Om ”komplexitet, intensitet och genreförnyelse” eller Kulturrådets roll i stärkandet av ett demokratiskt kulturliv i Sverige.
Från Hesham H Bahari
Alhambras Bokförläggare
et rikaste förlaget i Sverige får stöd för en stor del av sin skönlitterära utgivning från Statens kulturråd, medan många små aktörer som kämpar motströms får nöja sig med smulor. Hur kan detta gynna demokratin och stärkandet av yttrandefriheten i Sverige?
Enligt Kulturrådets hemsida är graden av ”komplexitet, intensitet och genreförnyelse” bland de kriterier som borde föranleda att en bok får stöd eller inte. Om någon bok uppfyller dessa tre kriterier så borde det vara Adonis Boken – Platsens gårdag nu. Men det blev istället avslag för sista delen i denna trilogi som tagit oss flera år att färdigställa. En av rådets lektörer tyckte nämligen i en tidningsrecension, långt innan boken skulle behandlas av den skönlitterära gruppen, att ”Adonis verk är tjatigt och ålderdomligt”! Inkompetens? Jävsituation? Kulturrådet tyckte inte att det föreligger någon anledning att ompröva beslutet när vi överklagade.
Nu är vi uppe i fjorton avslag i rad sedan 2016 från den skönlitterära gruppen.
Nyligen fick vi ytterligare avslag för två av våra senaste titlar, Eldfängd, en parabel som riktar sig till unga läsare om al-Hallaj, muslimsk mystiker som korsfästes på 900-talet för att ha identifierat sig med sanningen och som bekämpade religiös intolerans, skriven av arabisten Marcus Petrisson, samt Glömskans svarta snö av finlandssvenskan Hillevi Furtenbach, en finstämd självbiografisk roman och en stark uppgörelse med den militaristiska civilisation vi lever i. Båda böckerna hade fått positiva recensioner. Om Petrissons bok skriver Ulf Lindgren i BTJ: ”Alla som fascineras av tillvarons djup eller Orientens sagoskatt har här en bok att njuta av”, och Furtenbachs bok får toppbetyg i Eksjö Dagblad: ”En bok att läsa om och om igen”.
Böcker som får avslag från Kulturrådet hindras från att nå ut till biblioteken och den läsande allmänheten.
Man skulle kunna ursäkta Kulturrådets lektörer med att det är staten som bestämmer hur många titlar som ska få stöd, nämligen 40% av all utgivning i landet. Det innebär att lektörerna har makten att neka ett välbehövligt stöd till 60% av all seriös utgivning. Man undrar hur godtyckliga dessa beslut egentligen är. För att motsvara de vackra ideal som står att läsa på Kulturrådets hemsida om mångfald, kvalité, stöd för utsatta grupper och minoriteter etc., borde inte större delen av den seriösa, icke kommersiella utgivningen i landet få stöd?
Att uppnå detta mål borde inte vara omöjligt.
De drygt två- eller trehundra titlar som brukar beviljas stöd varje år får dela på drygt tio miljoner kronor. Att dubbla denna summa och låta fler titlar komma in i biblioteken och fler författare, översättare, redaktörer och andra förlagsfolk känna att deras arbete inte varit förgäves skulle stärka yttrandefriheten i landet. Jämfört med det statliga stöd som går till andra folkliga kulturområden som film, musik, teater eller idrott är de anslag som går till det skrivna ordet långt ifrån tillräckliga för att skapa en för demokratin gynnsam utgivningspolitik.
Vi på Alhambra, som i över 30 år har kämpat mot fascism, trångsynthet och rasism, får finna oss i hur otacksamt kulturmyndigheterna behandlar förlaget och dess skönlitterära författare, vilka pläderar för samlevnad, kvinnofrigörelse, yttrandefrihet och social rättvisa men som nekas stöd den ena efter den andra!
Sekulära arabiska författare som kämpar för demokratin i sina respektive länder behövs idag mer än någonsin på våra bibliotek och skolor.
Månar verkligen Sverige om att värna om yttrandefriheten och minoriteters rättigheter, som politiker ständigt vill påminna oss om, då bör regeringen se över sina bestämmelser när det gäller utdelning av stöd till förlagen. Det vill säga om demokratin fortfarande ska försvaras och inte stjälpas.
Hesham Henri Bahari
Bokförläggare
Alhambra Förlag
Kan kulturrådets ställningstagande bero på att Adonis kritiserar Islam? I så fall inte förenligt med vår ”värdegrund”Hasse Alfredssons sketch. Eller: Gud är större! som Antje Jackelén säger. I Sverige är politisk korrekthet överordnat allt annat. Jag bestämmer mig för att läsa Adonis! Har haft på känn länge att han har något viktigt att berätta.
För den som inte är intresserad av poesi rekommenderar jag Bönen och svärdet, en samling essäer om arabisk kultur i övers. av Jan Stolpe. I likhet med Adonis säger jag att den som verkligen bryr sig om muslimer måste kritisera hur islam utvecklats och tillämpats genom tiderna. Främsta beviset på dess misslyckande är det sorgliga tillstånd större delen av den muslimska världen befinner sig i, oförmögen som den är att försvara sig mot imperialistiska angrepp utifrån eller reaktionära angrepp inifrån. Men detta passar inte de som tjänar sitt levebröd på att vara PK. Att kritisera hur islam tänks ut och praktiseras idag har ingenting med extremhögern eller det märkliga ordet ”islamofobi” att göra. Det är varje förnuftig, tänkande humanists uppgift.