På lindelof.nu publiceras många artiklar och kommentarer om Sveriges relationer med Folkrepubliken Kina. Redaktören har nappat på mitt förslag att frågan reds ut i en serie läsarbidrag.
Jag vill taga upp tre frågor. Första frågan är den om att respektera att främmande länder har en annan tradition. Knut Lindelöf skrev att
”Kina är en 3000-årig kulturell enhet olik allt annat i världen. De har valt sitt styrelseskick och vi bör respektera deras rätt till det. Om Kina skulle övergå till ett västerländskt styrelseskick skulle landet falla samman. Det skulle innebära en oöverblickbar katastrof för det kinesiska folket – och världen. Varför ska det vara så svårt att ha respekt för detta, samtidigt som vi försvarar vår egen yttrandefrihet och vårt relativt demokratiska styrelseskick (som genom EU håller på att avskaffas)?”
Här finns flera frågor: Vad är det viktigaste i ”västerländskt” styrelseskick? Finns det, i denna tidsålder, en världsomspännande folklig strävan efter dessa ”västerländska” kärnvärden? Om så är fallet, kan det ändå vara rimligt att Kinas statsledning undertrycker folkliga krav på sådana ”västliga” värden för att bevara stabilitet och fred? Och motsatt, finns det en moralisk rätt att understödja ”västliga” idéer i Kina mot Kinas statslednings vilja? Slutligen, vilka är ”de” som ”väljer styrelseskick” i Kina?
Fri åsiktsbildning
Jag tror att vi kan koncentrera oss på fri åsiktsbildning och föreningsfrihet som kärnan i det ”västerländska”. Konungariket Sveriges själva fundament är ”fri åsiktsbildning”, som icke blott är grundlagens kardinalprincip, utan djupt grundad i Sveriges folks åskådning. Jag tror inte folket i Kina skiljer sig från Sveriges folk. Strävan efter fri åsiktsbildning har nu blivit världsomspännande. Den fria åsiktsbildningen i västländer som Förenta staterna och Sverige är verklig. Det finns goda skäl att hävda att den västliga demokratiska beslutsprocessen kan bli illusorisk, men vi skall akta oss för att driva vår illusionsfria insikt om demokratins begränsning till att ifrågasätta (den ursprungligen västliga) fria åsiktsbildningens existens och styrka. Folk i hela världen känner till och strävar efter denna frihet.
Skall man stödja denna strävan? Som Bo Persson och Anders Persson påpekat har, å ena sidan, individer och privata grupper, och å andra sidan statsledningar, olika friheter. Medborgare och föreningar må yttra sig i vad ämne som helst; statsledningar skall inte blanda sig i andra staters inre angelägenheter. Jag menar dock att det är rimligt att statsledningar markerar att de stödjer att fri åsiktsbildning utökas och befästs i hela världen.
En stats inre frågor kan enligt min mening delas in två grupper. Det finns frågor som utomstående inte skall lägga sig i. Som Anders Persson skrev, ”om amerikanarna till exempel vill förbjuda aborter är helt och hållet deras ensak”. Men den fria åsiktsbildningen tillhör enligt min mening det fåtal frågor varest statsledningar har rätt att med eftertryck söka påverka andra stater. Jag hävdar att frågan om fri åsiktsbildning inte är en intern angelägenhet för någon stat, ej heller för Folkrepubliken Kina.
Det ligger kanske något i vad Knut L skriver, att etablering av västliga samhälleliga institutioner i Kina skulle leda till sammanbrott och olyckor för världens folk. Jan Myrdal har resonerat på liknande sätt. Jag tar det argumentet på allvar i stället för att PEN-klubbistiskt och Per-Ahlmarkskt skälla Knut L för att vara ”mot demokrati och mänskliga rättigheter”. [Tillägg 20 juli: I rättvisans namn skall sägas att majoriteten avvisade förslaget att utesluta Gun Kessle och Jan Myrdal ur Svenska PEN vid den omröstning som åsyftas i föregående mening.] Men jag menar att det är en värre fara för världen om Kina toge steget till supermakt på en grundval av undertryckande av åsiktsbildnings- och föreningsfriheten, än om stabiliteten i Kina hotades av ett övermått av åsiktsfrihet. ”De” som har ”valt styrelseskick” i Kina är inte Kinas folk, utan ett härskande skikt. Härskarnas politik kan försvaras med att den ger stabil utveckling, men att Folkrepubliken Kina nu är en global kraft mot fri åsiktsbildning är en större fara än hypotetisk instabilitet.
Kinas rätt
Den andra frågan som jag vill ta upp är en tendens hos flera debattörer på vänsterkanten att inte undersöka noggrant sådana argument som går emot den uppfattning som Folkrepubliken Kinas ledning hävdar. Ett exempel är vad Knut L skrev:
”Hong Kong är ett uppenbart bekymmer för Peking just nu. Men det är inte mycket vi i Sverige kan göra åt den saken. Det är och förblir en intern kinesisk fråga. Vad vi nu ser är det definitiva slutet på Storbritanniens kolonialstyre i denna lilla del av Kina”.
Mot Knut Ls analys kan man anföra följande. Förenade kungarikets område i Hongkong bestod av delar med olika status. Den centrala delen av Hongkong tillhörde sedan 1842 Förenade kungariket ”för evigt” enligt ett giltigt fördrag. Var det ett ”ojämlikt fördrag”? Var det kolonialt och orättfärdigt? Visst var det så. ”Ojämlikt” som fördraget som gör att Vladivostok för evigt ligger i Ryska federationen; ”kolonialt” som att Sverige kontrollerar järnmalmsgruvor vid Kiruna; ”orättfärdigt” som att Viborg ligger i Ryssland. Folkrepubliken Kina hade ingen laglig rätt att tillskansa sig centrala Hongkong.
Var det ändå rätt? Man kan resonera som Jan Myrdal resonerade om det ”för evigt” portugisiska området Goa, som varken förblev portugisiskt eller blev självständigt som Angola, utan annekterades av Nehrus Indien. Jan M menade att den högre principen om att bryta västerlandets koloniala grepp övertrumfade den folkrätt som sade att en europeisk stat kunde ha områden i Asien. Ja, man kan säga att Hongkong är som Goa: det asiatiska Kina kastar av det sista koloniala oket. Men jag menar att Knut Ls hänvisning till anti-kolonialism är överspelad i denna tid, när Kina är en stormakt. Jag menar att Folkrepubliken Kina har ”bytt till sig” suveränitet över hela Hongkong, i stället för att bara få tillbaka de av Förenade kungariket arrenderade Nya Territorierna, som aldrig var ”för evigt” regnunitensiska (Förenade kungariket tillhöriga).
Folkrepubliken Kina har, menar jag, bytt till sig det enligt folkrätten evigt icke-kinesiska centrala Hongkong genom att i utbyte garantera att hela Hongkong skulle förbli autonomt. Folket i Hongkong vill ha bland annat fri åsiktsbildning av västerländsk typ, men Folkrepubliken Kina har svekfullt brutit fördraget om Hongkong. Opiumkrig eller ej, pacta sunt servanda. Alltså har alla statsledningar och alla privatpersoner och organisationer rätt att ingripa till förmån för Hongkongs folk.
Gui Minhai
Genom Hongkong kommer vi till den tredje frågan, Gui Minhai. Så vitt vi kan veta och på goda grunder antaga straffas han nu olagligen av Folkrepubliken Kina för sin verksamhet i Hongkong genom att fängslas för påhittade brott. Hans fall blir ett brännhett fokus för de frågor jag tagit upp.
Jag är inte överens med den analys som Christer Lundgren koncist sammanfattade på detta sätt:
”Eftersom [Gui Minhai] är svensk medborgare, har Sverige rätt att juridiskt och diplomatiskt bistå honom, men vad man gjort är istället att utnyttja hans fall för att misskreditera den kinesiska regeringen och samhällssystemet. Kinas regering har helt naturligt reagerat skarpt på denna fientliga handling. Torbjörn Wikland anar USA:s hand med i spelet. Det finns, enligt min mening, goda skäl för en sådan förmodan.”
På liknande sätt skrev Stefan Lindgren ”att en svensk minister deltar i en skränig USA-styrd kampanj för Gui Minhai väcker ont blod i Kina”.
Jag skulle kunna förstå åsikten att kampen mellan stormakterna är så farlig, så att vi i Sverige i vårt egen intresse måste undvika konflikt med Folkrepubliken Kina, även om det innebär att inte protestera mot övergrepp. Men två saker vänder jag mig emot i det som skrivits om Gui Minhai.
För det första framkastades dåligt underbyggda påståenden som skadat Gui Minhais sak. Många av dessa påståenden har återkallats på lindelof.nu, och på fib.se har artiklar avpublicerats, så det mesta behöver jag inte taga upp igen. Den enda fråga som inte blev färdigdiskuterad är den om Gui Minhais medborgarskap under hans levnad. Jag menar att den saken är klarlagd, och att Folkrepubliken Kinas påståenden om hans medborgarskap är felaktiga. Den korrekta beskrivningen är som följer.
Gui Minhai föddes som medborgare i Folkrepubliken Kina. Han ansökte om, och fick, medborgarskap i Sverige. Därigenom upphörde, fullständigt och automatiskt, hans medborgarskap i Folkrepubliken Kina. Inga ändringar i hans medborgarskapsstatus har därefter skett. Alla påståenden som motsäger det nyss utsagda är fel, även om Gui Minhai själv gör påståendena. Hans medborgarskapsstatus kan inte ändras med mindre än att han frivilligt och personligen ansöker hos svenska myndigheter. Om ingen invänder mot min beskrivning anser jag att frågan är färdigdiskuterad.
Jag menar att Folkrepubliken Kina kränker Sveriges suveränitet genom att olagligen överföra Gui Minhai från gruppen ”medborgare i Sverige” till gruppen ”medborgare i Folkrepubliken Kina”. Det kan likställas med att ockupera en bit av Sveriges territorium. Det är viktigt att skilja den kränkning av Sveriges suveränitet som ett olagligt medborgarskapsbyte innebär, från de fall där personer som enbart har svenskt medborgarskap orättfärdigt straffas eller kränks av statsmakten i andra stater, utan att de påtvingas medborgarskapsbyte. Det senare är ett övergrepp mot en person, men att dessutom överföra en svensk medborgare till annat medborgarskap är ett angrepp mot Sverige som stat.
För tydlighets skull må tilläggas att det är irrelevant om medborgare i ett land har historisk anknytning till ett annat land, som Gui Minhai har till Folkrepubliken Kina. Kulturellt finns övergångszoner mellan olika folk, men folkrättsligt är medborgarskap i Sverige och Folkrepubliken Kina en svartvit antingen-eller-fråga. Antingen är man 100 procent medborgare i Sverige (som Gui Minhai) eller är man 100 procent medborgare i Folkrepubliken Kina, och Kina har ingen laglig relation till Gui Minhai som skiljer sig från relationen till vilken annan svensk medborgare som helst.
Den andra sak jag vänder mig emot i det som skrivits om Gui Minhai är tolkningen att det officiella och offentliga Sverige i oträngt mål väljer att deltaga i en kampanj mot Folkrepubliken Kina. Jag menar att på grund av fallet Gui Minhai har Sverige hamnat i en tvångssituation. Om Folkrepubliken Kina hade respekterat lag och rätt i detta fall, tror jag att relationerna hade varit fortsatt goda. Jag tror inte det finns någon grogrund för aktivism mot Kina i Sverige.
Det har ofta skrivits att Sverige har sämst relationer med Kina bland EU-staterna. Den enda förklaring till denna försämring som jag har läst om är Gui Minhai-frågan. Eftersom det är en fråga om fri åsiktsbildning – den i dag viktigaste globala frågan – som dessutom har åtföljts av ett olagligt anspråk på överhöghet över Gui Minhai som påstådd medborgare i Folkrepubliken Kina, har Sveriges statsledning inget annat val än att stå fast vid ett försvar av honom, både diplomatiskt och i andra publika sammanhang. Regeringen kan inte böja sig genom att till exempel säga nej till en inbjudan till en prisutdelning för Gui Minhai.
Slutsats
Min slutsats är att det är viktigt att kräva att Sveriges statsledning inte allierar Sverige med andra stormakter i deras kamp med Folkrepubliken Kina. Sverige skall ha bästa möjliga relationer med Kina. Sverige behöver följa en Bernadottedoktrin, som nu behöver utvidgas längre österut till att omfatta även relationerna med Kina. Icke-inblandning i andras angelägenheter är en grundläggande princip.
Men i vår tid är kampen för fri åsiktsbildning överordnad. Både personers och statsledningars uppträdande, till och med tolkningen av folkrätten, kan och bör vägledas av principen om den fria åsiktsbildningens grundläggande betydelse för fred och framsteg.
Jan Arvid G!
En princip om att fri åsikstbildning är överordnad allt annat skulle man kunna diskutera om det fanns möjligheter att skapa en absolut objektiv instans som avgjorde när brott emot denna princip förelåg. Men det har vi inte.
Om någon eller några stormakter vill mobba Sverige, av några krassa realpolitiska skäl, är det inte svårt att starta en internationell kampanj som visar hur svenska staten styr Public Service, hur familjen Bonnier och några andra magnater har den totala dominansen i media i övrigt. Klimatskeptiker skulle stå på led för att berätta om hur deras inlägg i debatten ständigt sopas under mattan.
En annan bra ”överordnad” princip vore att statsledningar inte får mörda enskilda obekväma personer. Men som vi har sett slipper Saudiarabien undan trots 100% bevisning medan Ryssland i Skripalsaken drabbats av straff på enbart indicier, allt beroende på de storpolitiska konjunkturerna. Ändras de ligger Saudiarabien plötsligt illa till och Ryssland tas in från kylan.
I fallet Gui Minhai undrar jag fortfarande över en del detaljer, som kanske är juridiskt irrelevanta, men inte politiskt, d v s hans trovärdighet. Hösten 1999 lämnar han under oklara omständigheter Sverige, inklusive hustru och några år gammal dotter, för att starta en ny karriär i Kina. Det verkar vara ett radikalt brott med det förgångna och man undrar varför han i det läget behöll sitt svenska medborgarskap. Ty när han 2003 (eller 2004) lämnar Kina kommer han bara till Tyskland. Varför inte Sverige, som han alltså inte besökt sedan 1999 – och påstås vara medborgare i och har hustru och påstått kärleksfull dotter som väntar på honom.
Vad gäller hans pass och statstillhörighet tror jag att både Kina och Sverige har någon otvättad byk här, som gör att uppgifterna från båda hållen, enligt min mening, är ofullständiga och motsägelsefulla.
Anders P!
Med ”överordnad” menade jag närmast att fri åsiktsbildning bör ha en särskild ställning i politiska överväganden och politisk kamp, på samma sätt som ”antikolonialism” har haft och ”antiimperialism” har. Man behöver inte en objektiv instans som avgör när brott föreligger mot sådana principer.
Det är självklart att när stormakter bekämpar varandra eller angriper mindre länder kommer några saker hos ett visst land att väljas ut och infogas i en kampanj. ”Indier bränner änkor”, och så vidare. Det jag reagerar mot är att många till vänster tycks mena att undertryckandet av fri åsiktsbildning i FR Kina i huvudsak är en angreppspunkt som Förenta staterna utnyttjar, kanske att det är en uppblåst kampanj (som din hypotetiska hetskampanj mot Sverige för bristande åsiktspluralism), inte att situationen i FR Kina är ett stort och reellt hot när FR Kina blir allt mäktigare.
Tillägg till förra kommenatren: Sedan hade det ju varit intressant att fått ta del av, i svensk eller engelsk översättning något exempel på Gui Minhais ”regimkritiska” skiverier. Ty man ska komma ihåg att inte heller i Sverige får man skriva vad som helst om enskilda personer, ens om statschefer.
En bra diskussion. Yttrandefriheten måste hållas högt. Men nu är det inte bara frågan om enbart den utan hela den aggressiva politik som förs mot Kina från framförallt USA men även från dess lydstater som Sverige. Kina ser att frågan om yttrandefrihet a là väst är ett instrument som används mycket selektivt. Ta frågan om Israels förstående annektering av Golanhöjderna. Knappast en fråga som hetsar upp en Wolodarski.
De principer som utmejslades i Bandung 1955 borde fortfarande vägleda relationer mellan länder. Det moderna Kina har fötts ur en blodig revolution mot utländskt och inhemskt förtryck och har därför en ganska annorlunda syn på västerländsk demokrati och yttrandefrihet. Det får vi leva med utan att ge avkall på vår yttrandefrihet. Allt måste ses i sitt historiska sammanhang. Man bör inte ha några illusioner om Kina nu när de börjar kunna ingripa i världspolitiken tack vare sin framgångsrika politik att ta folket ur den djupa fattigdom som rådde efter kriget.
Kommunistpartiet styr i Kina. Det kommer de fortsätta med tills folket tröttnar och revolterar. Än så länge har de fått det bättre. Men växande konflikter radar upp sig, mellan stad och land, mellan vanligt folk och de superrika, för att ta ett par exempel. Regimen i USA önskar avundsjukt att de hade samma möjlighet att styra, men de får dras med sin demokrati och yttrandefrihet, som för dem utgör en black om foten. USA och väst gör naturligtvis allt de kan för att vidga sprickorna i det kinesiska samhället. Mänskliga rättigheter och yttrandefrihet är utmärkta instrument för vår hemmaopinion. Använda med förstånd…
Anders Perssons kommentar 2020-07-17 kl. 10:00 är svårt att få grepp om.
AP undrar över ”en del detaljer, som kanske är juridiskt irrelevanta, men inte politiskt, d v s hans trovärdighet”.
Men sedan fortsätter AP med att fundera om en juridiskt viktig sak, nämligen medborgarskap. Utan svenskt medborgarskap vore ju Gui Minhais situation ännu sämre.
Jag tänker på dessa passusar:
”och man undrar varför han i det läget behöll sitt svenska medborgarskap”
”påstås vara medborgare i [Sverige]”
”Vad gäller hans pass och statstillhörighet tror jag att både Kina och Sverige har någon otvättad byk här, som gör att uppgifterna från båda hållen, enligt min mening, är ofullständiga och motsägelsefulla.”
Min fråga är: Vad menar AP med att det vore ”juridiskt irrelevant” i vilken stat han är han är medborgare?
Nästa fråga är i vilka stater Gui Minhai varit medborgare under sitt 56-åriga liv.
Jag tycker man skall förfara så här vid en undersökning: Man fastställer exakt vad som kan bevisas och vad som är sannolikt. Sedan skall man, utan prestige, vara öppen för att totalrevidera sin uppfattning.
Relevant lag om medborgaskap säger detta: ”Article 9. Any Chinese national who has settled abroad and who has been naturalized as a foreign national or has acquired foreign nationality of his own free will shall automatically lose Chinese nationality.”
Som jag skrev ovan har vi klargjort att GMH föddes medborgare i FR Kina, sedan blev han för årtionden sedan 100 procent uteslutande medborgare i Sverige och bara Sverige. och att detta är den fullständiga bilden, utan dunkla punkter.
Jag förstår inte vart Anders P syftar med sina upprepade, men aldrig sakligt motiverade utsagor om att det finns något oklart i GMHs medborgaskapsbiografi.
Anders Ps undringar om GMHs ”trovärdighet” kan jag inte reda ut intellektuellt. Vad är relevansen med dessa undringar om varför GMH lämnar hustru och barn, varför han åker till Tyskland, med mera?
Det bästa vore om AP skreve en artikel om allt detta som inte utgår från orden ”man undrar”, utan ”jag, Anders Persson, anser att det är sannolikt eller möjligt att…”
Det enda jag kan svara på frågor som ”man undrar varför han i det läget behöll sitt svenska medborgarskap” är: Varför inte?
Jag kan inte se någon röd tråd, något resonemang från APs sida, som gör det begripligt hur någon av de punkter AP räknar upp skulle visa att det finns något dolt och oklart i GMHs liv, eller att han skulle vara mindre trovärdig.
Oavsett hur man ser på olika delfrågor, som JAG och AP gör, är huvudfrågan för mig följande. USA (Imperiet) med vasaller i bl a EU och Nato har på ett mycket skarpt vis framställt Kina som en farlig motståndare mot det som väst (vad det nu är) kallar sina värden. I USA kritiserar republikaner och demokrater varandra allt hårdare för att vara ”soft on China”. Ingångna avtal och internationella överenskommelser bryter Imperiet och dess vasaller mot; ogenerat. Imperiet är fortfarande, som jag ser det, huvudfienden i den internationella kampen, min förmåga att se/förutse vad som kan komma att bli efter detta Imperiums implosion/borttynande, den förmågan är noll. Hur huvudmotståndaren själv, Kina, ser på saken kommer allt oftare fram: ”Why US democratic system can´t prevent extreme China policy”.
Som Leif Stålhammer påpekar ”Kina ser att frågan om yttrandefrihet a là väst är ett instrument som används mycket selektivt.” Liksom frågan om ingångna avtal, frågan om icke-inblandning m fl.
”Jag kan inte se någon röd tråd, något resonemang från APs sida, som gör det begripligt hur någon av de punkter AP räknar upp skulle visa att det finns något dolt och oklart i GMHs liv, eller att han skulle vara mindre trovärdig.”
Varför tar då inte ”våra medier” upp de frågor som Anders P. nämner? I andra fall kan de ju vända ut och in på folk som kommit under luppen. Nog funderar jag på hur han behandlat sin familj, även om det kanske inte var värre än vad J Myrdal eller andra skribenter gjort. Jag funderar också på vad han skrivit, och sådana funderingar behöver jag inte ha när det gäller J Myrdal.
Lite vid sidan av ämnet vill jag rekommendera följande utdrag ur 1907 års nobelpristagare, Rudyard Kiplings
THE NAULAHKA
WE meet in an evil land
That is near to the gates of hell.
I wait for thy command
To serve, to speed or withstand.
And thou sayest, I do not well?
……………………………….
Men …
* * * * *
Now it is not good for the Christian’s health to hustle the Aryan brown,
For the Christian riles, and the Aryan smiles and he weareth the Christian down;
And the end of the fight is a tombstone white with the name of the late deceased,
And the epitaph drear: “A Fool lies here who tried to hustle the East.”
* * * * *
(Med ”Aryan” menade nog Kipling indier. I senare versioner har ordet bytts mot ”Asian”)
Hej
Jag har läst Götessons lite snåriga inlägg två gånger. Där hänger några frågor i luften. Här är den viktigaste: Är Götesson med på att Kina har fullständig rätt att ingripa i Hongkong såsom en del av Kina och som Storbritannien i sitt avtal på 1980-talet har tvingats erkänna efter sin fasansfulla kolonialpolitik gentemot Kina sedan Opiumkrigens dagar och de facto fram till 1949?
Jag blev djupt undersam eftersom Götesson skriver: ”det asiatiska Kina kastar av det sista koloniala oket. Men jag menar att Knut Ls hänvisning till anti-kolonialism är överspelad i denna tid, när Kina är en stormakt.”
Sådana skrivningar får givetvis USA och de gamla kolonialmakterna att säga ”Bingo” eftersom det sanktionerar vår tids nykoloniala stormaktspolitik. 73 stater har sagt ja till Kinas nya säkerhetslagstiftning. Det gör de säkert inte med djuplodande resonemang utan utifrån nykoloniala vibrationer i knäna. De kan ju själva drabbas av stormakternas nykoloniala utspel.
Det finns trots allt ett icke-absolutistiskt väst som är värt att försvara. Men idag tycks det mig bara vara Storbritannien som står upp för detta väst. Man har bestämt sig för att lämna EU.
Bertil C, du funderar på hur Gui Minhai behandlat sin familj. Angela Gui sade att hennes föräldrar skildes när hon var fem, och i samband med det for hon till Kina för att bo ett år hos sin far. ”Mina föräldrar ansåg att det var viktig för mig att lära mig om kinesisk kultur och att lära känna mina kusiner. I Kinas ettbarnskultur, är kusiner mycket viktiga – närmast som syskon här [i Sverige] … min far uppmuntrade mig att välja teoretiska ämnen [i Sverige], och vi två har alltid haft intressanta samtal.”
Tills annan information framkommit ser det ut som om det var en vanlig skilsmässa med samarbetande föräldrar för barnets bästa. Detta borde inte ha någon betydelse, men eftersom Gui Minhais personliga värdighet (om vilken jag inget vet) har ifrågasatts i debatten meddelar jag vad dottern har sagt om saken.
Bertil C skrev: ”Imperiet är fortfarande, som jag ser det, huvudfienden i den internationella kampen … Som Leif S påpekar, Kina ser att frågan om yttrandefrihet a là väst är ett instrument som används mycket selektivt. Liksom frågan om ingångna avtal, frågan om icke-inblandning m fl.”
Utmärkt! Detta är gripbara argument som inte finns att läsa i 99% av svenska media. Min kommentar till analyser som BCs är följande: Det är riktigt att västliga makter är selektiva i fråga om yttrandefrihet, hålla avtal, icke-inblandning. Därifrån tar många vänsterskribenter steget till att frågan om fri åsiktsbildning skall hållas borta från utformningen av småstaters relationer med Kina. Knut L skrev i e-post att han lutar åt att åsiktsfriheten framför allt bör försvaras nationellt. Jag menar att fri åsiktsbildning nu stigit upp som en nödvändig internationell solidaritetsprincip, bredvid icke-inblandning och anti-imperialism – trots selektiviteten och risken för att sugas in i ”Tough on China”-kampanj.
Torbjörn W frågar huruvida jag är med på att Kina har fullständig rätt att ingripa i Hongkong såsom en del av Kina? Jo, i princip, även om Folkrepubliken Kina därmed bryter mot ingånget avtal.
Men jag menar att historiens gång kan vända, så att det blir rätt att hålla fast vid en detalj som går en uppåtstigande stormakt emot. Det var rätt av Danmark att hålla fast vid att Estland, Lettland och Litauen inte tillhörde Socialistiska rådsrepublikernas union. Det var rätt att kräva att Tyskland inte skulle få skaffa ett flygvapen.
Att kolonialhistorien är fasansfull, och att Hongkongs ursprung är den europeiska styckningen av kejsardömet Kina, hindrar inte att det är rätt att nu hålla fast vid Hongkong-avtalets bokstav för att i någon mån bromsa den nya supermakten.
”73 stater” är det ett skrivfel för ”53”?
”Nykoloniala vibrationer i knäna”? Kanske det. Att inte kunna stå emot en uppstigande stormakt, när Förenta staterna bokstavligen lämnat rummet, kan också spela in.
Bo P skriver ”Det finns trots allt ett icke-absolutistiskt väst som är värt att försvara”. Detta kan inte motsägas eftersom det är mycket vagt formulerat. Vad menas med ”icke-absolutistiskt”? Syftar ”väst” på en stat eller ett politiskt förhållningssätt från t ex domstolar i ”väst”, eller NGO-er (nongovernmental organisations)?
Exemplet som Bo P tar upp, Storbritannien, synes mig dessutom vara illa valt. Är inte just denna stat en av de mer rabiata när det gäller att banka på Kina i Hongkongfrågan? Vidare. Från en försiktigare hållning i 5G-frågan, har nu BoJo-administrationen gett efter för påtryckningar från Trump-administrationen vilket förnekas från en minister i BoJo-administrationen, som säger att de själva kommit fram till att Huawei spionerar å den kinesiska statens/KKP:s vägnar. Detta senare tror inte ens SvD på, läste jag i morse. Och vad skall man säga om J Assange-fallet? Jag ser gärna en tydligare förklaring av som menas med ”ett icke-absolutistiskt väst”.
Jan Arvid G!
Intessant pusselbit du gav att Gui skilde sig från sin hustru 1999, fem år efter att Angela fötts (1994). Kan du ge en källhänvisning?
Men om han nu var svensk medborgare och trivdes här, varför återvände han då till Kina? Av en tillfällighet (eller inte) sker det strax efter bedrägerihärvan vid Göteborgs universitet sommaren 1999. Och han återvänder aldrig till Sverige.
Inget av detta har någon juridisk betydelse. Men när vi över åren uppmanats, eller uppmuntrats, solidarisera oss med andra dissidenter brukar vi få utförliga reportage om deras liv – plus utdrag ur de skrifter som förnärmat myndigheterna i deras hemländer.
Om man vill ha en lägesbeskrivning av den världsvida kampen om utbyggnaden av 5G, kan man läsa en artikel av Scott Foster.
Jag förstår inte hur texten i Jan Arvid G:s gästblogg kan beskrivas som snårig. Jag tycker att budskapet är fullständigt kristallklart. (Att han använder konjunktiv mer än de flesta kan väl inte vara anledningen.)
Jag tar fram Myrdals Dussinet fullt ur bokhyllan. Boken publicerades 1982, men flera av texterna publicerades på olika ställen några år tidigare. Texterna har alltså ca 40 år på nacken. Då var Imperiet med stort I naturligtvis Sovjetunionen, Bresjnev jämförbar med Göring (båda älskade medaljer), och svenska MSM skrev på beställning av ryssarna. ”Förenta Staternas politiska ledning är förvirrad och vacklande” konstaterar Myrdal på s. 166.
Nu är det andra tider, Imperiet är numera USA, men frågan är när det ska kollapsa. Hoppas att en framtida blogg tar upp frågan. Enligt Myrdal visade Förenta Staterna upp en bild av politiskt förfall redan för 40 år sedan. Istället blev det Sovjet som kollapsade.
JAG har en klar poäng med sitt upphöjande av den fria åsiktsbildningen.
Jan Arvid Götesson!
Har jag missförstått dig? Du försvarar såväl folkrätten som yttrandefriheten. Men samtidigt säger du att det i frihetens namn är lagenligt att nonchalera folkrätten.
Bra kommentar, Mats L!
Att Torbjörn Wikland tycker att Jan Arvids gästblogg är snårig ska ställas i relation till att han själv uttryckt sig fullständigt klart om Gui Minhai som en moraliskt förkastlig bedragare som lurat kinesiska Göteborgsstudenter på miljoner och därefter flytt med svansen mellan benen till Hongkong för att där förlägga alster av pornografi med kinesiska statsmän (läs ”partitoppar”) inblandade. Tillfrågad om åtminstone antydan till källor för dessa anklagelser har han tigit och tigit! Till slut var ansvarige utgivaren för FiB/K tvingad att lyfta bort Wiklands förtal. Allt som inte är i linje med hans Kinatrogna inhopp i debatten i höstas måste väl framstå som snårigt.
Bertil Carlman!
Jämför t ex Franska revolutionens stat med sitt ”höger” och ”vänster” med 1600- och 1700-talens absolutistiska franska stat.
Anders Persson!
Du gör rätt i att undersöka oklarheter i Gui Minhai-saken, och att framlägga hypoteser om samband och händelseförlopp som kanske har hållits dolda. Min huvudkommentar till artiklarna i lindelof.nu och fib.se har varit att det är viktigt att tydligt klargöra vad resonemangen grundas på, och att taga hänsyn till personen Gui Minhai i den nödvändiga granskningen av affären. Vi VET till exempel inte huruvida Gui Minhai har varit inblandad i någon bedrägerihärva; om den saken har blott förbryllande halvkvädna visor sjungits av personer som kanske vet.
Intervju med Angela Gui om bland annat föräldrarnas skilsmässa 1999/2000 finns här.
Anders P och andra kommentatorer har rätt i att det råder en märkligt brist på översatta utdrag ur skrifter som Gui Minhai faktiskt skrivit och/eller publicerat. Jag gör just nu förfrågningar om det, men har ej fått napp ännu.
Bo Persson!
”Nonchalera folkrätten” har jag inte sagt. Men avvägningar måste göras mellan olika principer, t ex antikolonialism och folkrätt, om folkrätten säger att en kolonial besittning är laglig.
Jag framlägger hypotesen att den fria åsiktsbildningen har vuxit fram som en princip av högsta betydelse. Jag har avsiktligt begränsat mig till begreppet ”fri åsiktsbildning” i stället för ”demokrati” eller ”mänskliga rättigheter”.
Jag menar att det är av största vikt att till exempel solidarisera sig men människor i Hongkong och Republiken Kina (Taiwan) när befolkningen där vill behålla bland annat fri åsiktsbildning. Andra skribenter reagerar häftigt mot detta. De menar att det är viktigast att motverka en västlig kampanj mot Folkrepubliken Kina, och att talet om rättigheter i HK och Rep K tjänar västs angrepp mot Folkrep Kina som kan leda till Kinas splittring, och att allt detta i vilket fall som helst är kinesiska inre angelägenheter, och att kineser kanske har en annan tradition.
Jan Arvid Götesson!
Ja, det du nu skriver gör mig inte klokare. Jag tycker fortfarande att du förordar ett slags liberal imperialism.
Bertil Carlman!
EU med sin statsupplösning är inte något försvar för det ”väst” jag talat om. Men å andra sidan räcker det förstås inte med att lämna EU…
Om vi, (jag, Jan Arvid G., Anders P m fl) skulle solidarisera oss till exempel med de som kämpar för åsiktsfrihet i Iran, hur skulle det gå till? Och vad skulle det leda till? Utan tvekan skulle vi naturligtvis vara villiga att på alla sätt hjälpa en åsiktsförföljd författare som flytt till Sverige. Men bör lindelof.nu ta som en viktig uppgift att belysa åsiktsofriheten i Iran?
I höstas läste jag en artikel av en iranier som av landsmän blivit anklagad för att alltför kraftigt ha försvarat mullornas politik, och för det var han bedrövad. Han skiljde noga på de olika politiska frågorna. Tror vi att de tusentals iranier som demonstrerade mot mordet på Qassem Soleimani också stöder mullorna i alla interna frågor?
Helt enkla är inte dessa frågor. Vad tyckte ANC om bojkotten av blå vindruvor och marmelad av märket Koo under apartheidtiden? Då Paul Simon gjorde Graceland 1986, fick han mycket kritik, men knappt av sydafrikaner.
Politiker som M. Pompeo i USA och Ann Linde i Sverige talar sig varma för yttrandefrihet i Hongkong och länder som går Västs vilja emot. När jag får frågan om det svarar jag: ”Julian Assanges yttrandefrihet tycker jag det är viktigare att försvara. Vad tycker du?” Då kan man få igång en diskussion. Sådana diskussioner kan vara folkbildande; för bägge de diskuterande.
Lars Ellström: ”Gui Minhai-kopplade skandalboken avslöjar maktspelet i Kina”, DN 13 juli. (korta utdrag av copyrightskäl)
… enligt … uppgifter greps Gui Minhai och hans kollegor för att sätta stopp för … en speciell bok, … Xi Jinping och hans älskarinnor … en biografi om Xi Jinpings liv från 1975 till … 2012 … En … framträdande roll intas av Bo Xilai som Xi Jinping har känt sedan barnsben. Bo är berättelsens mörka genius som förklarar för Xi hur han ska vrida på rattarna för att nå framgång och löpande skickar honom ”honung”, vackra unga damer att roa sig med. … Bo Xilai och Xi Jinping hade … parallella karriärer fram till 2012 då Bo avsattes … Bo Xilais fall ackompanjerades av sensationella uppgifter om mord, korruption och hämningslösa sexuella förbindelser. Både i boken och i verkligheten [fick han] livstid. … [boken ingår] i en folklig tradition att med hjälp av skrönor, obscena historier och nidvisor förlöjliga makthavarna. Det är de maktlösas enda sätt att komma åt makten.
Vad som sägs i DN är bl a att vissa av de regimkritiska böckerna var av närmast akademisk karaktär medan andra spann fritt på mer eller mindre väl underbyggd information om förhållandena bakom maktens murar i Kina, inte minst om ledarnas privatliv, gärna med fokus på det skabrösa och sensationella.
Gui Minhai excellerade i den senare genren och lär ha stått för mellan en tredjedel och 60 procent av den totala marknadsvolymen. Det var titlar som Kinesiska kommunistpampars hemliga fruar, Generalsekreterarens åtta kärlekshistorier och Xi Jinpings klan.
En kinesisk läsare tolkar det som beskrivs som en bekant verklighet: ”Så här går det ju till i de här kretsarna, kanske är mycket i boken påhitt och skrönor, men det skulle kunna vara sant, eller bör vara det på något sätt”.
Så långt referatet ur DN. Om man kan kalla detta ”regimkritik” ställer jag mig frågande liksom till t ex Peter Dahls ”Liberalismens genombrott i societeten”.
Jan Arvid Götesson anför ett citat av mig där jag utgår från att Gui Minhai är svensk medborgare – en ståndpunkt som han själv spetsar till:
”Han ansökte om, och fick, medborgarskap i Sverige. Därigenom upphörde, fullständigt och automatiskt, hans medborgarskap i Folkrepubliken Kina. Inga ändringar i hans medborgarskapsstatus har därefter skett.”
Men uppenbarligen har Sverige och Kina skilda uppfattningar i frågan. Kina erkänner inte dubbelt medborgarskap, men det gör Sverige. Kina anser att Gui Minhai är kinesisk medborgare, inte svensk. Kinas ambassad i Sverige ”hänvisar till att Gui Minhai skulle ha ansökt om och fått sitt kinesiska medborgarskap godkänt 2018. Något som man påstår ska ha skett av egen vilja.” (DN 2020-02-26) Ljuger Kinas ambassadör? Finns det några belägg för det?
Anders P!
Vad har du för frågor angående ”Liberalismens genombrott i societeten”?
Svar till Dennis Zackrissons kommentar 18/7 20:49
Dennis Zackrisson har kommit med flera antaganden i sin kritik av det jag skrivit tidigare om Gui Minhai på FiB/K:s hemsida och som sedan tagits bort.
Fakta är följande: Både Knut Lindelöf och jag förstod efterhand att det inte gick att få fram tydliga faktauppgifter som knöt Gui Minhai till de ekonomiska oegentligheterna vid Göteborgs Universitet. Vi tog då kontakt med ansvarig utgivare för FiB/K, Karin Rosenqvist. Vi kom då gemensamt fram till att det bästa var att plocka bort inläggen som rörde detta. Så skedde.
Jag ser nu att bl a Knut Lindelöf, Anders Persson och andra tar upp fortsatta oklara frågor kring Gui Minhai. Till det har jag inget att tillägga.
Själv menar jag att det viktigaste som rör Gui Minhai idag handlar om den mycket märkliga rättegången mot Sveriges f d Kina-ambassadör, Anna Lindstedt. Den höll på att bli ett hot mot den svenska diplomatkårens normala arbete med tyst diplomati. Den friande domen från Stockholms Tingsrätt – och nu åklagarens meddelande att han inte kommer överklaga domen – bör ses som en seger.
Tyst diplomati handlar bl a om att hjälpa svenskar i utomlands som hamnat i trångmål. Dit räknar jag även Gui Minhai eftersom det finns flera frågetecken i Kinas behandling av honom.
Den stora kvarvarande frågan är varför svenska UD inte behandlade Anne Lindstedts tysta diplomati som en intern fråga utan lät det bli ett offentligt åtal. Med tanke på den världsvida amerikanska kampanjen mot Kina som just nu bara växer och växer, så är det oundvikligt att ställa frågan om USA grep in och tyckte det var bättre att ha kvar Gui Minhai som politisk fånge i stället för att försöka bistå honom eller lösa frågan i informella kontakter med Kina. Det borde granskas närmare.