Vi har alla större eller mindre luckor i våra historiska kunskaper. En av mina var vad som skedde i Tyskland mellan krigsnederlaget 1918 och Hitlers maktövertagande 1933. Visserligen visste jag att perioden kallas Weimarrepublikens tid, att den präglades av politiskt oro, stor arbetslöshet och nöd samt ett pulserande berlinskt kulturliv. Vem har inte sett musikalen Cabaret? Ambjörnsson/Pleijel:s pjäs Ordning härskar i Berlin spelades av Grotteatern i Umeå något av de första åren på 70-tal minns jag. Men jag minns inte vad den handlade om, satte den inte i samband med någon tysk revolution i alla fall.
Jag tror denna okunnighet är ganska typisk. Av någon anledning talar, skriver eller fördjupar man sig inte om denna period. Den är väl undangömd.
Skildringar finns förstås. Wikipedia svarar ymnigt på till exempel Weimarrepubliken. Men någon revolution finns knappast, endast kaos, enorma sociala konflikter, gatustrider mm. Men bakom det här finns en mycket intressant historia, som berättar mycket om situationen då och inte minst om fortsättningen med fascismens uppvaknande, Hitlers Tredje rike, andra världskriget, den unga Sovjetstatens isolering, Interventionskriget (mot Sovjet), Tysklands delning, det kalla kriget, Sovjets kollaps…
Jag vågar faktiskt påstå att med en annan utgång av revolutionen och inbördeskriget i Tyskland 1918-1923 så hade världen sett annorlunda ut idag.
En klargörande bok
En god vän stack nämligen en bok i min hand för en tid sedan, Den tyska revolutionen 1918/19 av Sebastian Haffner. Originalutgåvan kom 1969 och i nytryck 1979 med ett efterord av författaren. Så sent som 2005 kom den i svensk översättning av Robert Ekstrand på Nya Doxa.
– Den här måste du läsa, sa min gode vän.
Det har jag nu gjort och fascinerats av vad jag läst. Vad var det då som jag så dåligt kände till? Jo, en klockren socialistisk revolution ägde faktiskt rum. Inte en kommunistisk dock, utan en socialdemokratisk. Och inte en med målet att överta produktionsmedlen, utan för att överta makten från den militära och borgerliga staten. Och det var ingen kort liten kris. Den startade i slutet av oktober 1918 med ett uppror bland örlogsmatroser i Kiel, som vägrade lyda ordern att ”slåss till sista man” för det tyska kejsardömet mot den engelska flottan, och slutar med generalstrejker och arbetaruppror på flera håll fram till 1923, då de slogs ner av motrevolutionens förband med en närmast obeskrivlig brutalitet. Alla med vapen sköts på fläcken, till och med Röda kors-sjuksköterskor med pistol i hölster.
Ludendorffs listiga sorti
Allt hade sin upprinnelse i att Tyska kejsardömets verklige makthavare generalen Erich Ludendorff på våren 1918 insåg att kriget inte längre kunde vinnas. För att slippa ta ansvar för det kommande nederlaget och den ofördelaktiga kommande freden erbjöd han socialdemokraten Friedrich Ebert att bilda regering – i en ny parlamentarisk demokrati och att kejsardömet därmed skulle avskaffas.
Det här utgjorde dessutom bakgrunden för den så kallade ”dolkstötslegenden”, som lanserades av Ludendorff & Co efter Versaillesfreden och som gick ut på att den tyska arbetarrörelsen (Ebert & Co) givit upp kriget – trots att den tyska armén aldrig besegrats i strid – och istället ”stuckit kniven i ryggen” på Tyskland på hemmaplan. Så utpekades arbetarrörelsen (i vid mening) som skyldig till Tysklands eländiga situation på 20-talet.
Nå, erbjudandet smickrade Ebert eftersom han aldrig tidigare accepterats som en del av det tyska etablissemanget. Han var en lika stor vän av ordning som Ludendorff, och lika mycket motståndare till revolution.
En måttfull ”socialdemokratisk” revolution
Situationen för tyska arbetare och soldater var 1918 oerhört svår. Den stolta tyska armén blev svårstyrt och arbetarmassorna svalt. Man samlade sig i egna organisationer, så kallade arbetarråd och soldatråd och inledde i november en klockren revolution, men högst civiliserad och våldsrestriktiv.
Arbetarrörelsen var visserligen svårt splittrad. De så kallade ”oavhängiga” (OSPD) samt en liten grupp, Spartakisterna (med bland andra Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg i spetsen), bröt sig ur SPD 1916 i protest mot att man röstat för krigskrediterna. Båda dessa grupper var dåligt organiserade och mera för högstämd retorik än organiserade aktioner. Men alltså, majoriteten i arbetar- och soldatråden var socialdemokrater och därmed under ledare Eberts kontroll.
Kortfattat kan man säga att Ludendorff lurade Ebert, som i sin tur förrådde arbetarna, som i sin tur fick betala ett mycket högt pris för sin högst civiliserade revolution. Motrevolutionen däremot blev outsägligt grym. I den slutliga uppgörelsen sköts alla som bar vapen på fläcken – inklusive sjuksköterskor med röda kors-märken på kläderna.
Revolutionen i Bayern
En av de mest framgångsrika upproren var det som skedde i Bayern 1918 under ledning av journalisten och litteratören Kurt Eisner. Innan han, efter tre månaders hård kamp, sköts med två kulor i huvudet av en greve Arco Valley var den bayerska revolution alltså förbluffande framgångsrik. Men därefter infann sig kaos och anarki varpå motrevolutionen kunde gå fram med sin slaktmaskin. Eisners mördare dömdes visserligen till döden, men straffet omvandlades till fem års fängelse och han frigavs redan 1925.
Kurt Eisner vore värd ett eget blogginlägg, men här ska bara nämnas att han vann bayrarnas hjärtan och blev en folkhjälte trots att han varken var bayrare eller arbetare, utan urtypen för en judisk intellektuell med slokhatt, stort skägg och glasögon – från Berlin. Han var fortfarande socialdemokrat men ända sedan 1914 hade han varit motståndare till SPDs linje i krigsfrågan. Mordet var antisemitiskt, utfört av en greve (av judisk börd) som ville bevisa sin duglighet inför den antisemitiska eliten.
Den fullständiga bilden av revolutionsåren i Tyskland, med alla sina faser och nyckelfigurer, finns noggrant återgiven i Haffners bok. Enligt hans efterord i från 1979 var den då den enda noggranna skildringar av den tyska revolutionen som fanns i tryck.
Finns några lärdomar?
En ofrånkomlig tanke är vad som skulle skett om denna tyska revolution lyckats, det stod faktiskt och vägde flera gånger. Den avgörande revolutionära kraften blev det faktum att arbetare och soldater organiserade sig i självständigt. De utgjorde därmed en konkurrent till den gamla tyska staten. Denna proletärmakt tvingade bort kejsardömet och kungadömena samt tillfogade den gamla statens militär- och polismakt flera svåra nederlag. En proletär statsmakt var faktiskt möjlig. Med en mindre svekfull socialdemokratisk ledare än denne Friedrich Ebert hade en annan tingens ordning möjligen kunnat upprättas. Det stod verkligen och vägde om Tyskland skulle bli en socialistisk republik eller återgå till Bismarcks gamla militärstat.
Krigen är ofta avgörande vändpunkter som skapar revolutioner, nya samhällen, fred och nya allianser. Hade den tyska revolutionen blivit lyckosam hade den ryska revolutionen inte blivit så isolerad som den nu blev. Kanske till och med det så kallade interventionskriget mot den unga Sovjetstaten inte ens kommit till stånd. Säkert hade nazismen inte fått det genomslag som den fick. Med säkerhet hade Europa sluppit Förintelsen, vilket hade gjort staten Israel onödig. Kanske hade vi till och med sluppit det andra världskriget, som faktiskt kan ses som en fortsättning på det första. Perioden 1918-1939 borde kanske betraktas som ett långt vapenstillestånd för upprustning och omgruppering, som revolutionerna misslyckades med att omvandla till verklig fred.
Som sagt, vänstern har inte lärt mycket av sina egna erfarenheter, utan fortsätter att strida om huruvida anfallskrig i förebyggande syfte är rätt eller fel. Den gången valde Socialdemokraterna att ställa in sig i Kejsartysklands led – och anfalla Belgien! – för att ”undvika det ryska enväldet”. Idag kallar man det för humanitära interventioner och målet är nu liksom då att ”undvika det ryska enväldet” (idag Putinryssland).
Vinjettbilden: DEN TYSKA HEMMAFRONTEN, 1918: Hungriga barn flockas runt soppköken i de tyska storstäderna. Ententens blockad av Tyskland drabbar medborgarna hårt, och alla födoämnen – från elefanterna på zoo till råttor och råttkött – hamnar på menyn. Bara under vintrarna 1917 och 1918 dör mer än 750 000 civila tyskar av svält och sjukdomar. Missnöjet kokar överallt bland befolkningen. (Bild: Världens Historia – klicka på bilden)
”Ordning härskar i Berlin” spelades även av en amatörteatergrupp inom kulturföreningen Spartacus i Göteborg runt 1980. De spelade pjäsen även i åtminstone Jönköping, där de i en tidningsrecension fick beröm bl a för ”anmärkningsvärd sångkraft”. Föreställningen spelades in på VHS, men jag vet inte om något exemplar finns bevarat.