På lindelof.nu publiceras många artiklar och kommentarer om Sveriges relationer med Folkrepubliken Kina. Redaktören har nappat på mitt förslag att frågan reds ut i en serie läsarbidrag.
Jag vill taga upp tre frågor. Första frågan är den om att respektera att främmande länder har en annan tradition. Knut Lindelöf skrev att
”Kina är en 3000-årig kulturell enhet olik allt annat i världen. De har valt sitt styrelseskick och vi bör respektera deras rätt till det. Om Kina skulle övergå till ett västerländskt styrelseskick skulle landet falla samman. Det skulle innebära en oöverblickbar katastrof för det kinesiska folket – och världen. Varför ska det vara så svårt att ha respekt för detta, samtidigt som vi försvarar vår egen yttrandefrihet och vårt relativt demokratiska styrelseskick (som genom EU håller på att avskaffas)?”
Här finns flera frågor: Vad är det viktigaste i ”västerländskt” styrelseskick? Finns det, i denna tidsålder, en världsomspännande folklig strävan efter dessa ”västerländska” kärnvärden? Om så är fallet, kan det ändå vara rimligt att Kinas statsledning undertrycker folkliga krav på sådana ”västliga” värden för att bevara stabilitet och fred? Och motsatt, finns det en moralisk rätt att understödja ”västliga” idéer i Kina mot Kinas statslednings vilja? Slutligen, vilka är ”de” som ”väljer styrelseskick” i Kina?
Fri åsiktsbildning
Jag tror att vi kan koncentrera oss på fri åsiktsbildning och föreningsfrihet som kärnan i det ”västerländska”. Konungariket Sveriges själva fundament är ”fri åsiktsbildning”, som icke blott är grundlagens kardinalprincip, utan djupt grundad i Sveriges folks åskådning. Jag tror inte folket i Kina skiljer sig från Sveriges folk. Strävan efter fri åsiktsbildning har nu blivit världsomspännande. Den fria åsiktsbildningen i västländer som Förenta staterna och Sverige är verklig. Det finns goda skäl att hävda att den västliga demokratiska beslutsprocessen kan bli illusorisk, men vi skall akta oss för att driva vår illusionsfria insikt om demokratins begränsning till att ifrågasätta (den ursprungligen västliga) fria åsiktsbildningens existens och styrka. Folk i hela världen känner till och strävar efter denna frihet.
Skall man stödja denna strävan? Som Bo Persson och Anders Persson påpekat har, å ena sidan, individer och privata grupper, och å andra sidan statsledningar, olika friheter. Medborgare och föreningar må yttra sig i vad ämne som helst; statsledningar skall inte blanda sig i andra staters inre angelägenheter. Jag menar dock att det är rimligt att statsledningar markerar att de stödjer att fri åsiktsbildning utökas och befästs i hela världen.
En stats inre frågor kan enligt min mening delas in två grupper. Det finns frågor som utomstående inte skall lägga sig i. Som Anders Persson skrev, ”om amerikanarna till exempel vill förbjuda aborter är helt och hållet deras ensak”. Men den fria åsiktsbildningen tillhör enligt min mening det fåtal frågor varest statsledningar har rätt att med eftertryck söka påverka andra stater. Jag hävdar att frågan om fri åsiktsbildning inte är en intern angelägenhet för någon stat, ej heller för Folkrepubliken Kina.
Det ligger kanske något i vad Knut L skriver, att etablering av västliga samhälleliga institutioner i Kina skulle leda till sammanbrott och olyckor för världens folk. Jan Myrdal har resonerat på liknande sätt. Jag tar det argumentet på allvar i stället för att PEN-klubbistiskt och Per-Ahlmarkskt skälla Knut L för att vara ”mot demokrati och mänskliga rättigheter”. [Tillägg 20 juli: I rättvisans namn skall sägas att majoriteten avvisade förslaget att utesluta Gun Kessle och Jan Myrdal ur Svenska PEN vid den omröstning som åsyftas i föregående mening.] Men jag menar att det är en värre fara för världen om Kina toge steget till supermakt på en grundval av undertryckande av åsiktsbildnings- och föreningsfriheten, än om stabiliteten i Kina hotades av ett övermått av åsiktsfrihet. ”De” som har ”valt styrelseskick” i Kina är inte Kinas folk, utan ett härskande skikt. Härskarnas politik kan försvaras med att den ger stabil utveckling, men att Folkrepubliken Kina nu är en global kraft mot fri åsiktsbildning är en större fara än hypotetisk instabilitet.
Kinas rätt
Den andra frågan som jag vill ta upp är en tendens hos flera debattörer på vänsterkanten att inte undersöka noggrant sådana argument som går emot den uppfattning som Folkrepubliken Kinas ledning hävdar. Ett exempel är vad Knut L skrev:
”Hong Kong är ett uppenbart bekymmer för Peking just nu. Men det är inte mycket vi i Sverige kan göra åt den saken. Det är och förblir en intern kinesisk fråga. Vad vi nu ser är det definitiva slutet på Storbritanniens kolonialstyre i denna lilla del av Kina”.
Mot Knut Ls analys kan man anföra följande. Förenade kungarikets område i Hongkong bestod av delar med olika status. Den centrala delen av Hongkong tillhörde sedan 1842 Förenade kungariket ”för evigt” enligt ett giltigt fördrag. Var det ett ”ojämlikt fördrag”? Var det kolonialt och orättfärdigt? Visst var det så. ”Ojämlikt” som fördraget som gör att Vladivostok för evigt ligger i Ryska federationen; ”kolonialt” som att Sverige kontrollerar järnmalmsgruvor vid Kiruna; ”orättfärdigt” som att Viborg ligger i Ryssland. Folkrepubliken Kina hade ingen laglig rätt att tillskansa sig centrala Hongkong.
Var det ändå rätt? Man kan resonera som Jan Myrdal resonerade om det ”för evigt” portugisiska området Goa, som varken förblev portugisiskt eller blev självständigt som Angola, utan annekterades av Nehrus Indien. Jan M menade att den högre principen om att bryta västerlandets koloniala grepp övertrumfade den folkrätt som sade att en europeisk stat kunde ha områden i Asien. Ja, man kan säga att Hongkong är som Goa: det asiatiska Kina kastar av det sista koloniala oket. Men jag menar att Knut Ls hänvisning till anti-kolonialism är överspelad i denna tid, när Kina är en stormakt. Jag menar att Folkrepubliken Kina har ”bytt till sig” suveränitet över hela Hongkong, i stället för att bara få tillbaka de av Förenade kungariket arrenderade Nya Territorierna, som aldrig var ”för evigt” regnunitensiska (Förenade kungariket tillhöriga).
Folkrepubliken Kina har, menar jag, bytt till sig det enligt folkrätten evigt icke-kinesiska centrala Hongkong genom att i utbyte garantera att hela Hongkong skulle förbli autonomt. Folket i Hongkong vill ha bland annat fri åsiktsbildning av västerländsk typ, men Folkrepubliken Kina har svekfullt brutit fördraget om Hongkong. Opiumkrig eller ej, pacta sunt servanda. Alltså har alla statsledningar och alla privatpersoner och organisationer rätt att ingripa till förmån för Hongkongs folk.
Gui Minhai
Genom Hongkong kommer vi till den tredje frågan, Gui Minhai. Så vitt vi kan veta och på goda grunder antaga straffas han nu olagligen av Folkrepubliken Kina för sin verksamhet i Hongkong genom att fängslas för påhittade brott. Hans fall blir ett brännhett fokus för de frågor jag tagit upp.
Jag är inte överens med den analys som Christer Lundgren koncist sammanfattade på detta sätt:
”Eftersom [Gui Minhai] är svensk medborgare, har Sverige rätt att juridiskt och diplomatiskt bistå honom, men vad man gjort är istället att utnyttja hans fall för att misskreditera den kinesiska regeringen och samhällssystemet. Kinas regering har helt naturligt reagerat skarpt på denna fientliga handling. Torbjörn Wikland anar USA:s hand med i spelet. Det finns, enligt min mening, goda skäl för en sådan förmodan.”
På liknande sätt skrev Stefan Lindgren ”att en svensk minister deltar i en skränig USA-styrd kampanj för Gui Minhai väcker ont blod i Kina”.
Jag skulle kunna förstå åsikten att kampen mellan stormakterna är så farlig, så att vi i Sverige i vårt egen intresse måste undvika konflikt med Folkrepubliken Kina, även om det innebär att inte protestera mot övergrepp. Men två saker vänder jag mig emot i det som skrivits om Gui Minhai.
För det första framkastades dåligt underbyggda påståenden som skadat Gui Minhais sak. Många av dessa påståenden har återkallats på lindelof.nu, och på fib.se har artiklar avpublicerats, så det mesta behöver jag inte taga upp igen. Den enda fråga som inte blev färdigdiskuterad är den om Gui Minhais medborgarskap under hans levnad. Jag menar att den saken är klarlagd, och att Folkrepubliken Kinas påståenden om hans medborgarskap är felaktiga. Den korrekta beskrivningen är som följer.
Gui Minhai föddes som medborgare i Folkrepubliken Kina. Han ansökte om, och fick, medborgarskap i Sverige. Därigenom upphörde, fullständigt och automatiskt, hans medborgarskap i Folkrepubliken Kina. Inga ändringar i hans medborgarskapsstatus har därefter skett. Alla påståenden som motsäger det nyss utsagda är fel, även om Gui Minhai själv gör påståendena. Hans medborgarskapsstatus kan inte ändras med mindre än att han frivilligt och personligen ansöker hos svenska myndigheter. Om ingen invänder mot min beskrivning anser jag att frågan är färdigdiskuterad.
Jag menar att Folkrepubliken Kina kränker Sveriges suveränitet genom att olagligen överföra Gui Minhai från gruppen ”medborgare i Sverige” till gruppen ”medborgare i Folkrepubliken Kina”. Det kan likställas med att ockupera en bit av Sveriges territorium. Det är viktigt att skilja den kränkning av Sveriges suveränitet som ett olagligt medborgarskapsbyte innebär, från de fall där personer som enbart har svenskt medborgarskap orättfärdigt straffas eller kränks av statsmakten i andra stater, utan att de påtvingas medborgarskapsbyte. Det senare är ett övergrepp mot en person, men att dessutom överföra en svensk medborgare till annat medborgarskap är ett angrepp mot Sverige som stat.
För tydlighets skull må tilläggas att det är irrelevant om medborgare i ett land har historisk anknytning till ett annat land, som Gui Minhai har till Folkrepubliken Kina. Kulturellt finns övergångszoner mellan olika folk, men folkrättsligt är medborgarskap i Sverige och Folkrepubliken Kina en svartvit antingen-eller-fråga. Antingen är man 100 procent medborgare i Sverige (som Gui Minhai) eller är man 100 procent medborgare i Folkrepubliken Kina, och Kina har ingen laglig relation till Gui Minhai som skiljer sig från relationen till vilken annan svensk medborgare som helst.
Den andra sak jag vänder mig emot i det som skrivits om Gui Minhai är tolkningen att det officiella och offentliga Sverige i oträngt mål väljer att deltaga i en kampanj mot Folkrepubliken Kina. Jag menar att på grund av fallet Gui Minhai har Sverige hamnat i en tvångssituation. Om Folkrepubliken Kina hade respekterat lag och rätt i detta fall, tror jag att relationerna hade varit fortsatt goda. Jag tror inte det finns någon grogrund för aktivism mot Kina i Sverige.
Det har ofta skrivits att Sverige har sämst relationer med Kina bland EU-staterna. Den enda förklaring till denna försämring som jag har läst om är Gui Minhai-frågan. Eftersom det är en fråga om fri åsiktsbildning – den i dag viktigaste globala frågan – som dessutom har åtföljts av ett olagligt anspråk på överhöghet över Gui Minhai som påstådd medborgare i Folkrepubliken Kina, har Sveriges statsledning inget annat val än att stå fast vid ett försvar av honom, både diplomatiskt och i andra publika sammanhang. Regeringen kan inte böja sig genom att till exempel säga nej till en inbjudan till en prisutdelning för Gui Minhai.
Slutsats
Min slutsats är att det är viktigt att kräva att Sveriges statsledning inte allierar Sverige med andra stormakter i deras kamp med Folkrepubliken Kina. Sverige skall ha bästa möjliga relationer med Kina. Sverige behöver följa en Bernadottedoktrin, som nu behöver utvidgas längre österut till att omfatta även relationerna med Kina. Icke-inblandning i andras angelägenheter är en grundläggande princip.
Men i vår tid är kampen för fri åsiktsbildning överordnad. Både personers och statsledningars uppträdande, till och med tolkningen av folkrätten, kan och bör vägledas av principen om den fria åsiktsbildningens grundläggande betydelse för fred och framsteg.
Torbjörn W och ansvarige utgivaren & tillhandahållaren Knut L har ovan hänvisat till ”de ekonomiska oegentligheterna vid Göteborgs Universitet” som ett bevisat faktum. För att ”ekonomisk oegentlighet” skall vara ett faktum fordras följande:
1. En eller flera lagar eller jämförbara regler som brutits.
2. Vissa icke triviala pengabelopp inblandade (de minimis non curat lex).
3. Kända gärningspersoner (eller okända vid ouppklarade brott).
4. Utslag av formellt kompetent rättsinstans eller polisutredning som konstaterat brott som ej lett till åtal, eller utredning av annan vederhäftig utredare.
Bara Mats Fahlgren har bidragit med konkreta detaljer: ”en revision från advokatfirman Lagerlöf och Leman som gjordes kring fallet att de akademiker som arbetat med Gothenburg International Institute inte kunde beskyllas för att gjort något avsiktligt fel, då universitetsledningen varit informerad om upplägget”.
KL och TW ombedes vänligen ange källor om punkterna 1 till 4 som kan kontrolleras.
Torbjörn Wikland erkänner sina misstag på denna blogg 24/7 09:19. Därefter gör han ett försök att prata bort det hela. Men faktum kvarstår: Han har skrivit och låtit publicera inlägg (19-11-15 och 20-01-15) i FiB/Ks nätupplaga med grava anklagelser mot en av kinesiska myndigheter frihetsberövad svensk medborgare. För säkerhets skull, så att inget ska missförstås, upprepar han dessa obevisade påståenden i den av mig ovan angivna bloggkommentaren.
Blogg- och webbredaktören Knut L har haft den goda smaken att ödmjukt be om ursäkt för sina misstag här på bloggen, men Torbjörn W vägrar styvnackat detta.
Jan Arvid Gs begäran om källor till dessa (inlägg 31 ovan) är fullständigt relevant, men både han, jag och andra har ända från 19-11-16 frågat efter dessa utan resultat. Mot bakgrund därav kan endast en slutsats dras: Det finns inga sådana källor nu och det har aldrig funnits några, varken före eller efter deras första publicering. Att lögnerna nu framförs igen kan väl bara vara förtal?
Dennis Z!
Du tillför inget till diskussionen med konfrontativa upprepningar av redan kända ståndpunkter.
Dina angrepp på Torbjörn W; ”försök att prata bort… grava anklagelser mot… men Torbjörn W vägrar stynackat…” är som sagt onödigt polemiska överdrifter som leder diskussionen om Gui Minhai åt fel håll.
Både TW och jag har backat från diskussionen om Gui Minhais eventuella skumraskaffärer i Göteborg, eftersom det inte finns några bevis för dessa. Så den saken kan vi glömma.
Misstankar är dock en annan sak. Sådana kan finnas och är inte olagliga, men de bör självklart inte spridas offentligt förrän nya omständigheter kan presenteras. Gui är – liksom alla andra – oskyldig tills en domstol prövat saken och eventuellt fällande dom meddelats.
TW skrev: ”Både Knut Lindelöf och jag förstod efterhand att det inte gick att få fram tydliga faktauppgifter som knöt Gui Minhai till de ekonomiska oegentligheterna vid Göteborgs Universitet.” Detta ska alls inte (som Jan Arvid G påstår) läsas som att ekonomiska oegentligheter är ett ”bevisat faktum”. Det har funnits misstankar, men dessa har inte kunnat beläggas, och där står vi fortfarande.
Vad diskussionen nu gäller är de omständigheter som omger hela Gui Minhai-frågan som ett svenskt konsulärt ärende. Där är den märkliga rättegången mot Anna Lindstedt en händelse som väcker frågor och nya misstankar om vad denna affär egentligen handlar om. Men jag ska inte spekulera om det mer här. Det finns att läsa om t ex här.
Knut L!
Texten av TW som du godkände för publicering lyder: ”Både Knut Lindelöf och jag förstod efterhand att det inte gick att få fram tydliga faktauppgifter som knöt Gui Minhai till de ekonomiska oegentligheterna vid Göteborgs Universitet.”
Bestämd form, ”de ekonomiska oegentligheterna”, är ett påstående om att ekonomiska oegentligheter är ett bevisat faktum. Inte om att GMH har gjort något fel, utan att någon/några gjort det.
Du och TW måste ha utgått från skrivna källor. Och eftersom GMH-saken har blivit en stor konflikt mellan Sverige och och en stormakt, måste alla saker redas ut grundligt (själv gräver jag bland annat efter information om bokutgivningen i Hongkong). Bara det faktum ATT det kan ha begåtts brott i GMHs direkta närhet är av stor betydelse, vare sig GMH handlat klandervärt eller ej. KL och TW anmodas därför meddela grunden för utsagan ”de ekonomiska oegentligheterna”. Till exempel, besitter ni en kopia av den enligt uppgift gjorda utredningen av Lagerlöf & Leman?
Bra svarat, Knut, men jag finner ingen anledning att ändra uppfattning när Torbjörn W även han bara upprepar tidigare vederlagt skvaller.
Däremot är det språkligt slarvigt att tala om ”misstankar” i största allmänhet om det inte finns några officiella sådana. Då får skribenten snällt hålla sig till att skriva ”jag misstänker” eller något liknande. Annars skulle läsaren kunna få för sig att de här ”misstankarna” skulle finnas hos polisen t ex. Och sådana finns ju inte, eller hur?
Att rättegången mot Anna Lindstedt var en juridisk miss från svenska staten är ju helt klarlagt. Men det finns mycket mer att klarlägga och Jesús Alcalá har begynt detta arbete. Min uppfattning är att det vore bättre att fortsätta det arbetet i stället för att sitta och spekulera med uttrycklig utgångspunkt i det som redan vederlagts. Gör om – gör rätt!
Ett påpekande. UD har inte polisanmält Anna Lindstedt. Det är polisen själva som tagit upp ärendet efter att läst tidningen. Den stora frågan är alltså ingen fråga alls.
Jan Arvid G!
Nej jag har inte L&L:s utredning. Men den verkar ganska ointressant då den uppenbarligen inte kan fastslå varken oegentligheter eller några kopplingar till Gui Minhai. Det är nya omständigheter vi söker.
Men misstankar att det förekom oegentligheter vid GU 1999 i samband med betalningar från kinesiska studenter var och är inte helt gripet ur luften. Flera TV-program behandlade frågan. Här ett klipp ur SvD från 3 juli 1999.
Det finns kanske en möjlighet att L&L:s utredning missat något.
Nu Dennis Z, kör du i cirklar. Det du uppmanar till; att gräva vidare där Alcalá börjat är ju precis vad både TW och jag försökt framhålla.
Knut L och Torbjörn W! Låt mig sammanfatta:
1. Relationerna mellan Sverige och FR Kina har försämrats.
2. Den största orsaken är Gui Minhai-affären.
3. Därför är det viktigt med kunskap om alla delar av GMH-affären. Men massmedia gör för lite. Bland annat ges ingen klar bild av GMHs bokutgivningen i Hongkong, så jag utreder nu det och korresponderar med personer som kan ha kunskap.
4. lindelof.nu:s bidragsgivare bör hjälpas åt att kasta ljus över saken.
Det är inte av envishet eller GMH-aktivism som jag återvänder till frågan om Göteborg. Jag har ingen positiv inställning till GMH, utan söker alla fakta i den för förhållandet till en stormakt viktiga GMH-affären.
Jag tar KLs senaste kommentar som en bekräftelse på att KL och TW inte har några källor om vad NÅGON person (GMH eller annan person) skall ha gjort fel i Göteborg. Jag vill inte att de skall ta illa upp, men jag gör det konstaterandet så att jag nu kan gå vidare och själv söka källor om Gothenburg International Institute.
Cirklar eller raksträckor eller vadå, Knut? Du säger i ditt inlägg i går 20.34 att ”vad diskussionen nu gäller är de omständigheter som omger hela Gui Minhai-frågan som ett svenskt konsulärt ärende”. I den här tråden diskuterar vi, om jag inte fattat saken alldeles fel, utifrån Jan Arvid Gs inledande inlägg. Det är möjligt att du och Torbjörn W vill diskutera någonting annat och det hör väl kanske i så fall mera hemma i den tråd du länkade till efter mitt citat ovan.
Men, det finns väl inte mer fakta i Lindstedt-målet nu när åklagaren klokt beslutat att inte överklaga tingsrättens friande dom. Däremot tycker jag det är lite märkligt att du betraktar advokatutredningen om de kinesiska studenterna i Göteborg som ”ointressant” då den inte bekräftar dina och Torbjörn Ws privata misstankar och att ”det är nya omständigheter” vi (dvs ni) söker. Att till varje pris söka misskreditera Gui Minhai är tydligen er linje, eftersom ingen annan nappar på era ”misstankar”.
Jan Arvid G!
Min kontakt i Göteborg körde fast för ett par veckor sedan och kommer inte längre på sitt spår.
Din punkt 2 tycker jag kanske är lite tveksam. Att den största orsaken till de försämrade relationerna mellan Sverige och Kina skulle vara Gui Minhai-affären är jag tveksam till. Hans fall är nog bara ett symptom och en lämplig symbol för dolda och ännu osynliga krafter i bakgrunden.
Bra om du söker vidare på olika vis.
Om jag nu försöker nysta lite i vad jag tror är det politiskt viktiga kommer jag fram till en enda fråga just nu: Varför arbetar inte UD med tyst diplomati i fallet GMH?
För att få reda på den saken kanske det kan vara av värde att veta mer om rättegången, om vad som försiggått på UD innan Säpo väckte åtal, varför regeringen engagerar sig i Tucholskyprisutdelningen, förstå varför Kinas ambassadör reagerat så onyanserat och kanske mer om omständigheterna kring GMH:s år i Sverige etc. Att misskreditera GMH har självklart inget egenvärde. Det finns inte ett uns prestige i detta.
Knut L!
Du har rätt att det är onödigt att utpeka Gui Minhai-saken som det största problemet i relationerna. Men GMH-saken är viktig nog, eftersom den officiellt ges stor betydelse.
Jag menar alltså att det är viktigt att vi medborgare försöker få reda på sanningen om GMH-saken, som ju faktiskt är konkret.
Sedan kan man parallellt försöka få veta mer om de ”dolda och ännu osynliga krafterna i bakgrunden”.
Givetvis kan man inte helt skilja ”detektivarbetet” kring fallet Gui Minhai från diskussionen om det större och delvis dolda politiska spelet. Men jag menar att det är viktigt att fullfölja det ”smala” utredandet av fallet Gui Minhai.
Tillåt mig återgå till den ursprungliga artikeln och bristen på yttrandefrihet i Kina och hur vi i Sverige ska förhålla oss till detta! Härom dagen skrev två representanter för svenska företag verksamma i Hongkong och övriga Kina detta debattinlägg i SvD.
Jag tycker det är ett intressant inlägg, eftersom det – om jag tolkar skribenterna rätt – är ett exempel på att; för kapitalister är yttrandefrihet och andra grundläggande mänskliga rättigheter en ”pragmatisk” fråga, definitivt ingen principsak. Men det är den för det arbetande folket!