Filmregissören Roy Andersson har som bekant tillkännagett att han och Lena Anderssons romanfigur Hugo Rask är en och densamme. Så vitt jag kan bedöma är hans påstående både sant och falskt.
Sant är bevisligen att Andersson & Andersson under en kortare period för ca tio år sedan umgicks på vänskaplig fot (och troligen mer än så). Men lika sant, eller sannare, är att Lena A:s kritikerrosade fjolårsbok – Egenmäktigt förfarande – råkar vara en fiktiv skildring. Fakta och fiktion utesluter emellertid inte varandra. I vissa berättelser gör författaren helt enkelt bruk av sina erfarenheter, positiva som negativa, lägger till, drar ifrån, stuvar om och låter sin fantasi spela. På just det sättet har den egenmäktiga förfarandeboken skrivits. Roy Andersson kan vara en 30-procentig Hugo Rask eller, precis lika gärna, en 70-procentig.
Lyckligtvis kan vi slå fast, t o m bortom allt rimligt tvivel, att Hugo Rask är en 100-procentig Hugo Rask – således en påhittad gestalt, låt vara med något slags verklighetsbakgrund.
Lena Anderssons skrivande är, med hennes egna ord, ett ständigt pågående ”utredningsarbete” om smått och i än högre grad om stort. I den 450-sidiga volymen Förnuft och högmod (Natur & Kultur, 2011) återfinns ett urval av hennes DN-krönikor, vidare hennes prisade och risade sommarprogram om Jesus och slutligen tre pjäser.
Det rör sig om texter av hög kvalitet: bildande, infallsrika, skarpsinniga, väl formulerade. Sekulär humanism och ateism är några av Lena A:s utgångspunkter.
Ännu en Andersson, denna gång med förnamnet Roland, dyker upp redan på sid. 21. Inför 1978 års fotbolls-VM i Argentina tillhörde Roland A Sveriges landslagstrupp men övervägde länge och väl att hoppa av, eftersom hela turneringen riskerade att bli ”en propagandaseger” för den blodbesudlade militärjuntan i arrangörslandet. Men efter diverse påtryckningar lät sig Andersson blidkas och for västvart – dock med det viktiga förbehållet att han ämnade slå sig i slang med demonstranter och systemkritiker i Argentina för att sedan, vid hemkomsten, kunna vittna om de förmodade kränkningarna och juntans maktmissbruk.
Noga räknat 28 år senare, anno 2006, befann sig Roland Andersson i en likartad situation. Nu arbetade han som biträdande förbundskapten med Lasse Lagerbäck i rollen som huvudcoach, och deras grabbar hade bortamatch – mot Saudiarabien. Följaktligen var det skarpt läge för ännu ett ideologiskt utspel från Roland A. Ett sådant fick vi också, men denna gång lyste den kritiska udden med sin frånvaro. I stället borde ”vi svenskar”, i vår egenskap av gäster, respektera ”det levnadssätt och de regler” som gällde i värdnationen. Detta således enligt biträdande kaptenen. Att saudiska kvinnor inte tillåts se på fotboll, än mindre spela själva, var plötsligt en andrahandsfråga (allt övrigt förtryck i Saudiarabien icke att förglömma).
Inför VM 1978 var Roland A besjälad av upplysningsideal, men 2006 visade han sig vara kulturrelativist. Men jag betvivlar att den forne revolutionären gått och blivit reaktionär på sin ålderdom. Snarare är det nog så att hans uttalanden, bägge gångerna märk väl, reflekterade en tidsanda. På 2000-talet får nästan vad som helst passera, så inte när världen och Roland ännu var unga.
Lena Andersson skriver vidare i sitt förnuftsopus, apropå Saudiarabien, om den apartheidpolitik som belönades nere i Älmhult för en del år sedan. Det var ju där och då som en gentleman under en anställningsintervju blankt vägrade att handhälsa på en tjänstgörande kvinna och att se henne i ögonen. Hans religion tillät varken det ena eller det andra. Jobbet fick han inte heller – däremot ett skadestånd på hela 60 000 bagare efter att tingsrätten och diskrimineringsombudsmannen, i omvänd ordning, sagt sitt. Ja, mannen ansågs kränkt på religiösa grunder.
Det inträffade är naturligtvis absurt, det utdömda skadeståndsbeloppet likaså. Men denna affär lär oss åtskilligt om den roll som religiösa vanföreställningar alltjämt spelar – eller rättare sagt spelar i växande omfattning.
Låt oss anta, att den arbetssökandes religion förbjudit honom att vidröra personer som är bi- och homosexuella eller funktionshindrade eller mörka i skinnet eller gråhåriga (åldersdiskriminering…). Vad hade i så fall hänt? Jo, om det kan jag ge besked: ramaskrin hade utbrutit i både slott och kojor över hela vårt land! Men när en kvinna förödmjukas i religionens namn blir protesterna långt ljummare. Bekvämare är att lägga sin panna i djupa vecka och be en stilla bön. Ostridigt är att både islam och kristendom har tydligt patriarkala böjningsmönster.
I somras besökte jag Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Det omedelbara skälet var att en släkting till mig skulle konfirmeras tillsammans med ett 50-tal andra tonåringar. Hela denna ensemble hade vistats på läger i åtskilliga veckor, och nu väntade offentlig sluttentamen.
Inne i kyrkan fick konfirmanderna i tur och ordning först presentera sig, sedan redogöra för sin gudsuppfattning och slutligen avslöja det viktigaste som de lärt sig under lägervistelsen. På den sista punkten bedyrade samtliga, med några få undantag, att de bibringats insikt om alla människors lika värde. Också gällande gudsbilden rådde mer eller mindre total samstämmighet. Gud var antingen en kraft, ett väsen, en skepnad, en organism, en ande eller någon/något som återfanns i den enskildes hjärta, allt enligt vad som utsades i Hedvig Eleonora kyrka.
Konfirmandernas Gud framstod alltså som poetisk, symbolisk eller metaforisk – om man väljer att formulera sig positivt. Men jag säger hellre att deras gudsbegrepp var så dunkelt att det undandrog sig all prövning och tedde sig helt utan mening. Orättvist vore det hur som helst att klandra de 50 i lägergänget. Det som yttrades i kyrkan hade givetvis varit i säck innan det hamnade i påse.
Också bland de vuxna är ju Gud, numera, en kraft, ett väsen eller en manifestation i hjärtat. Om detta – och om den åtföljande bristen på intellektuell hederlighet i de troendes led – har Lena Andersson mycket att berätta.
Sannolika skäl talar för att Gud inte finns. Det är inte någon gud som har skapat oss människor; det är i stället vi människor som, av diverse tvingande skäl, har skapat våra gudar.
Även Guds enfödde son, Jesus Kristus, torde vara en fiktiv gestalt – om än med något slags verklighetsbakgrund precis som i fallet Hugo Rask.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Egenmäktigt förfarande, Förnuft och högmod, Gud, Hugo Rask, Jesus Kristus, Lena Andersson, Mats Parner, Roland Andersson, Roy Andersson
