Ordens herre men inte stjärnornas

Vid två skilda tillfällen har jag läst Arthur Koestlers tegelsten Sömngångare (Tidens förlag, 1960). Jag rankar den som en av mitt livs största läsupplevelser. Ämnet är astronomins – eller egentligen kosmologins – tvåtusenåriga historia från Pythagoras till Newton med den excentriske Johannes Kepler (1571-1630) från Sydtyskland i rollen som frontfigur, vetenskapshjälte och författargunstling. Till Nikolaus Kopernikus, ”den knarrige gamle kaniken”, men också till Galileo Galilei och Tycho Brahe är Koestler däremot avogt inställd, troligen av skäl som inte håller för en närmare granskning. Det är emellertid inget som stör mig: vi har alla våra favoriter och icke-favoriter.

Nu i dagarna har jag fått veta att det även funnits en värmländsk Kepler här på jorden, med andra ord en skolad astronom med rader av unika utförsgåvor och med Carlstad som sitt hemvist. Han var prästson, skrev sig Erland Fryxell (1730-74) och är den sol kring vilken det mesta roterar i Erik Bengtsons dokumentärroman Lektor Fryxell och stjärnorna (Norlén & Slottner, augusti 2016).

I Det låg en stad vid Clara Elf (Norlén & Slottner, 2012) utforskade Bengtson 1800-talets Carlstad. Sin nya studie ägnar han åt samma Carlstads 1700-tal och åt den tidens astronomiska utmaningar, där Venuspassagerna 1761 och 1769 betydde nästan allt för olika naturvetenskapliga kotterier runtom på jorden. En rad svenskar slog följe med Venus under dessa år och gjorde planeten till sin. De gjorde också bestående insatser på det vetenskapliga planet. Pehr Wargentin, Daniel Solander, Fredrik Mallet, Bengt Ferner, Samuel Klingenstierna och Erland Fryxell är några exempel, den senare med observatoriet i Carlstads nya gymnasium (1759) som bas. Denna sextett och ytterligare ett femtiotal storheter passerar revy och levandegörs i Bengtsons stjärnopus.

Framställningen är mycket tilltalande och boken skickligt disponerad. Sant är visserligen att Fryxell i ett benådat ögonblick, och säkert med författarens goda minne, uppfattar sig som ”Värmlands Galileo” (sidan 69), men som jag redan påpekat är han en värmländsk Kepler. På den punkten tål jag inga motsägelser. Att Tycho Brahe skulle ha dött av ”sprucken urinblåsa” (sidan 71) vågar jag däremot inte ta gift på. Teorierna om danske Brahes död är lika många som de onda andarna i Gamla Testamentet. Han kan rentav ha mördats.

Men låt oss vända åter till huvudspåret och till passagerna. Med en Venuspassage avser man det tillfälle när vår tvillingplanet Venus, betraktad ifrån jorden, passerar över solskivan. Passager av det slaget är ytterligt sällsynta, men de förekommer alltid parvis med åtta års mellanrum, separerade av tidsintervall på 121,5 respektive 105,5 år. De fyra senaste passageheaten ägde rum 1631 och 1639, sedan 1761 och 1769, därefter 1874 och 1882 och, slutligen, åren 2004 och 2012. Nästa Venuspassage kan den intresserade bevittna först den 11 december 2117, men då gäller det att den intresserade, såvida han eller hon lever i dag, är seg som fnöske och har goda ögon.

Nu frågar sig vän av ordning, ifall en volym om 1700-talsastronomi och prästsöner (Erland F hade åtta bröder…) kan vara värd en bokmässa eller rentav två. Ja, så är det obetingat. Själv har jag sträckläst om passageäventyren och om entusiasten Fryxell, som inte bara var astronom; hans lektorstjänst omfattade även matematik, historia och vältalighet. Därtill bemästrade han ”eloquent och zirligt” latin som en infödd.

Det gjorde även hans far, Elavus Fryksell – som var riksdagsman, kyrkoherde i Väse och stavade efternamnet på annat sätt än de nio sönerna. Också den nyssnämnde Samuel Klingenstierna (1687-1765), berömd matematiker och under en period Erland Fryxells privatlärare, vägrade att överge sin ungdoms kärlek till latinet och älskade i hela sitt liv Cicero, Horatius, Ovidius, Vergilius och flera andra. Bengtson ser med idel välvilja på den kärleken.

I det sammanhanget kan jag inte underlåta att än en gång apostrofera Johannes Kepler. Enligt Goethe, en av de många sentida beundrarna, hade Kepler ”språket fullständigt i sin makt” och är kanske den förnämste stilisten i naturvetenskapens hävder. Då och då har jag försökt illustrera den tesen genom att citera vad Kepler skrev i ett av sina verk som 24-åring:

… Vi bör inte avvisa möjligheten att astrologernas blasfemiska dårskaper kan innehålla något fromt och nyttigt vetande, att det i gyttjan kan leva någon liten ätbar snigel, mussla eller ål, att bland mängden av simpla maskar kan döljas någon silkesmask och att i den illaluktande dyngan en flitig höna kan hitta ett ätbart frö, ja en dyrbar pärla eller ett guldkorn, om hon bara krafsar och letar tillräckligt länge. (Det kosmiska mysteriet, 1596).

Tidsbundet och uppriktigt sagt ganska så knasigt, ja onekligen, men samtidigt både avväpnande och intagande! Inte sant?

En fredagseftermiddag för cirka 25 år sedan hävde sig Bengtson upp längs kanten på en grön container utanför sitt gymnasium i Karlstad, hoppade ner i bråten, rumsterade om bland all ”dret” och fann slutligen en rulle med ett rödblekt sidenband omkring. Det visade sig vara invitationsskriften – i original – till invigningen av den Skola som utrustades med astronomiskt observatorium och togs i bruk 1759 med lektor Erland F i styrhytten närmast stjärnhimlen. Invitationsskriften var, som sig bör, avfattad på konstfullt latin. Bengtson åkte hem, översatte och har nu långt om länge sprängt målsnöret.

När Venus passerade solskivan den 3 juni 1769 var Erland Fryxell svårt sjuk och kunde inte röra en fena eller, än mindre, fullfölja sitt astronomiska värv. Därför blev han inte stjärnornas herre, då allt ställdes på sin spets. Men några år senare fick han personlig revansch och fullständig upprättelse, nu tack vare sin oratoriska begåvning.

Hur denna revansch gestaltade sig tänker jag inte avslöja. Det vore oförsynt av mig.