… om debatten

---

Diskussionen om Ukrainakriget har hårdnat betydligt i sommar här på lindelof.nu. Man kan fundera på varför. Jag hyser visserligen inga stora illusioner om att detta går att reda ut, för det är nog så att situationen i propagandakriget är så till den grad uppskruvat idag att det är närmast omöjligt för ena sidan att nå fram till den andra med argument. Jag ska ändå försöka. För förhandlingar kommer att följa i någon form. Och då måste parterna lyssna till varandra.

De tre mest aktiva kritikerna av mina (och andras) Ukrainatexter (namnen oväsentliga) är alla överens om att jag (och andra) förvanskar och förnekar fakta, förmedlar i huvudsak rysk propaganda, hatar USA och att vi ägnar oss åt konspirationsidéer rörande ledande västmediers samstämmighet i Ukrainafrågan.

Inget av detta är emellertid sant. I själva verket är det så att de beskyller oss för precis det som är deras egen akilleshäl – fast tvärt om. Alltså att endast lyssna på ena sidans argument.

Så, den stora skillnaden mellan oss som förordar stopp för vapenleveranser till Ukraina, vapenvila och förhandlingar och de tre ovan nämnda, är att vi informerar oss från båda sidor. Jag följer båda sidors mer eller mindre propagandapräglade rapporter och väger ihop dem till samlade bedömningar så gott det nu går. Jag utgår alltså från att ett propagandakrig pågår, vilket jag inte heller tror att de tre kritikerna skulle förneka. Ändå märker jag aldrig av detta i deras argumentation.

Kanaler på nätet som jag anser som mycket välinformerade och seriösa avfärdas nedsättande som ”några bloggar på nätet”. Istället framförs gång på gång som argument att ”en samlad världspress, akademier och experter” (NYT, The Guardian, Washington Post…) menar att etc. Medan jag menar att just här döljer sig det stora problemet.

Vem kan man egentligen lita på? Det är frågan vi alla måste ställa oss. Jag lutar mig gärna mot t ex Noam Chomsky härvidlag, och vad han hävdar om detta borde vara känt för de flesta.

Känslor och ideologi

Ett annat problem är att västmedias argument i detta krig är så känslomässiga eller strängt ideologiska; rätt/fel, goda/onda, falska/sanna.

Men alla krig är obeskrivligt hemska. När någon som berättar om personer de känner som flytt undan krigets hemskheter – eller ännu värre om barn och kvinnor som de sett lemlästas och dödas – som argument för att Putin till varje pris måste stoppas, blir jag förstås svarslös. Diskussionen avstannar omedelbart. Försöker jag ta ner detta samtal på en saknivå blir jag endast en cyniker som försvarar Putin. Det gör att diskussioner antingen tystnar eller urartat i meningslösa gräl.

Det är på detta sätt som propagandan fungerar för fortsatt krig. SVT och västvärldens alla stora TV-kanaler lyfter fram ena sidans lidande, vilket demoniserar den andra sidan (Ryssland).
– För det var ju Ryssland som startade kriget!
– Javisst var det det. Men varför gjorde de det?
Och där tar diskussionen slut igen.

Alla vet att båda sidor i krig begår övergrepp mot sina motståndare. Alla vet att alla framställer sig själva som goda och motståndarna som onda. Därför måste man försöka lyfta diskussionerna ur detta känslosamma och ideologiska perspektiv.

Enligt mitt sätt att se det är det just här mina kritiker och västvärldens samlade politiska eliter kört fast. De förmår inte distansera sig så att situationen kan betraktas ur ett aningen större perspektiv. De ser (lyfter fram) bara ena sidans lidande.

Krigsbrott, övergrepp och terror

Ännu ett tema som hela tiden återkommer i diskussionerna är stora övergrepp/terrorbrott som är outredda; Bukha, Nordstream och bombning/beskjutning av kärnkraftverket Z. Mina kritiker framhärdar i linje med Västmedia som ser dem som självklara dåd av Ryssland, medan Ryssland förnekar och skyller på motståndaren.

Det viktiga här är att ingen faktiskt vet vad som hänt, några oberoende undersökningar har inte genomförts. Det finns dock starka indicier för att USA sprängt Nordstream och emot att ryssarna är den största boven. Men som sagt, ingen vet. Därför är diskussion om dessa dåd tills vidare meningslös. Ryssland kräver oberoende utredningar. Varför motsätter sig väst det?

Några exempel

Några tydliga exempel på ideologisk (moralsik) låsning läste vi häromdagen i ett kommentarfält. Oviktigt att nämna namnet här:

”Men om det nu råder brist på gubbar och kärringar med civilkurage, så finns det enligt min mening desto fler motvallskärringar. Tack vare internet frodas nu ’skeptiker’ som ’vågar gå mot strömmen’ och hävda att jorden är platt, klimatförändringar är ett påhitt, förintelsen aldrig ägt rum osv… Detta är enligt min mening ett betydligt större problem.”

Så tilldelas lindelof.nu följande nedsättande omdöme:

”Slutligen ifrågasätter jag huruvida lindelof.nu verkligen är en plattform för personer med civilkurage. Jag ser snarare att det blivit en frizon för ’årsrika’ personer som lider av just kognitiv dissonans. En gång i tiden var det väldigt viktigt för er att kämpa mot USA och imperialismen. Jag vet hur det var för jag var där; mina föräldrar sålde FiB/K utanför Domus i Lund och som liten kille gick jag i otaliga demonstrationståg och skanderade ’Krossa USA-imperialismen!’ och ’Vapen-pengar-na till mat!’. Det var nog en härlig tid för flera här i kommentarsfälten. Men att idag vara så fylld av USA-hat att man inte ens kan förmå sig att förbehållslöst fördöma folkmordet i Ukraina, utan istället envist sprida rysk propaganda, det är inget annat än rent självbedrägeri. […]

Krigsbrott och folkmord beskrivs som renoveringsprojekt. Detta är snurrigt, på gränsen till perverst. […]

Du raljerar med det faktum att jag i allt väsentligt delar uppfattning med den svenska regeringen, USA, EU och Nato när det gäller Rysslands invasion av Ukraina. Men du kommenterar inte att denna uppfattning även stöttas av den europeiska akademin och den samlade internationella presskåren. Du kan såklart heller inte försvara att du hellre hänvisar till Tass, RT och enstaka bloggar du hittat på nätet. Möjligen anser du att vi behöver ’bredda perspektiv’ eller ’nyansera debatten’ men du måste väl ändå kunna se skillnad på propaganda och journalistik?”

Som om inte journalistik kan vara propaganda?

En sista sak jag vill ta upp är tvivlet på att vi står inför ett kärnvapenhot, som konsekvent hävdas av Jan Arvid Götesson. Jag menar att vi självklart till viss del kan utgå ifrån att ledarna i respektive kärnvapenmakt resonerar rationellt – ingen kan ju överleva ett fullskaligt kärnvapenkrig. Men saker och ting kan ske av misstag. Och USA hävdar själva att de kan tänka sig att i vissa lägen vara den som trycker på knappen först. Och Ryssland har tydliggjort sin röda linje för när de kan tänkas trycka på knappen. Att inte ta hänsyn till dessa omständigheter i sin bedömning av detta Ukrainakrig är en gåta för mig. Kanske han har rätt Jan Arvid G, men bara kanske…