ATT VARJE LAND självt ska få välja sin utrikes- och säkerhetspolitiska orientering ligger inom ramen för principen om nationellt självbestämmande. Det är en självklarhet på det principiella planet, men långt ifrån alltid på det praktiska. Många stater i den så kallade tredje världen, som eftersträvade självständighet och neutralitet under kalla kriget, förvägrades detta. Härom kan man läsa i Vincent Bevins bok Jakartametoden. Det antikommunistiska korståget som formade vår värld (Karneval 2021). Det kuppades och intervenerades, med bistånd från mäktiga spelare. Syftet var att splittra och krossa den spirande alliansfria rörelsen. Mycket blod flöt ut i oceanerna.
Så blir det gärna, när stormakter griper till verket. Avkolonialiseringen var ingen tebjudning och inte efterbörden heller. De stater och statsmän som ville gå sin egen väg och knyta förbindelser med likasinnade – det var inte fråga om någon ideologisk gemenskap i flertalet fall – blev tillrättavisade och underkuvade. De nyligen frigjorda försökte man inordna i ett nytt system för beroende och lydnad. De fanns de som förmådde stå upp mot detta, som Indien, men en av världens folkrikaste stater, Indonesien, föll offer för utländska manipulationer och blev en militärdiktatur med Västs goda minne. Systemet som då etablerades, åren kring 1960, är alltjämt verksamt.
Nationellt oberoende är den viktigaste livlinan i internationell politik; det är en grundpelare i folkrätten. Men ensam är sällan stark. Alla stater, särskilt de små och resurssvaga, behöver etablera kontakter över gränserna. Deras vägval blir därför oundvikligen beroende av andras. Det gäller inte bara länder i den före detta koloniala världen. Sverige kan inte göra hur det vill utan att ta hänsyn till Finland. Det måste också ta hänsyn till andra grannstater, som Norge och Ryssland. Man måste harmonisera egna intressen med andras. En svag länk i Sveriges förbindelser med utlandet är Öresundsbron, som framgick av ”flyktingkrisen” 2015 – där höll vi på att förlora kontrollen över en händelseutveckling.
Sverige utformar, liksom andra länder, sin yttre politik självständigt men inte isolerat. Vi behöver förankra oss i olika huvudstäder för att bli tagna på allvar, och vi gör klokt i att inte välja bort alltför många. Sveriges viktigaste under den tidigt-moderna och moderna epoken (från 1600 och framåt) har varit Paris, Petersburg, Berlin, Washington. I inget fall har det varit fråga om regelrätta allianser, snarare om stödjepunkter. Vi klarar oss inte själva, men vi binder oss inte heller. Vi vill ha maktbalans, inte hegemoni. Detta är och förblir, som jag ser det, den svenska linjen. Den har, ur ett internationellt perspektiv, varit otroligt framgångsrik, också framsynt. Det har handlat om att begränsa fiendernas antal, inte skapa nya. Det har samtidigt varit en läroprocess.
Oberoendet är således inbäddat i ett slags ömsesidighet, och ömsesidigheten är noga talat en kompromissprodukt. Ibland ingås kompromisser efter krigiska förvecklingar (det kallas fredsavtal); bättre är om man sluter dem före. Småstaten kan ofta komma på undantag, men den kan också genom klartänkt uppträdande göra sin prestige gällande – som Sverige gjorde 1905, när vi avstod från att söka strid med frihetstörstande norrmän, som 1921 när vi godtog den internationella skiljedomen som erkände Åland, trots att en betryggande majoritet av ålänningarna ville tillhöra Sverige, som när vi i andra världskrigets slutskede blev en räddare i nöden för många människor som hade marterats under nationalsocialistiskt förtryck, en poäng med vår neutrala status då.
Det var inte alltid speciellt heroiskt, men det var förnuftigt och hedervärt.
Idag måste småstaten – men också den medelstora staten eller den mycket folkrika staten, som saknar supermaktstatus – tänka i liknande banor. Hur finna en formel som förenar det egna intresset (som kan strida mot andras) med allmänintresset? Bandungkonceptet försökte lösa detta dilemma. Applicerat på dagens Europa borde det betyda, att det överordnade intresset av fred (Europa förblev inte fredligt efter kalla kriget utan tvärtom) skulle stävja lusten till konflikt och övermod. Ingens överlevnad är värd mer än någon annans. Den som gapar för mycket kan förlora hela stycket, det vill säga spelet. Vårt försvar ska vara nationellt, inte stå till andra makters förfogande. Återhållsamhet borde vara det första budordet i världspolitiken.
En ihållande strävan bör vara, att allmänintresset och det egna intresset sammanfaller. Men då måste man vara beredd att göra eftergifter. Det behöver inte innebära suveränitetsförluster, men det kräver en insikt om att man inte jämt kan få precis, som man vill. Händer det olyckor i ett grannskap, får man lov att hjälpas åt att reparera skadorna, och det är inte alltid viktigt, varifrån hjälpen kommer. Men den som ropar på hjälp eller sänder ut hjälppatruller i onödan kommer inte att bli tagen på allvar, när det gäller. Också detta är ett argument för återhållsamhet – för små som stora.
Publicerades först den 19 december 2021 på allinasfriheten.se
Tänk om det gick att ge Peter Hultqvist och Ann Linde röda kort och släppa in Anders Björnsson på planen som kombinerad svensk försvars- och utrikesminister.
Då skulle det bli en välsignad jul i år.
Hoppas Leif.
”Detta är och förblir, som jag ser det, den svenska linjen.” Just precis, vår svenska linje menar Anders B. Och varför då? Jo det förklarar han på följande rader ”Den har, ur ett internationellt perspektiv, varit otroligt framgångsrik, också framsynt. Det har handlat om att begränsa fiendernas antal, inte skapa nya. Det har samtidigt varit en läroprocess.”
Ja den skapade helt enkelt det, som är ett av de viktigaste kraven som folk i alla länder ställer på sina styrande: att skapa fred, fred för det egna folket. Den linjen är nu övergiven och försvarsminister Peter Hultqvist säger till exempel vid ett möte med representanter för Storbritanniens krigsmakt nyligen ”Vi har samma värderingar”.
Hultqvist har också klart sagt att den svenska regeringen är beredd att skicka soldater till Ukrainas försvar vid en attack från Ryssland. Men mindre eftertänksam som han är vid försvar av Sveriges nyliberala marknadsekonomi, har han missat att starka krafter inom Nato, ja till och med i USA, varit ganska tydliga med att Nato inte är vidare piggt på att eventuellt ge sig på den ryska björnen. Det finns nämligen gott om personer i styrande positioner i Nato, och fler blir de, som vet att Rysslands krigsmakt idag inte är samma malträterade björn som den var åren efter Sovjetunionens implosion.
Eftersom ingen politiskt ansvarig i de svenska riksdagspartierna sagt emot Hultqvist, antar jag att det råder enighet om att uppträda som sabotörer mot det som Anders B. påpekar varit den svenska linjen.
Ryssland har för Nato presenterat ett antal viktiga dokument som man menar bör vara en grund att stå på för att skapa avspänning i Europa:
mid.ru/en/foreign_policy 1
mid.ru/en/foreign_policy 2
mid.ru/en/foreign_policy 3
Det första som analytiker av dokumenten ser vid en genomgång, är att de uttrycker en enorm rysk självsäkerhet. Natos förhållande till dessa dokument kommer att avgöra om det framöver kommer att bli en ny kapprustning i Europa eller ej.
Ett fel har jag gjort. De tre dokumenten vänder sig till USA, till Nato blir det indirekt.
Vi vet att Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg sagt att Ryssland inte ens har rätt att framföra en synpunkt på Natos handlande, att den norske utrikesministern sagt att förslagen är helt orealistiska, att många EU-länder också är helt negativa, men, som analytikern Alexander Mercuris påpekar, så har Washington skickat en mindre hökaktig utrikesrepresentant än Victoria Nuland till diskussion med ryssarna, och Washington har inte heller direkt avvisat dokumenten.
De ryska avtalsförslagen om odelad säkerhet påminner om Palmes tal om ”gemensam säkerhet”. Men våra politiker föredrog att agera lydstat åt den ”enda supermakten”. Kortsynt, kortsynt…
Det finns en tendens att se på säkerhetspolitiken ur snävt nationell synvinkel. Det viktiga är att Sverige lyckas att inte bli inblandad i ett stormaktskrig. Men minst lika viktigt borde väl vara att det inte blir något krig överhuvudtaget? (Jag tror inte att man dogmatiskt ska hålla fast vid den marxist-leninistiska tesen om krigets oundviklighet under imperialismen.)
Det finns förstås ringa hopp att Sverige med nuvarande politiker ska återställa vårt lands försvars- och utrikespolitik. Om Annie Lööf tror att Gustav II Adolf var född 1807, vad förstår hon då av politik över huvud taget? Jag gissar att till och med prinsessan Sofia vet bättre.
Dessutom skryter ju Annie med att hon hade femmor i allt när han slutade skolan. Den historieläraren vore intressant att lyssna till.