ar på konstvernissage i Enköping i lördags. Det var knappt så man kunde släcka lamporna utomhus den dagen. Hösten hängde gråtung över oss ända tills vi trädde in i det fina gamla huset som nu är Enköpings konsthall.
Det var fibbaren och konstnären Torsten Jurell som visade upp delar av sin senaste produktion från Kina. Han arbetar där sedan flera år. Stora och små skulpturer i porslin – marionetter/aktörer – till små fjäderlätta potatistryck på rispapper. Starka uttryck, frimodigt storslaget, färgrikt och mycket vackert.
Han arbetar i Kina för att det är där världen idag är på frammarsch. Han beskriver för oss en konstvärld, så stor och dynamisk att om man slår ihop New York, Paris, Berlin, London och Rom är det ändå bara en bråkdel av vad som nu händer i Kina. Det är dit alla nu reser från hela världen och arbetar. I lilla Enköpings konsthall öppnas just nu ett fönster mot den stora och betydelsefulla konstvärlden.
Men det var även så att Torsten Jurell för några dagar sedan delat min text om Gui Minhai och Tucholtskypriset på Facebook, vilket renderade honom en hel del kritik med obehagliga inslag. Den 22 november levererade så Jörgen Widsell följande ironiska släng:
”Så klart att det är helt i sin ordning att en svensk medborgare kidnappas i Thailand och spärras in någonstans i Kina.”
Igår eftermiddag svarade Torsten Jurell följande:
”Att Jörgen Widsell anser det helt i sin ordning att en svensk medborgare kidnappas och spärras in i Kina har jag svårt att riktigt tro på, men det är möjligt … Det kastas ut många påståenden och tyckanden.
Jag var inte så tydlig med varför jag delade Knut Lindelöfs artikel. För jag är inte så tydlig med vad jag vet, för det är inte så mycket. Men jag skall försöka precisera mina avsikter bättre nu.
Först några klargöranden, åter: Jag anser inte att den kinesiske ambassadören har rätt att lägga sig i svenska angelägenheter eller hota med repressalier. Jag anser inte att Kina har rätt att gripa Gui Minhai i Thailand.
Jag är förvånad över att Kina agerar som det gör, liksom jag är förvånad över hur det seglat upp så starka antikinesiska stämningar just nu och att så lite ägnas åt att försöka förstå och förklara på ett djupare och bredare plan vad det är som sker.
Jag är varken historiker, forskare, samhällsvetare eller ”Kinaexpert”, men jag oroas över utvecklingen. Sverige och Kina har under 1900-talet, såväl före som efter utropandet av Folkrepubliken Kina, haft viktiga, starka och vänskapliga förbindelser.
Det vi nu ser i Asien, är framväxten av starka ekonomier i forna koloniserade länder.
Tidigare har det i Sverige funnits många viktiga, olika, Kinakunniga forskare och intellektuella. Så år det inte nu.
För snart ett år sedan skrev några svenska Asienforskare en ”larmrapport” i DN om hur Sverige och EU saknade en Asienstrategi. De nämnde bl a att: Indien, Indonesien, Kina, Japan och Sydkorea inom kort är världens ledande ekonomier (inte att de ”kanske snart är…”). Samtidigt påpekade de att i n g e n i Sveriges riksdag behärskar något av språken i dessa länder. (hindi, mandarin etc). De jämförde med hur det skulle vara om ingen riksdagsman behärskade engelska efter II:a världskriget.
USA, som har varit den dominerande supermakten, ständigt i krig för sitt imperium, är trängda av ett framväxande Asien. Europa är i kläm. Skall man samarbeta eller motarbeta Kinas ”One Belt One Road”?
Vad som tydligt är, att de gamla kolonialmakterna, som förnedrat, våldtagit, bekrigat Asien och Afrika, nu sätter nivån för vad som är ”demokratiskt anständigt” – I det stora perspektivet är det förfärligt i otryckbara ord hur de europeiska länderna som bygger hela sin samhällsrikedom på slaveri, slavhandel, kanonbåtar, fascism, fängelser och tortyr (vi behöver inte gå bak i historien. Det räcker att minnas Lumumba och Gadaffi…
Kina har från Bandungkonferensen agerat annorlunda i Afrika och Asien (jo jag vet att det var krig med Indien och Vietnam), men i det stora har de agerat annorlunda. Därför är jag förvånad över konfliktens dimensioner mellan Sverige och Kina.
Det som nu utvecklas i Sverige, är att det på flera håll diskuteras att bryta vänortsrelationer med Kina. Är detta bra? Jag anser det vara korkat opportunistiskt! Det är ogenomtänkt ur perspektivet att all form av kontakt är viktig. I Guanzhou, som Linköping vill bryta med, finns utbyte mellan svenska och kinesiska författare och konstnärer. Är det bra eller dåligt om kontakterna upphör nu? Är det bra för det ”demokratiska” som jag förmodar att Linköping säger sig väna? Vilka är det som driver på dessa strävanden att bryta?
Det finns motstridiga tendenser, alltid, i alla länder. Sverige är inte enbart ett land med poliser som skjuter skarpt och dödar unga som har downs syndrom, eller spärrar in barn i häkten, politiker som vill skjuta flyktingar med k-pist eller slåss med järnrör. Sverige är i mångt och mycket något annat också, trots att övergrepp, maktmissbruk sker här.
Kina är också mycket mer än den kinesiske ambassadören och övergrepp. Vad är tendenserna? I dag reser så oändligt många fler kineser utomlands och så oändligt många fler västerlänningar vistas fritt, som jag, i Kina. Är det bra om detta upphör? Jag försöker inte att släta över eller relativisera. Men det finns något i denna västeuropeiska hållning nu visavi Asien och Kina som jag inte förstår annat än som en i grunden rasistisk hållning till dess framväxt på världsscenen.”
Stort tack till Torsten Jurell för denna text och för en imponerande utställning. Ta er en tur till Enköping. Utställningen pågår till den 15 december.
”Men det finns något i denna västeuropeiska hållning nu visavi Asien och Kina som jag inte förstår annat än som en i grunden rasistisk hållning till dess framväxt på världsscenen.“
Jo, man kanske kan kalla det en rasistisk hållning. Men framför allt är det en imperialistisk hållning, som även i Sverige nu är väldigt tydlig. Det är bara att titta på hur det officiella Sverige yttrar sig när Imperiet hugger omkring sig, nu senast i Bolivia. Detta Sverige anser sig ha mer gemensamt med USA-imperiet än med den frihetskamp som jordens folk fortsätter föra.
Apropå rasism sade Desmond Tutu (Sydafrikansk biskop) en gång i en intervju att en sak som fascinerade honom med Olof Palme var att ”han var totalt färgblind”. Denna komplimang lär ingen svensk minister förtjäna än på mycket länge.
Jag vill nog hålla med Bertil Carlman om att vi mer har att göra med imperialism än rasism. Nu när ”Tredje Världen” har uppfyllt våra ungdomsdrömmar om att inte bara ha rest sig utan också framgångsrikt utmanat ”Västerlandet” så väljer det senare att bekämpa det med de gamla medlen rasism och kanonbåtar.
Men utvecklingen har sprungit ifrån Västerlandet. Nyligen kunde vi läsa hur Microsoft får tillstånd att handla med Huawei, samtidigt som företaget svartlistas som varande ett ”säkerhetshot”.
I Hongkong minns man de goda dagarna då man fungerade som en ekonomisk bro mellan det svaga Kina och det starka ”Västerlandet”. Men med ett starkt Kina är de goda dagarna förbi och lär inte återkomma om så metropolen bröt sig ut och blev en självständig stat.
Det påminner om ”Brexit”. Jag skulle inte bli förvånad om Boris Johnson efter att ha kapat banden med EU tar kontakt med Moskva, britternas traditionella motvikt mot ett starkt Tyskland.
Ingen överraskning att den öppet yttrandefrihetsfientlige Torsten Jurell också i vår bloggredaktörs efterföljd kastar sig in i kampen för att ta heder och ära av Gui Minhai genom sitt resoluta försvar för dagens mest framgångsrika kapitalistiska stat, Kina!
Det ska naturligtvis inte förringa hans insatser som bildkonstnär, vilka det inte är så ofta vi får ta del av i Sverige. Så vallfärda gärna till Enköping och ta del av ett av de sedan länge intressantaste konstnärliga uttrycken i dagens värld! Även om Knut L inte talar så mycket om detta är det ett viktigt bidrag till vår konstsyn. Trots försöken att reducera detta till en fråga om antiimperialism.
Att Dennis Z pekar ut Torsten Jurell som yttrandefrihetsfiende skulle kunna ses som förtal. Jag tvekade att publicera. Men med denna logik blir även jag en yttrandefrihetsfiende. Jag vet i o f s inte vad Dennis Z syftar på, men jag har i diskussionen antytt att jag främst försvarar yttrandefriheten inom vårt lands jurisdiktion. Kan det vara det? Jag vidhåller emellertid denna åsikt tills jag övertygas om att det är fel och frågar som Torsten Jurell: ”Är det bra eller dåligt om kontakterna upphör nu? Är det bra för det ’demokratiska’ som jag förmodar att Linköping säger sig värna? Vilka är det som driver på dessa strävanden att bryta?” Dessa frågor har betydelse, men de verkar inte intressera Dennis Z.
Inte så konstigt att relationerna till Kina blir allt sämre med det gäng vi har i regering och riksdag. Den transatlantiska länken är i stället den ögonsten vi vårdar. Och med den transatlantiska ankan Hultqvist som försvarsminister lär det inte bli någon ändring. Sverige har degenererat till en bananmonarki där just inte finns mycket gott att peka på. Färgblindheten har övergått till total blind- och dövhet. Skolan, polisen, försvaret, sjukvården barn- och äldreomsorg mm sköts nu med New Public Management. Detta är resultatet av den marinering i klassamarbete och korporativism som präglat Sverige under mer än en mansålder. Landet är mentalt och ideologiskt avrustat. Vi är nu alla kunder i EU-regionen Sverige.
PS. undrar vad Tutu menade med färgblindheten. I mina ögon är det inte så bra att vara det…
För att ta det sista först så erkänner jag att ”dessa frågor” har betydelse. Och i stort sett håller jag med Torsten J i hans resonemang kring vikten av mellanmänskliga kontakter över alla typer av gränser. Det är också av vikt att särskilja dessa från olika staters officiella kontakter, något inte minst Kina förefaller ha vissa problem med.
Jag försvarar givetvis yttrandefriheten inte bara på den svenska nationella nivån utan även inom olika svenska rörelser, sammanslutningar, och organisationer. För övrigt även regionala och lokala sådana gentemot statliga d:o. Det är främst på denna punkt Torsten J definierat sig själv som motståndare till andras yttrandefrihet. I likhet med ett par av vår egen organisations tidigare främsta företrädare, för övrigt.
Bra skrivet av Jurell. Låt oss i dessa dagar också komma ihåg vad Mao öppnade med när han i oktober 1949 (för 70 år sedan) för första gången talade på Himmelska fridens torg: Kina har vaknat!
Enligt intervjun jag såg med Tutu så menade han att Palme inte alls talade i termer av ”vita och färgade”. Huruvida det helt stämmer vet jag inte. Och som Leif S skriver ”Sverige har degenererat till en bananmonarki där just inte finns mycket gott att peka på.” Och det har främst skett med hjälp av det socialdemokratiska partiet som Palme en gång ledde.
Jag anser att den första förutsättningen för att vi ska lyckas upprätthålla vår traditionella yttrandefrihet i en värld där Kina är världskapitalismens draglok nummer ett är ett återupprättande av vår likaledes traditionella säkerhetspolitiska neutralitet i stormaktskonflikter. Dennis Zackrissons militanta linje tror jag alltså inte på.
Det viktigaste först: Tack Knut L för fina blommor, de lyser upp ateljén bättre än alla lampor i novembermörkret! Roligt att ni kom och såg! Till Bertil Carlman och Anders Persson; ni har rätt, men jag har inte fel. Jag beskriver ett uttryck, inte en orsak. Som feberyran utan att nämna bakterieinfektionen. Min text är skriven i ett sammanhang på Facebook där jag försöker resonera. Och använder jag begreppet imperialism, blir det kanske ”rätt”, men också abstrakt. Vad Dennis Zackrisson påstår kl 15:29 fick mig att sätta 15:29-kaffet ifrån mig och stillsamt lyfta ena ögonbrynet; Kan du, bäste DZ ge mig något exempel på var jag är fientligt inställd mot yttrandefrihet? Förövrigt; blandar du inte ihop dig med ”vi”? Du säger ”…förringa hans insatser som bildkonstnär, vilka det inte är så ofta vi får ta del av i Sverige.” Jag har minst två separatutställningar per år i Sverige + deltar i ett antal grupputställningar varje år i Sverige sedan 40 år + internationellt!
Följande hittade jag på nätverket Språkförsvaret.
Tänk om Kina klarar sig utan Sverige och EU.
Kinesiska universitet har börjat undervisa i afrikanska språk
I en artikel i University World News skriver Jean d´Amour Mbonyinshuti inledningsvis:
”Ett av Kinas äldsta universitet, Beijings universitet för utländska studier, tillkännagav förra månaden att en kurs i kinyarwanda skulle introduceras – ett av Rwandas fyra officiella språk som talas av nästan hela den infödda befolkningen och 12 miljoner människor i Rwanda, östra Demokratiska republiken Kongo och angränsande delar av södra Uganda.”
Kina bedriver en kulturell och språklig offensiv i Afrika. Inget annat land tar för närvarande emot så många afrikanska studenter som just Kina. Givetvis undervisas i kinesiska vid Rwandas universitet. Kina har ingen kolonial barlast i Afrika och Konfucius-institutet möts inte alls av samma misstänksamhet i Afrika som i Europa och USA.
(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)
Torsten Jurells inställning till förbindelserna Sverige-Kina är den traditionella för bägge länderna och han håller fast vid den trots att det snålblåser från vissa håll. Man bör inte tröttna på att påpeka att hans inställning också är gällande folkrätts inställning. Man kan som medborgare i Sverige ha synpunkter på hur Kinas ambassadör klarar av att ta vara på Kinas intresse av att ha fortsatt goda förbindelser med Sverige. Men våra ministrar, som företräder hela vårt land, beter och uttalar sig som vore de (i bästa fall) okunniga om Sveriges diplomatiska tradition på den punkten. Summa tre ministrar tolkar medvetet och offentligt ambassadörens uttalanden som att de skulle utgöra ett personligt hot mot kulturministern, vilket är uppenbart felaktigt.