JULEN 1956 FICK jag Barna Hedenhös upptäcker Amerika i julklapp. Det blev en stor läsupplevelse och jag har fortfarande kvar häftet, nu slitet, vältummat och välläst. En annan stor och tidig läsupplevelse hade också med Amerika att göra. Som tonåring lånade jag Vilhelm Mobergs Utvandrarserie på köpingens bibliotek. Jag och en klasskamrat sträckläste de fyra delarna; vi diskuterade och fantiserade. Till slut kunde jag böckerna nästan utantill. När det var dags för realskrivningarna i svenska valde jag därför ämnet ”En viktig litterär gestalt” och skrev om Karl Oskar Nilsson. Jag fick fint betyg för den uppsatsen, då våren 1966. Idag, efter att ha sett den nya filmatiseringen av Utvandrarna, förstår jag att bedömningen 2021 skulle bli en annan; underkänt på grund av ”missförstånd av ämnet”. Det skulle ju vara en viktig litterär gestalt! Inte en gubbjävel från Småland.
Filmens koncept är enkelt. Ta de gamla böckerna av Vilhelm Moberg och de gamla Troell-filmerna. Skaka ut allt manfolk ur dessa ålderdomliga tingestar så att det bara blir ett par tre kvinnor kvar. Gör sedan en tjusig och feministisk film om dessa tre. Ni får en budget på 100 miljoner. För att inte någon svensk ska hysa missriktad vördnad för de gamla verken hämtas regissör och manusförfattare in från vårt grannland i väster.
De som försvann
Och så skakas det. Ut flyger den fantasifulle och guldsökande Robert. Ut flyger den förtalade och förtryckta drängen Arvid. Ut flyger bonden och frikyrkopredikanten Danjel och ut flyger förstås den snuskige historieberättaren Jonas Petter. Kvar blir Karl Oskar, någon måste ju göra Kristina med barn. Men Karl Oskars föräldrar flyger ut, det är mormor inte farmor som gäller. Karl Oskar blir alltså kvar och ges rollen som ganska korkad och velig dräng, en som drar sig undan, även om han märkligt nog ändå får höra att han bestämmer för mycket.
Det som försvann
Ur den stora skakningen flyger även några av berättelsen centrala teman.
I den nya filmen är det i första hand ett reseprojekt för Kristinas familj och inte en stor rörelse som löper genom hela Ljuder socken, och hela landet. Det var en ”skara på 19 personer som hade församlat sig vid Åkerby vägskäl” (Utvandrarna s 219). Samlingen vid Åkerby vägskäl är en nyckelscen i romanen; nu helt borttagen.
Arbete
Borta är även arbetets roll i människornas liv. Den nödvändiga muskelkampen för brödfödan förvandlas till retorik. Scenerna där någon överhuvudtaget arbetar är få. I Mobergs roman får läsaren följa varje handtag i den ständiga ämnesomsättningen med naturen, i kampen för att skaffa fram mat på bordet.
Ursprungsbefolkningen
Borta är även migrationens konsekvenser för det folk som redan bor i det land dit invandrarna kommer. I Mobergs epos och i Troells filmer skildras denna konflikt i all sin vidd och brutalitet. I den nya filmen skildras några inhemska jägare som skrämmer Kristina och mot slutet av filmen får vi även se hur den nu snälla ursprungsbefolkningen hjälper Kristina i en svår stund. Här framställs de infödda som goda vildar som vakar vid sina lägereldar, en healingkonferens eller ett språkcafé i Equmeniakyrkan. I verkligheten rasar vid den tiden det rättfärdiga men grymma indianupproret i Minnesota.
Kyrkan och religionen
Ut flyger även den centrala konflikten mellan statskyrkan och den spirande frikyrkorörelsen. Borta är med andra ord mer än halva, noga räknat 207 minuter av Troells filmer.
Vad och vilka är kvar?
Vad och vilka blir kvar? Jo, en mycket vacker och finlemmad Kristina blir kvar. Hon ligger i barnsäng föder barn och får missfall (det är kvar). Vid något tillfälle ses hon mjölka en ko, men för det mesta går hon omkring som en dagledig men bekymrad friherrinna. Ibland tar hon på sig ett bländande vitt nattlinne och sätter sig ned i vassen och blickar ut mot dis och dimma på sjön. Vid sådana yogastunder hörs en väsande speakerröst som kvider fram några kvasifilosofiska oneliners av typen: ”Vad är ett hem? Vad är borta? En gång var vi ett.” Det hela liknar en reklamfilm för Timotej örtschampo och ger samma pinsamma eftersmak som då Birk i filmen om Ronja, på stockholmsk småländska säger: ”Söstra mi.”
Ulrika
Sedan blir Ulrika kvar. Hon är också vacker men inte så finlemmad och ska gälla för att vara rapp i truten, särskilt mot manfolk. Det resulterar i en massa lösryckta yttranden som låter som en mix från Mia Törnbloms Mera-självkänsla-kurser och ett Me Too-anförande.
Den nya filmen missar grovt det viktiga faktum att Ulrika redan i Ljuder tar steget från sockenhora till frälst och är inkluderad i bonden Danjels varma frireligiösa lilla församling. Men eftersom Danjel redan är utvädrad kan ju Ulrika inte heller bli frälst förrän hon gifter sig med pastor Jackson i Stillwater.
Judith
Kvar blir även Judith Olausson, pastorsfrun, som här stiger i rang och blir prästfru. I boken dyker pastorsparet upp först i Nybyggarna men här gör de sin entré, som prästfamilj i svenska kyrkan, redan vid överfarten med briggen Charlotta. Och väl framme vid Ki Chi Saga-sjön kommer de ut som ett gäng amishfolk, alternativt pingstvänner från Knutby. Filmen missar som sagt helt kraften i den frikyrkliga rörelsens kamp mot statskyrkan. Det är skillnad på pastor och präst. Det är skillnad på en statskyrka och en frireligiös rörelse. Men i filmen bryr man sig icke om sådant.
Ja, det är väl den trion som blir kvar. Karl Oskar lallar omkring med vaga sysslor någonstans i periferin. En gång ses han fälla en gran – med en yxa. Konstigt, tycker jag. Den ursprunglige Karl Oskar hade förstås med sig en fogsvans. Och en jättehög stubbe blir det också. Jo, han ses också lägga tak på sitt hus, men det sker som ett värsta lajvparty i amish-stil med hela den knäppa församlingen närvarande. I boken och i Troells utvandrarfilm var det de forna grannarna från Ljuder som hjälptes åt.
Nej, det som blir kvar är inte en film om den svenska utvandringen till Amerika. Det liknar mer en liten filmbagatell med tråkigt slut om en tjej från Stockholm som reser till Amerika och får sig ett lantställe. I eftertexterna till filmen föreslår filmmakarna själva en alternativ titel: ”Till alla mödrar som vågar”. Ja, den titeln är nog politiskt korrekt och lagom intetsägande.
Om jag då bortser från att det inte är en film om en svensk utvandring från Ljuders socken i Sverige till Minnesota i USA, hur bra är filmen då? Jovars, inte så pjåkig. Det finns några scener mellan Kristina och Ulrika som griper tag. Och Lisa Carlehed (Kristina) och Sofia Helin (Judith) är mycket duktiga skådespelare.
Leif Strandberg!
Av recensionen framgår att du är besviken. Varför då? Vad förväntade du dig? Trodde du att där fortfarande finns någon i Sverige som har någon bildning? Som skulle kunna göra en sevärd cinematografisk film? Någon som vet något om historia? Någon som har läst några böcker? Någon som alls kan läsa? Någon som har nåt i huvet? Någon som hade någon konstnärlig eller politisk idé? Någon som har någon kunskap om nånting?
Var fick du sådana sanslösa, fantastiska föreställningar om Sverige ifrån? Eller rättare sagt, föreställningar om statsterritoriet som ligger på samma ställe varest det land en gång låg i vilket en realskolelärjunge skrev om tjocka böcker som han läst många gånger.
Jädrar anamma vilken sågning. Jag läste högt för hustrun, och vi skrattade båda. Den 19:e skall jag träffa Ulf Nilsson på en studiecirkel. Han är styrelsemedlem i Vilhelm Moberg-Sällskapet och har flera gånger föreläst om VM. Det skall bli kul att höra hans omdöme.
I början av 1960-talet ålade svenskläraren min klass i realskolan att läsa ”Utvandrarna”. En del elever, eller snarare deras föräldrar, protesterade, inte mot den långa hemläxan utan mot att författaren Moberg togs upp i undervisningen. Han var mycket populär bland ”vanligt” folk men kontroversiell bland en del ”fint” folk. Han var ju republikan och emot kyrkan som statlig institution. Med den tidens mått var böckerna också mycket frispråkiga. Efter att ha påtvingats denna bok blev jag helt såld och fortsatte genom hela serien. Jag hade mycket nöje av Leif Strandbergs sågning av den nya filmen.
Mycket bra recension. Ett sakfel dock. ”Den ursprunglige Karl Oskar hade förstås med sig en fogsvans”. Man fäller inte träd med fogsvans, sågsvans eller möjligen timmersvans skall det vara.
Romaner är just romaner, det är Mobergs också, ingen dokumentär, dock nära i tid till utvandring på 1800 talet till Amerika. Att kritisera filmer som inte stämmer med Mobergs roman Utvandrarna slår alltså in ”öppna dörrar”.
Men jag förstår mycket väl att det skaver rejält att en ny filmatisering idag med nytt sätt att se på det förgångna kan bli väldigt annorlunda och kanske t o m löjligt. Själv avstår jag att titt på sådan film. En annan händelse som är romantiserad till förbannelse är den tragiska resan med Amerikabåten Titanic, som gick under utanför Newfoundlands kust i 1900 talets början. Ingen av filmerna tilltalar mig.
Rolf K!
Tack för kommentaren om fogsvansen. Jag går igenom ”Utvandrarromanens källor. Förteckning över Vilhelm Mobergs samling av källmaterial” av Bartil Hulenvik, Växjö, 1972. I avdelningen för verktyg och redskap finns ett antal källor, men det framgår inte i översikten exakt vilka verktyg Moberg lät Karl Oskar ta med sig till Minnesota. Timmersvans ska det säkert vara.
Till övriga som kommenterat hittills: Tack.