För två år sedan passerade ett 100-årsjubileum tämligen obemärkt, eftersom det var ett i huvudsak dystert minne: bildandet av Kommunistiska Internationalen, Komintern. Detta världsparti bestod i 24 år och styrdes i realiteten av det statsbärande partiet i världens enda kommuniststyrda land, Sovjetunionen. En av de dystraste detaljerna är att de enskilda sektionerna, d v s medlemspartierna, gjorde var de kunde för att sprida ut lögnaktiga skönmålningar av Sovjetunionen. De allra flesta människor gick inte på detta, inklusive en ganska stor del av sektionernas medlemmar. I Sverige kom det att orsaka tre stora splittringar av kommunistpartiet 1921, 1924 och 1929.
Efter Kominterns upplösning började kommunistpartierna successivt slå in på en annan taktik. Man föredrog att tala så lite som möjligt om förhållandet i de socialistiska länderna. I Sverige ledde det till att den totalt Sovjetlojale Hilding Hagberg 1964 sparkades som partiledare till förmån för C H Hermansson. Strax före sin bortgång framhöll C H att han i motsats till Hagberg till exempel aldrig hade gillat Berlinmuren. Det skulle vara intressant att ta reda på hur många gånger han påpekade detta under de 25 år som gick från att han blev partiledare till att muren revs!
I dag är det ytterst få som fortsätter att lögnaktigt skönmåla förhållandena i socialistiska länder (de få som finns kvar), även om det finns enstaka undantag. Christer Lundgren är dock inte ett sådant exempel, utan han tillämpar den andra taktiken. Han skrev en utförlig artikel om Koreas historia (6/5 2021) men knappt ett ord om förhållandena i Nordkorea. Därför vill jag framhålla att jag inte tror att det finns några större faktafel i hans artikel. Bristerna är inte det som står, utan det som inte står. Han skriver, säkert sanningsenligt, om den impopulära Syngman Rhee-regimen i Sydkorea. Ändå tillåter jag mig att upprepa en fråga jag ställt tidigare. Efter vapenstilleståndet 1953 – hur många sydkoreaner har frivilligt valt att flytta till Nordkorea? Kom nu inte bara med att det är omöjligt, eftersom ingen kan promenera upp och korsa gränsen vid 38:e breddgraden. Så är det visserligen, men en sydkorean som vill flytta till norr kan resa till ett tredje land och därifrån söka sig till Nordkorea.
Vad man än kan säga om regimerna i Sydkorea, har de aldrig förbjudit sina invånare att resa ut ur landet. Antalet nordkoreaner som flytt – inte flyttat – från landet är väl i snitt en om dagen, plus åtskilliga som dödats i samband med flyktförsök. Och detta har alltså skett trots att den statsstyrda propagandan målar skräckbilder av förhållandena i Sydkorea. Regimen i Sydkorea gör väl detsamma, men där finns det som sagt åtskilliga flyktingar från norr som verifierar skräckbilden!
Trots USA:s militära närvaro har regimen i Sydkorea successivt demokratiserats. Christer Lundgren ger själv ett bevis på detta, när han påpekar att Pablo Picassos bild nu publicerats i Seoul. Nu väntar vi bara på att ett museum i Pyongyang öppnar dörren för något konstverk som kritiserar regimen där.
Det finns en ekonomisk och demokratisk medelväg att gå! Den ekonomiska vägen har två namn: a) reglerad marknadsekonomi b) blandekonomi
I den ekonomiska och demokratiska medelvägen existerar också fackföreningar, vars syfte är att kompensera arbetstagare vid ökad inflation och andra åtaganden som exempelvis försäkringar.
I den ekonomiska och demokratiska medelvägen kan individer starta nya politiska partier ifall ökat missnöje med etablerade partier.
Jag hävdar att den ekonomiska och demokratiska medelvägen är den optimala för majoriteten av människorna.
Jag vet ju inte, men Nordkorea blev väl totalförstört under kriget, men hur var det med Sydkorea? Sedan har jag fått för mig att USA lade mycket pengar på återuppbyggnad av Sydkorea för exemplets skull, medan Nord inte fick någon hjälp till återuppbyggnad därifrån. Rätta mig om jag har fått detta om bakfoten.
Kommunism och kommunister är tvetydiga termer, som rymmer lite av varje. För Marx betydde kommunism det klasslösa samhället och detta är en målsättning god som någon att ställa sig bakom. Idag finns det personer som arbetar i Marx anda och kallar sig kommunister och detta är hedervärt. Men termen kommunism används även av diktaturanhängaren som Lenin, Trotskij och Stalin och deras efterföljare för att dölja det verkliga innehållet i den förda politiken.
Ett av de mest grundläggande problemen med dessa kommunister är deras inställning till demokrati. De anser att det är möjligt med socialism utan demokratiska fri- och rättigheter innehållande bland annat fri opinionsbildning, flerpartisystem med fria och hemliga val.
Efter bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 genomfördes inga grundläggande förändringar avseende arbetarklassens bestämmanderätt, maktställning, vare sig på den enskilda arbetsplatsen eller samhället i stort. De kapitalistiska produktionssättet med alienerande lönearbete blev kvar. De kapitalistiska produktionsförhållanden förblev oförändrade. Arbetarklassens underordnade ställning rubbades inte. Arbetarklassen fortsatte att vara rättslösa lönearbetare även efter oktober 1917. Detta beskrivs av en del kommunister som att arbetarklassen hade makten.
I maj 1918 ställde Lenin som målsättning att försöka upprätta statskapitalism inom ett halvår. Inbördes- och interventionskrig kom emellan. I samband med införandet av NEP 1921 ställde han på nytt uppgiften att leda landet mot statskapitalism. Inte heller 1923 anser Lenin att Sovjetunionen skulle vara socialistiskt. Då ställer han uppgiften att få folken i Sovjetunionen att delta i kooperationen.
Med andra ord: ingen socialism under Lenins livstid. Inte blev det bättre med Stalin.
Under resans gång har personer som kallat sig för kommunister blivit landsförrädare och gått i utländsk sold som exempelvis Kuusinen, Husak, Honeker m fl.
Jag hade väntat mig en slagkraftigare artikel. Du skjuter in dig på flykten från Nordkorea, en om dagen, hur vet du det? Ja en om dagen i länder i Afrika är det tusentals i veckan i länder som Syrien och Irak, båda invecklade i utländska angrepp på olika sätt. Och där flyktingvågen till villiga västländer som billig arbetskraft är utan slut. Och många druknar i Medelhavets vågor genom överlastade båtar drivna för någons ekonomiska vinning.
Man kan inte kritisera socialismen ur ditt perspektiv. Då blir ändå kapitalismen den största pådrivande boven för rovdrift på människor i tredje världen.
Benkt L!
Jag tror inte att direkt försköning, eller indirekt försköning genom utelämnande av information, är den stora skiljelinjen. Försköning finns både bland liberaler och socialister. En sanningssökande liberal skulle medge att där finns skönmålning på den liberala kanten. Under seklet när socialistiska stater funnits har ledningarna i stormakter som Förenta staterna, Frankrike och Förenade kungariket fattat många okloka och brottsliga beslut, vilket delvis har dolts för folken genom skönmålning.
Dina meningsmotståndare kunde skriva en spegelartikel på ämnet ”det stora problemet är förskönandet av den liberala kapitalismen”; poänger som C H Hermansson och Berlinmuren kan plockas i evighet av båda sidor.
Jag tror inte att de som stöder och har stött socialistiska stater nödvändigt är beroende av skönmålning i den meningen att en mindre skön bild skulle få dem att upphöra med sitt stöd. Nej, jag tror att skillnaden mellan dig och dem är att de menar att socialismen, hur oskön den än är, har potentialen att utvecklas till ett klasslöst samhälle och att det senaste seklets socialism är ett nödvändigt steg i en utveckling.
Försköna kommunismen? Jo, nog har det förekommit åtskilliga sådana intellektuella och politiska klavertramp under det gångna seklet, både här hemma och annorstädes. Den totala underkastelsen hos de flesta icke-ryska partierna under Kominterns stela dogmer ledde till nederlag efter nederlag. Med enstaka undantag som KKP från 30-talet tänkte inte kommunistpartierna själva, utifrån de egna ländernas förutsättningar. En tankens och politikens skleros, många möjligheter gick förlorade. Inte minst i Europa under 30-talet, ta bara Thälmann i Tyskland och Thorez i Frankrike: strakbent sekterism! Här hemma försökte Sven Linderot ”töja på gränserna”, inte minst i 30-talstexterna om lantbruket och om enhetsfrontens betydelse efter Ådalen 1931. Sedan kom Hilding Hagberg och då blev det ”rättning i ledet” igen.
Men, det finns en halvt bortglömd tradition inom det man en gång kallade ”den kommunistiska rörelsen”, en mer demokratisk, frihetlig om man så vill. Marx’ Kapitalet och Engels’ Familjens, privategendomens och statens ursprung är bra startpunkter, men jag vill här i korthet nämna tre andra. Nämligen Olivier-Prosper Lissagaray Kommunen 1871 (Aurora edition, andra tryckningen 1972, övers. Fredrik Sterky). Där beskriv de nya demokratiska styrelseskicket samt välfärdsreformerna vilka går tillbaka till Thomas Paine (Rights of Man, 1791) och Maximilien Robespierre (Deklaration om de mänskliga Rättigheterna 1793). Vidare: Rosa Luxemburg Den ryska revolutionen (Federativs Förlag, 1972, övers. Ture Nerman) där hon kritiserar – med rätta enligt min mening – dels Lenin/Trotskijs upplösande av den konstituerande församlingen och därefter arbetar/bondesovjeterna (inget enhetsfront-tänk där inte) och dels alieneringen av bönderna via den s k krigskommunismen, ett misstag som skulle visa sig irreparabelt på sikt. Till sist Alexandra Kollontay Föreläsningar på Sverdlovksuniveritetet 1921 (på svenska Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen, Gidlunds förlag 1971). Där påtalar K kraftfullt vikten av arbetar- och bondekvinnornas jämlika demokratiska deltagande i styrningen och uppbygget av ett nytt slags samhälle, ur ruinerna av tsardömet och åtta år av krig. Ja, Luxemburg och Kollontay är för mig stora förebilder, i en demokratisk kommunistisk tradition. Att det sedan gick åt pipsvängen skyller åtminstone inte jag dem för. Jag rekommenderar er alla: läs och begrunda de tre volymerna, finns många lärdomar att dra här.
Kommunismen fick aldrig någon verklig chans att visa vad den gick för. När bolsjevikerna ställde sig i ledningen för revolutionen i Ryssland räknade de inte på en isolerad rysk revolution. Tanken var istället att den imperialistiska kedjan brister i den svagaste länken, men när den väl brustit öppnas helt andra möjligheter för framgångsrika revolutioner i andra länder. Det stod också och vägde i Tyskland och Italien, men av olika anledningar, inte minst dåligt ledarskap, kunde de spirande upproren slås ner av reaktionen. I Tyskland lät man de upproriska soldaterna åka hem istället för att organisera dem i en röd armé.
Istället kunde omgivande imperialistmakter angripa den unga sovjetstaten och tillsammans med inhemska reaktionärer fullständigt utarma den. Sovjetunionen befann sig i en desperat situation, ensam i en imperialistisk omvärld. Stalins excesser och diktaturfasoner måste ses mot bakgrund av verkliga hot som existerade.
Samma linje med isolering, utsvältning och politisk infiltration har västkapitalismen tillämpat mot alla socialistiska försök, och med stor framgång. Det är åtminstone en del av förklaringen till att man inte i något fall lyckats lösa varken demokratifrågan eller folkförsörjningen på ett tillfredsställande sätt. Efter segern i andra världskriget och den kinesiska revolutionen hade socialismen till synes en andra chans men den grusades effektivt av konflikten mellan Sovjet och Kina.
Frågan är om inte detta var kommunismens historiska chans. I dagens läge ser jag inga vägar framåt om nu inte Kinas marknadsstalinism mot förmodan visar sig vara en märklig krokväg till ett kommunistiskt samhälle. Det är dock föga sannolikt. I västkapitalismen har produktivitetsutveckling och politisk kollaps gjort arbetarklassen fullständigt handlingsförlamad och i den fattiga delen av världen tycks det vara allas kamp mot alla som gäller.
Bengt H!
Du skriver: ”Kommunismen fick aldrig någon verklig chans att visa vad den gick för.”
Delar inte den uppfattningen. Jag menar att bolsjevikerna vid flera tillfällen kunde tillämpa en av sina viktigaste principer; att en minoritet med vapen i hand skall ta makten när det är möjligt. Det viktigaste exemplet är bolsjevikerna maktövertagandet i Ryssland den 25 oktober 1917. Om bolsjevikerna i stället hade varit beredda att sätta sig i en koalitionsregering hade historien fått ett annat förlopp.
I Tyskland utvecklades under slutet på 1918 ett starkt motstånd mot kriget och hungersnöden. Detta ledde till ett eld upphör i november 1918 samtidigt som kejsardömet gick i graven. Det folkliga missnöjet riktade sig mot kriget och svälten. Kravet på socialism stod långt ned på dagordningen. Lenins bedömning av situationen i Tyskland var således djupt felaktig.
Arne N:s sista kommentar sätter fingret på den ömmaste punkten. Problemet med kommunismen (och i det avseenden finns en viss likhet med andra totalitära tankesystem) är att den alltid har rätt och anhängare av denna är därför ointresserade av samarbete med andra när man väl tillvällat sig makten. Att ingå i något så mjäkigt som en ”koalitionsregering” vore som att redan från början misstänka att det kunde bli fel någonstans i den kommunistiska övertygelsen. Men det hindrar ju inte att de ibland faktiskt kan både ha och få rätt i den ena eller andra frågan!
Arne N!
Du är säkert medveten om att det råder delade meningar om den tyska revolutionen 1918-19. Historikern Christer Bergström ger exempelvis en helt annan beskrivning än den du antyder i sin bok Vägen till andra världskriget. Han beskriver ett genuint folkligt uppror där revolutionära arbetare och soldater tog makten i stora delar av Tyskland inklusive Berlin, men där upproret saknade en kompetent ledning och där Socialdemokraterna med Ebert, Scheidemann och Norske i spetsen gick samman med de värsta reaktionärerna, slog ner upproret och mördade Luxemburg och Liebknecht.
Upproren i Tyskland var liksom den ryska oktoberrevolutionen och den franska i slutet av 1700-talet genuina folkliga uppror som i grunden ifrågasatte de existerande samhällssystemen. Det var klasskamp ställd på sin spets där ingen av de stridande parterna kunde eller ville acceptera rådande institutioner och spelregler. Själva poängen, som de folkliga revolutionerna strävade efter, var tvärtom att bygga upp något nytt.
Att i sådana lägen utmåla existerande parlamentariska församlingar som den högsta formen för demokrati blir i praktiken att ställa sig på reaktionens sida. I borgerliga demokratier väljer vi våra förmyndare för en viss mandatperiod och vid valen är det sällan de väsentliga frågorna som det handlar om. Efter valen struntar politikerna ofta i givna löften och då sitter de där och representerar bara sig själva.
De tyska Socialdemokraterna gick aldrig till val på att skicka arbetarna att slaktas i skyttegravarna och inte heller på att enas med reaktionen efter kriget.
Våra svenska politiker har för övrigt inte heller gått till val på att öka klyftorna i samhället, privatisera samhällsfunktionerna och skapa kriminella parallellsamhällen, men väl vid makten har man mot folkets vilja fört en politik som lett till detta.
De folkliga revolutionerna har skapat embryon till mer demokratiska institutioner. I rådsförsamlingar har delegaterna inte bara valts utan också kunnat bytas ut under pågående mandatperiod och dessutom avlönats med normala arbetarlöner. Tanken har varit att de ska representera sina väljare, inte sig själva. Om Bolsjevikerna underordnat sig den Konstituerande församlingen hade man i praktiken förfallit till samma linje som de tyska Socialdemokraterna och kommit på rak kollissionskurs mot de revolutionära arbetar-, soldat – och bondeupproren.
De revolutionära försöken att bygga socialism tycks förvisso ha misslyckats, men det har även de reformistiska försöken i minst lika hög grad. Den svenska socialdemokratin, som väl får betraktas som den mest radikala reformistiska varianten, har fullständigt gett upp sitt socialistiska perspektiv och aktivt bidragit till att öka samhällsklyftorna.
I Latinamerika såg det under några år ut som om Venazuelas m fl parlamentariska väg till ett bättre samhälle skulle kunna vara framgångsrik, men den möttes av ursinnigt motstånd från de rika klasserna och deras uppbackare i Washington.
Om någon slutsats ska dras av dessa misslyckanden, så lutar jag definitivt åt att de revolutionära försöken var de som hade störst möjlighet att lyckas. Men de förutsatte att revolutionen spreds över världen. Isolerade socialistiska öar är allt för sårbara i en fientlig omvärld.
Bengt H!
Jag vill lägga tonvikten vid vad jag anser vara den viktigaste frågan i vår diskussion: hur skall arbetarklassens befrielse gå till. Du verkar godta den leninistiska uppfattningen att en liten minoritet med vapen i hand skall, när tillfälle ges, ta makten och därefter med alla medel försvara sitt maktinnehav. Jag menar att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk och detta är möjligt att genomföra på fredligt sätt i stater där det existerar borgerlig demokrati.
En mer utförlig diskussion om den tyska revolutionen 1918–1919 ligger inte inom ramarna för en kommentar på denna blogg. Dock. Resultat av den tyska revolutionen var att det tyska kejsardömet gick i graven och en borgerligt demokratisk republik upprättades 1919.
Jag anser att du har fel när du påstår att ”arbetare och soldater tog makten i stora delar av Tyskland inklusive Berlin”. Det finns inte heller några bevis för att Ebert, Scheidemann och Noske ”mördade Luxemburg och Liebknecht”.
Däremot kan vi vara helt överens om att både tysk eller svensk socialdemokrati har stora brister, för att uttrycka det diplomatiskt, då det gäller att ifrågasätta och bekämpa kapitalets makt.
Både före och efter det att bolsjevikerna hade tagit makten den 25 oktober 1917 lovade man att respektera resultaten av valen till den konstituerande församlingen. Valen genomfördes i slutet av 1917 och dess första och enda sammanträde skedde i början av 1918. Eftersom folken i Ryssland röstade fel, bolsjevikerna fick endast 25 procent av rösterna, beslöt bolsjevikerna att upplösa den konstituerande församlingen. Detta leder till två slutsatser:
• Bolsjevikernas löften går i allmänhet inte att lita på och de är demokratiskt opålitliga.
• Om du ger dig själv rätt att bruka våld mot din meningsmotståndare ger du samtidigt denne samma rättigheter. Djungelns lag.
Sovjetunionen med statligt ägande av produktionsmedlen gick i graven 1991. Därmed borde det ligga nära till hands att också dra slutsatsen att bolsjevikernas koncept för att börja bygga socialism var ett misslyckande. Historien går inte på räls. Framtiden är inte ödesbestämd. Visst kunde historien tagit en annan vändning, men knappast med bolsjevikernas politiska plattform. Jag menar att kärnan i bolsjevikernas ideologi och politik som den hade utformats, främst av Lenin, i början av 1920-talet kan sammanfattas i följande punkter:
• ett toppstyrt och odemokratiskt parti
• en ringaktning för demokratiska fri- och rättigheter i allmänhet
• förnekandet av att demokratiska fri- och rättigheter som en avgörande förutsättning för att det skall vara möjligt skapa ett socialistiskt samhälle
• enpartistat
• att maktövertagandet skall ske via ett väpnat uppror
• att en minoritet kan och skall ta makten om det är möjligt och att denna minoritet skall sedan med vapen i hand försvara sitt maktinnehav
• att denna minoritet skall leda landet mot socialism
• att det var möjligt att börja bygga socialism i ett efterblivet jordbruksland som Ryssland
• ser inte att ur administrationen av parti, stat och företag växer det fram en ny klass om detta inte hindras genom att förtroendemän väljs och när som helst kan avsättas
Till detta synsätt anslöt sig både Stalin och Trotskij. Därmed hade Lenin och bolsjevikerna skapat ett parti och en stat som inte kunde kontrolleras varken av paritets medlemmar eller av landets innevånare.
Jag har tre principiella invändningar mot bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917:
1. För att det skall vara möjligt att bygga ett socialistiskt samhälle krävs att produktivkrafterna har utvecklas så mycket att samverkan mellan olika individer är mer framgångsrikt än att var och pysslar med sitt. Så var inte fallet i Ryssland 1917.
2. Det måste finnas kunskap om och intresse för socialism hos majoriteten av befolkning. Så var inte fallet i Ryssland 1917.
3. En lite självutnämnd minoritet, i det här fallet bolsjevikerna i oktober 1917, skall inte ta makten även om det är möjligt. Detta vill jag kalla blanquism. Även om denna minoritet initialt är behäftad med de godaste av intentioner kommer den att spåra ur och utnyttja sin ställning för att skaffa sig förmåner och därmed bli en ny härskande klass. Det krävs med andra ord en demokratisk kontroll av de som makten haver. De skall väljas och vara avsättbara.
Varje härskande klass behöver en ideologi som rättfärdigar dess privilegier och maktinnehav. Bolsjevikerna menade att det var arbetarklassen och bönderna som hade makten i staten i Ryssland/Sovjetunionen. Detta synsätt döljer det faktum att folken i Ryssland/Sovjetunionen efter 1917 inte hade någon kontroll eller inflytande över staten. Eftersom det rådde statskapitalism i Sovjetunionen på 1920-talet saknade arbetarklassen makt och bestämmanderätt på den enskilda arbetsplatsen. Den utveckling som påbörjades under NEP i början 1920-talet har inget med socialism att göra, endast en viss utveckling av produktivkrafterna. Inte heller tvångskollektiviseringarna och den forcerade industrialiseringen med början i slutet på 1920-talet gav någon makt till arbetare och bönder i Sovjetunionen.
När leninister börjar upptäcka leninismens alla fel och brister kastar de ut barnet med badvattnet. Med barnet avser jag idéarvet efter Marx. Detta är kanske inte så märkligt eftersom leninismen både döljer och förvränger Marx. För att gå framåt är det inte fel att gå bakåt och knyta an till Marx. Han tillhandahåller dock ingen beskrivning av den värld vi lever i idag. Än mindre pekar han ut vilka uppgifter vi står inför idag. Däremot ger Marx oss inspiration i två avseende. Han håller drömmen om det långsiktiga målet, det klasslösa samhället, levande. Dessutom tillhandahåller han en verktygslåda, som är användbar för att analysera den tid vi lever i. Jag tänker då i första hand på termerna klass, produktivkrafter, produktionsförhållanden och produktionssätt vilka ingår i den ekonomiska basen i dikotomin bas/överbyggnad.
Och efter din sakliga (och vad jag förstår övervägande korrekta) genomgång av de allvarliga bristerna med bolsjevismen kommer vi äntligen till den i dagens värld betydligt mer aktuella frågan: Hur har det kinesiska kommunistpartiet agerat för att (såvitt jag kan bedöma) undvika dessa misstag i styrelsen av sitt väldiga land och vad har de därmed lyckats upprätta för karaktär på eller typ av stadsbildning och nått i vart fall helt andra ekonomiska resultat än de sovjetiska kamraterna? Detta gäller ju, som vi väl vet, främst utvecklingen efter Mao Zedongs styre från skiftet 1970/1980-tal och framåt. Vore intressant med svar från inte minst de som ska delta i FiB/K-Stockholms webinarium om Kina den 8 juni.
Angående skeendet 1918-19 i Tyskland vill jag rekommendera Victor Klemperer ”Revolutionsdagbok 1919”, Fischer & Co 2016. En utmärkt ögonvittnesskildring, därtill med en föredömlig notapparat och personregister. (K är även författare till tvåbandsverket ”Intill slutet vill jag vittna”. Dagböcker 1933–45, Norstedts 1999. Väl i höjd med Friedrich Strindberg: ”Under jorden i Berlin”, Albert Bonnier Förlag 2002.)
Vad gäller Ryssland 1917/18-1921 kan det vara värt att något betänka det mycket svåra läge den nya statsbildningen (RSFSR) befann sig i efter fredsslutet med Tyskland i Brest-Litovsk 1918. Usel ekonomi, enorm krigströtthet. Ovanpå det s k interventionskriget med deltagande av ett tiotal utländska makter (dåtidens ”Coalition of the Willing”) för att hjälpa ”den vita sidan” återställa tsardömet. Sannolikt en bidragande orsak till morden på tsarfamiljen i Jekaterinburg.
Bolsjevikerna i Smolny tvangs till snabba ad-hoc-beslut, däribland en del svåra misstag som den s k krigskommunismen och det onödigt brutala kväsandet av Kronstadtmyteriet (vilket Trotskij drev igenom i rådsregeringen utan större protester från Lenin och Stalin). 1921, efter närmare åtta svåra krigsår infördes den Nya Ekonomiska Politiken (NEP). ”Ett steg tillbaka [för att ta] två steg framåt” som Lenin skrev. Något annat någorlunda fungerande alternativ gavs inte då och där enligt min mening. Dock bidade misstagens draksådd redan då sin tid under den unga sovjetstaten, då ännu osynlig för de inblandade. Här vill jag rekommendera E H Carr: ”Ryska revolutionen 1917-1923”, band 1-3, Bo Cavefors Bokförlag 1970. Det arbetet ger en hel del insikter över skeendet under dessa tidiga år.
Nästan inga av de åsikter Arne N tillvitar Lenin stämmer med verkligheten. Lenin var en skicklig politiker som agerade i den då rådande situationen. Han formulerade aldrig några ”principer” om enpartistat, socialismen i ett efterblivet jordbruksland eller att en minoritet ska leda landet mot socialismen. Han såg samhällsutvecklingen som klasskamp och partiet var en spelare som måste agera på den arenan. Politiken bestämdes av klasskampens behov i stridens hetta. Oktoberrevolutionen var för övrigt i stort sett oblodig. Striderna började först senare när reaktionen formerat sig till motangrepp och utländska stater intervenerade.
Perspektivet man hade vid revolutionen var att andra länder förmodligen skulle följa efter, men så blev det inte förrän efter andra Världskriget. Bolsjevikerna stod inför valet att ge upp eller försöka försvara de revolutionära landvinningarna och hoppas på bättre tider. Man valde det senare och trots absurditeterna under Stalintiden nådde man förvånansvärda framsteg. Det rådde uppenbarligen en revolutionär entusiasm i den unga Sovjetstaten, åtminstone under vissa tider. Folk utbildade sig, produktionen utvecklades och när Tyskland angrep lyckades man da facto stå emot angreppet och besegra inkräktarna.
Arne tycks se revolutioner som enkla regeringsskiften i borgerligt demokratiska stater. Det är inte alls Marx och Lenins syn på saken. De såg genomgripande samhällsförändringar där den gamla härskande klassen besegrats och en ny klass tagit maken i samhället. Varje härskande klass befäster sin makt på olika sätt för att förhindra en kontrarevolution.
När väl slaveriet avskaffats var det olagligt att hålla slavar och feodalismen kunde inte på ett enkelt sätt återupprättas när den väl var avskaffad. Kapitalismens försvarare är givetvis oerhört upprörda över att det inte är fritt fram att städsla Quislingar i länder som försökt avskaffa kapitalismen.
Att demokrati i en revolutionär stat skulle kunna innebära något annat än frihet att återupprätta kapitalismen finns inte i deras föreställningsvärld. Kapitalet struntar för övrigt fullständigt i demokratiska principer när de inte passar. Det har vi med önskvärd tydlighet sett i Venezuela.
Bengt H!
En av huvudpunkterna i vår diskussion är om arbetarklassens befrielse skall vara dess eget verk eller att den skall genomföras av en väpnad minoritet. När det gäller Lenin skriver du:
”Nästan inga av de åsikter Arne N tillvitar Lenin stämmer med verkligheten.”
Låt oss därför se hur Lenin behandlar frågan om att den väpnade minoriteten skall ta makten. I ett brev skrivet den 12-14 september 1917 till bolsjevikernas centralkommitté och partiorganisationerna i Petrograd och Moskva manar Lenin till väpnat:
”Det är fråga om att göra uppgiften klar för partiet. Den nuvarande UPPGIFTEN måste vara ETT VÄPNAT UPPROR i Petrograd och Moskva (med område), erövring av makten och störtande av regeringen.” (L-BM:2, kursiv i originalet, versaler här)
Lenin är medveten om att bolsjevikerna INTE har stöd från en majoritet av befolkningen: ”[T]y den AKTIVA MAJORITETEN av folkets revolutionära element i de BÅDA HUVUDSTÄDERNA räckor för att RYCKA MED SIG MASSORNA, övervinna fiendens motstånd, slå honom, erövra makten och behålla den.” (L-BM:1, mina versaler)
Av denna formulering framgår att Lenin anser att det endast är ”DEN AKTIVA MAJORITETEN” ”I DE BÅDA HUVUDSTÄDERNA” som stödjer bolsjevikerna och detta avser förmodligen att bolsjevikerna hade fått majoritet i sovjeterna i Petrograd och Moskva. Men detta betyder INTE att majoriteten i dessa två städer gav sitt stöd till bolsjevikerna; än mindre att bolsjevikerna hade stöd av en majoritet av befolkningen i Ryssland. Formuleringen ”RYCKA MED SIG MASSORNA” är ett indirekt erkännande av att bolsjevikerna inte hade ett stöd av majoriteten av arbetar, bönder och soldater i Ryssland då de ämnade starta upproret. Lenin när den fromma förhoppningen att få stöd av en majoritet av den ryska befolkningen. Lenin erkänner även direkt att bolsjevikerna inte har en majoritet bakom sig:
”Det vore naivt att invänta en ’formell’ majoritet för bolsjevikerna.” (L-BM:2)
När bolsjevikernas centralkommitté hade tagit del av brevet blev de så bestörta att de beslöt att bränna brevet utom en kopia. (RS-L s. 300ff)
För övrigt är det inte bara jag som anser att övergången till socialism ”är möjlig att genomföra på fredligt sätt i stater där det existerar borgerlig demokrati.” Det är en uppfattning som även framförs av både Marx och Engels.
I kapitalistiska stater är det möjligt för de härskande att uppamma ”entusiasm” för exempelvis krig, att folk ”utbildade sig” och att ”produktionen utvecklades”. Detta är knappast något unikt för Sovjetunionen och dessa tre företeelser säger inget om klass- och produktionsförhållandena i Sovjetunionen.
__________________________________________
KÄLLOR
[L-BM] (http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1917/bolsjevikerna_
maste_ta_makten.pdf)
[RS-L] Robert Service, Lenin, Pan Books 2010
Jag noterar att Benkt Lundgren medger ”att det inte finns några större faktafel” i min artikel om Koreakriget. Jag uppfattar det som ett motvilligt medgivande att delningen av Korea, USA:s ockupation av södra Korea, den USA-ledda koalitionens (FN-truppernas) ingripande i det koreanska inbördeskriget, USA:s terrorbombning av norra Korea och USA:s vägran att sluta fred med Demokratiska Folkrepubliken Korea – att allt detta var (och är) uttryck för USA-imperialismens aggressiva strävan efter herravälde i Asien.
Men istället för att hålla fast vid frågan om Korea och USA-imperialismen väljer Benkt Lundgren att tala om annat, nämligen ”det som inte står” i min artikel. Han vill alltså istället diskutera Komintern, frågan om ”avhoppare” och skillnaderna mellan de två delarna av Korea. Att den taktiken är framgångsrik visar kommentarerna. I stort sett är det väl bara Rolf Nilsson och Dan Kotka som kommenterar Korea.
Jag skulle kunna diskutera Kim Il Sungs ofta kritiska hållning till Komintern och Moskva, jucheidén och Demokratiska Folkrepubliken Koreas kamp för nationellt oberoende – även gentemot vänskapligt sinnade stormakter som Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina. Men en sådan diskussion vore ett stickspår. Jag föredrar att hålla fast vid huvudfrågan, nämligen den koreanska nationens fortsatta kamp för en fredlig och självständig återförening, det vill säga att kasta av sig det amerikanska oket, att få USA ut ur Korea och återta rätten att själva bestämma över sitt land. Den gemensamma strävan har nord och syd gett uttryck för i flera dokument, särskilt den nord-sydliga gemensamma 15 juni-deklarationen 2000, Panmunjomdeklarationen 2018 och Pyongyangdeklarationen i september 2018. (Kolla upp och läs dem!)
Jag vill i detta sammanhang hänvisa till ett intressant och aktuellt debattinlägg. President Joe Bidens möten med Japans och Sydkoreas ledare – hans första på tu man hand med andra länders statschefer – visar att USA:s högsta utrikespolitiska prioritet nu inte är Europa, inte heller Mellanöstern, utan konfrontationen med Kina. Men de två toppmötena var mycket olika till sin karaktär. Medan rivaliteten med Kina är grundläggande i japansk utrikespolitik, ser koreanerna traditionellt den forna kolonialmakten Japan som sin egentliga fiende och har en i grunden positiv inställning till Kina och goda relationer med Ryssland. Sydkoreas militära uppbygge (delvis med rysk hjälp!) är kanske i själva verket inte främst riktat mot landsmännen i norr, och inte heller mot Kina, utan en långsiktig politik för att lägga grund för större självständighet gentemot USA, menar denne kommentator. (Om han har rätt återstår förstås att se.)
Christer Lundgren fortsätter att tillämpa ”post-Komintern-taktiken” att tala så lite som möjligt om de inre förhållandena i Nordkorea. Till och med för honom är det en alltför svår uppgift att ge en skönmålande beskrivning av regimen där. Men för att citera honom själv: Slutet av hans inlägg är ett ”motvilligt medgivande” att regimen i Sydkorea har demokratiserats åtskilligt sedan Syngman Rhees tid och t o m verkar sträva efter en större självständighet gentemot USA. Någon motsvarande demokratisering av Kim-dynastins välde i Nordkorea väntar vi fortfarande på.
Ending America’s Forever War in Korea
Detta webbinarium är ett tillfälle att höra den eminente Koreakännaren Bruce Cumings och de båda kunniga och välmeriterade Koreaaktivisterna Christine Ahn och Youngjae Kim. På engelska förstås. Såvitt jag förstår äger evenemanget rum natten till fredag 25 juni kl 02.00 svensk tid, alltså tidigt på midsommaraftons morgon. Väl värt att hålla sig vaken för, enligt min mening.