Under det sena 60-talet betraktade överheten (näringsliv, myndigheter, kyrkan, skolor, press) den unga vänstern som mycket extrem. Jag var en del av denna vänster och även jag betraktade vår rörelse som extrem. Vi var en blandning av kinesiska rödgardister, palestinska terrorister, skeptiker mot det ”västerländska” och hatiska mot USA-imperialismen. Vi var vänster-extremister. (Och hade likafullt rätt i en del frågor.)
När jag 1969 gjorde lumpen förstod jag att överheten inte bara såg på oss med avsky, de var rädda för oss, de jagade oss. Med hjälp av noggrann övervakning hade de koll på vilka vi var. Trots vår litenhet och vår extremism kom vi ändå, under en viss tid att behärska talutrymmet. Vi hade makt över tankarna. Vi hade egen press, egna teatrar, egna musiker och egna boklådor. Och vi tog för oss! Och när public service öppnade en dörr på glänt travade vi in!
Men efter ett litet decennium var själva rörelsen över. Saigon var befriat. Tiden vände.
Tankevända med en paradox
Nu vände vindarna. Näringslivet blev globalt och tog tillbaka problemformuleringsinitiativet påhejat av en fjollig våg av glitter och glamour och sköna fredagar som strålade genom tidens media. Och Per Ahlmark gjord upp med ”vänsterns tyranni”.
Det hela var väl en helt vanlig vindkantring från vänster till höger? Men det fanns en paradox! Under den nya tankevändans vingar kläcktes nämligen en ny slags vänster, en vänster som gick hand i hand med förändringen ovan och som tog upp samma (det är det paradoxala) extrema frågor som vi gjort under 68-tiden: kampen mot västerlandet, kampen mot konservatism och konformism, kampen mot rasism, kampen mot traditionell vetenskap och kampen mot den vita, kampen mot patriarkatet.
Men det var ändå inte samma vänster, för det var något som var mycket annorlunda med denna postmoderna ”vänster”. Den stod inte och huttrade utanför ett litet systembolag i någon bruksort i Mellansverige. Nej, den här ”vänstern” var het och framgångsrik och urban, rentav tjusig – och global. Därför lät den exakt likadant i New York som i London som i Stockholm. Den befann sig inte utanför, den var inuti: inuti myndigheter, rättsapparater, utbildningsväsendet, ledarsidorna, kyrkorna, advokatsamfunden och (lite oväntat) Försvarsmakten. Nu, i denna nya ”vänstertid” kunde en ÖB posera i Prideparader. Och förklara att försvarets syfte var desamma som HBTQ-rörelsens. ÖB på min tid i lumpen stoltserade över erfarenheter från finska vinterkriget.
En annan märklighet var att på 2000-talet och framåt blev alla (!) inom den traditionella överheten ”vänster”. Vi på vår tid var en liten och extrem sekt (KFml fick inte ens en halv procent i riksdagsval). Men nu sjunger alla(!) med samma vänsternäbb. Vare sig de sitter i en morgonsoffa, står på en stå-upp-scen, är med i en långfilm, är modell för ett modeföretag, är PR-konsult på IKEA, är ärkebiskop eller något annat, orerar de exakt samma ”vänsterpropaganda”, och budskapet kan kokas ned till följande paroller: Nej till gränser; Nej till nationen; Nej till vita män; Ja till mångkultur.
En gång hade Antonio Gramsci skrivit om dylika svängningar, hur överhetens tankekontroll, dess intellektuella och moraliska ledarskap skapades genom medborgerlig uppfostran, lagstiftning, informationsstyrning, massmedier, utbildning och kultur. Och det var kring dessa lagar som klasskampen utkämpades, i skyttegrav efter skyttegrav som han skrev. Den gången handlade det om hur arbetare, bönder och borgare utkämpade ett klasskrig. Nu blev identitet (ras och kön) viktigare än klass.
”He eats people like you for breakfast.”
I detta nya kvartssekel går den nya ”vänstern” hand i hand med det globala näringslivet. Kapitalismen blev woke! För, huvudfienden är inte längre kapitalet, utan fattiga vita gubbar på landsbygden och rostbälten, i Sverige likväl som i USA.
De härskande tankarna är härskarnas tankar, skrev Karl Marx. Men visst är det underligt hur härskarklassen talar ett ”vänsterspråk”. Men det är klart, storkapitalet äter vad som helst till frukost, bara de lämnas ifred. Och Göran Persson skrattar hela vägen till Swedbank.
För den som sjöng med annan näbb blev det tufft
Motkraften kommer inte från vänster. Det är ju ”vänstern” som sitter vid rodret. Nej, motkraften kommer från konservativt håll, från höger. Den försöker tala om traditionella värden, om man och kvinna, om nationen, om gränser, om homogenitet och sammanhållning. Den försöker ”bevara Sverige svenskt”. Mot sådana tankar behöver man inte ens argumentera. Det är bara att vifta avvärjande och ropa: Fascister! Rasister! Hets mot folkgrupp! Alla människors lika värde! så är den debatten över. Ett felaktigt (av ”vänstern” uppfattat som felaktigt) ord vid taburetten leder ju omedelbart till ett tillrättavisande: Hur uttrycker du dig!
”Vänstern” finns som sagt överallt, och den har ett mycket stadigt grepp om rodret
Många hukade. Åsiktskorridoren hölls ren, men en del hårdhudade kamikazepiloter fortsatte att kämpa för sina konservativa perspektiv.
En av dessa är Karl-Olov Arnstberg, tidigare professor i etnologi vid Stockholms universitet. Känd debattör i frågor som rör invandring, kulturmarxism, romer och annat. Han är oförtröttlig och kommer nu med ytterligare en bok i samma ärende, Ordet är fritt, Karneval förlag 2025.
I tio kapitel tar han ett nappatag i frågor där ordet borde vara friare än det varit under det senaste kvartsseklet: Yttrandefriheten. Mångkulturen. Demokratin. Demografin. Religionen. Nationalismen. Sexualiteten. Kriget. Intelligensen. Individualismen.
Det blir alltså summa summarum tio klassiska studiecirkel-möten där du kan orda fritt om ”svåra samhällsfrågor”, som författaren skriver.
Skulden och boten
Själv skulle jag gärna diskutera frågor som tas upp i kapitel två. Efter 1945 var Sverige mer än redo att modernisera sitt land. ”Snilleindustrin” var på topp, ”en av världens mest kreativa ingenjörsnationer”, skriver Arnstberg. Exportindustrin blomstrade så staten behövde ”inte pungslå medborgarna” för att genomföra reformer. Men då var det det, där med skulden! Av någon anledning skämdes Sverige, ”för den svenska eftergiftspolitiken mot Tyskland, vi måste göra bot!” Och det är denna bot som idag svämmar över alla breddar och gjort Sverige till hela världens socialtjänst.
Att i en cirkel få diskutera detta med skulden och boten vore bra. Mer än bra! Det eviga skuldbeläggandet av Sverige och svenskarna (de vita) är en mentalhygienisk katastrof.
Andligheten
En annan sak som jag gärna skulle vrida och vända på i en studiecirkel är frågan om andlighet och religion i kapitel 5. Tänk att få ta tag i frågan (som pingstvänner och andra tjatat om sedan 1950) hur det sekulära Sverige av någon outgrundlig anledning kastade bort sin kristna tradition. Författarens exempel från en skolavslutning i Bergviks kyrka i Hälsingland (som för övrigt är min kyrka vid sommarstugan) är viktigt. Per Gessle har tydligen ersatt både Israel Kolmodin och Nathan Söderblom (som också han var hälsing).
Nationalismen
I kapitlet om nationalismen är det förstås provocerande att läsa hur Sverigehatare som Birgitta Olsson (LUF) skriver ”Avskaffa Sverige!” Och Helle Klein som agiterar storvulet om att vänstern må ”hålla den kosmopolitiska fanan högt”.
Författaren lyfter också fram Knut Carlqvist som redan på sin tid försökte hyfsa debatten: /Svenskheten/ ”är omedveten… den är inget man tillägnar sig på intellektuell väg”.
Ja, i vart och ett av bokens tio kapitlet finns det bränsle för hur mycket diskussion som helst – bara ordet får vara fritt.
Det är dags att krossa den smala åsiktskorridoren som ett slags galen ”vänster” lagt beslag på. Det görs när alla åsikter får komma till tals – när ordet är fritt! Och Arnstbergs bok är ett utmärkt träningsläger för alla möjliga röster.
Leif S!
Denna kommentar blir konstig, eftersom jag kommer att ändra mig mitt i. Först hade jag i tankarna formulerat följande:
Karl-Olov Arnstberg utsätts för en orättfärdig svartlistning. Senaste tidningsarkivträffarna på ”Arnstberg” är 2013 i SvD och 2016 i DN. Men den som har ett ovälkommet budskap måste vara praktisk. Med ”praktisk” menar jag som Karl Marx: att få ut sina texter till publiken. Karl Marx skrev till Siegfried Meyer: ”Varför jag då inte svarade [på] er[t brev]? Därför att jag ständigt befann mig vid gravens rand. Jag måste alltså använda varje arbetsdugligt ögonblick för att färdigställa mitt arbete … Jag skrattar åt de så kallade praktiska männen och deras vishet … jag skulle verkligen ha ansett mig för OPRAKTISK, om jag hade lagt näsan i vädret utan att göra min bok färdig åtminstone i manuskript.”
K-O A har varit opraktisk, i meningen att inte se till att hans ord når ut. I texten ”Kultumarxism” släpade han själv ihop alla de torra kvistar och grenar, på vilka han skulle brännas på bål, vilket skedde i DN 22 juli 2015. Du och jag kan överse med K-O A:s mindre lyckade tankar och formuleringar, och vi kan se, att han har något läsvärt att komma med. Men nästan alla skribenter och politiskt aktiva medborgare kan INTE komma förbi de hinder, som K-O A själv ställer upp. Inte ens de, som står till höger, och som skulle hålla med om mycket av det, som han skriver.
Jag läste ett tragiskt meningsutbyte mellan K-O A och Patrik Svensson på Sydsvenska Dagbladet Snällposten. SDS hade publicerat, att ”Arnstberg är alltså numera öppen rasideolog och antisemit”. K-O A vill få in ett genmäle. Det är tragiskt att läsa, hur K-O A tror, att det handlar om rättvisa, och att han skulle kunna få rätt med citat och argument. Det handlar inte om rättvisa, utan om att hålla styr på sina tankar och på sitt skrivande, så att man inte – opraktiskt nog – släpar ihop riset till sitt bål.
Han är inte martyr. Det är inte kärnan i K-O A:s budskap, som oundvikligen gör honom förföljd. Med intellektuell disciplin skulle han ha kunnat hålla sig kvar i offentligheten.
Jag tänkte stödköpa hans bok. Så läste jag till hans ”Söndagskrönika: Ukraina, staten och folket”. I början var allt i sin ordning i den texten. K-O A skrev om, att Ukrainas regering vore dålig, korrupt och förtryckande; att regeringen tvångsmobiliserar män, som misshandlas och vill desertera; att Ukrainas medborgare har svag samhörighet både med statsledningen och med själva staten. Motbilder till den positiva bilden av Volodymyr Zelenskyjs stateledning är bra; då får vi mer material för våra ställningstaganden.
Men så kom dråpslaget: ”Nu verkar det som om president Trump kommer att infria sitt löfte om fred i Ukraina. Europeiska politiker är upprörda därför att de förmodligen inte får vara med. Inte heller Ukraina får säkert sitta med vid förhandingsbordet. I och för sig är det inte så konstigt, EFTERSOM ZELENSKY[J] FORMELLT INTE LÄNGRE ÄR UKRAINAS VALDE PRESIDENT (min emfas på sista bisatsen).”
DÄR TOG DET SLUT. Karl-Olov Arnstberg har verkligen avskaffat sig själv, inte bara praktiskt (ge andra [svep]skäl att bannlysa honom), utan i absolut och moralisk mening; har blivit en folkens och rättens fiende, genom att ansluta sig till lögnen om Ukrainas presidents mandatperiod. Nä, han får bli kvar på häxbålet för min del.
Leif Strandberg!
Tycker att du har skrivit en intressant och tankeväckande text. Det finns otroligt mycket att diskutera vad som hände med det som var vänster (i bred bemärkelse) efter Vietnams seger och det som följde som sågs som vänster. Jag har själv varit en del av vänstern som växte fram under Vietnamkriget men kom att bli alltmer hemlös efterhand som åren gick.
Ett bra exempel på hur vilsen vårt tids vänster är tycker jag är invandringsfrågan. Hur dessa människor kom att gå hand i hand med Fredrik Reinfeldt (en hårdför nyliberal som borde vara vänsterns fiende) och förbanna arbetarklassen för att de var kritiska mot invandringen. Just vänstern som ser sig som företrädare för arbetarklassen. Det paradoxala är att Vänsterpartiet har sin väljarbas inom medelklassen och är starka bland akademiker.
Det är vid första anblicken lätt, att hålla med om huvudriktningen i Karl-Ove Arnstbergs argument. Varje förnuftig människa skulle kunna komplettera med egna bidrag. Jag skulle till exempel förslå, att riksdagen skulle stifta en lag, om att varje skolas elever skall tåga till kyrkan varje skolavslutning med skolvaktmästaren, bärande svenska flaggan, i täten, och i kyrkan mottaga Herrans välsignelse av kyrkoherden, och därefter sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, fast ur 1695 års psalmbok, inte förvanskningen från 1986. Ingen klok svensk skulle motsätta sig mitt lagförslag.
Men jag har de senaste dagarna läst fler texter av Karl-Ove Arnstberg, och funnit, att han vore värdelös och skadlig som enhetsfrontsdeltagare. Hans intellektuella disciplinlöshet är total. Leif Strandbergs och Lasse Ekstrands rekommendationer av K-O A är förfelade.
Kan man inte kritiskt övertaga Karl-Ove Arnstberg? Nej, det är inte mödan lönt. Alla hans tankar, som har något värde, kan man tänka själv. Balansräkningen är, att man skulle bli utestängd från samtal i Sverige om man hänvisade till K-O A, utan att utvinna några särskilda insikter ur hans författarskap. Jag avråder från att använda hans texter, av praktiska skäl. Tyst läsning, och stödköp för yttrandefrihetens skull, kan man kanske överväga, men inte offentlig diskussion.
Jan F!
Samtidigt så behövs invandringen. Den demografiska försörjningskvoten visar hur många personer en person i arbetsför ålder behöver försörja utöver sig själv. Den beräknas som summan av antal personer 0-19 år och antal personer 65 år och äldre dividerat med antal personer 20-64 år och därefter multiplicerat med 100. Ju högre kvot desto större är försörjningsbördan för de som befinner sig i åldersgruppen 20-64 år.
Idag ligger den demografiska försörjningskvoten på 77. Det innebär att det på 100 personer i arbetsför ålder går 77 personer som antingen är yngre än 20 år eller äldre än 64 år. Av dessa är cirka 40 personer yngre än 20 år och cirka 37 personer äldre än 64 år. Under de senaste 20 åren har försörjningskvoten ökat stadigt. Det förklaras av att vi har en åldrande befolkning. Fram till 2120 beräknas Sverige befolkning öka till knappt 13 miljoner. Befolkningens ålderssammansättning kommer under denna period också att förändras. Framförallt kommer andelen personer över 64 år att öka. År 2120 förväntas den gruppen utgöra närmare 30 procent av befolkningen. Den demografiska försörjningskvoten förväntas då ha ökat till 97.
Så invandring behövs om vi inte plötsligt får för oss att skaffa väldigt många barn. Frågan är hur vi tar hand om invandrare. Som det ser ut nu bor alltför många i getton med hög arbetslöshet och låg utbildning.
Ekonomifakta
Sven Andersson!
Jag stod helhjärtat upp för den invandring vi hade fram till hösten 2015. Då kom jag för min del fram till att det här går inte. Vi kan inte ha den här omfattande invandringen. Vi klarar inte av att hantera den. Dessutom fanns det en stor opinion mot den. Det var denna som lyfte SD. Därför stödde jag att regeringen stängde gränsen.
Jag kan också tillägga att det naturligtvis är cyniskt att Sverige först stödjer krig och sedan avvisar flyktingar.
Vi kan inte ha öppna gränser där vem som helst bara kan resa in och slå sig ner i Sverige.
Det har visat sig att vi har haft stora svårigheter att integrera invandrarna och vi har fått vad man kan kalla invandrargetton. Vi ser också de kriminella gängen som ett av resultaten.
Många av problemen hänger naturligtvis också samman med det nyliberala samhälle som Sverige idag är gör det svårt att på ett rationellt och effektivt sätt hantera svårigheterna som Sverige har med att integrera invandrarna.
Sedan måste man förstå, att om man som politiskt parti vill ha makten måste man lyssna på arbetarklassen då den utgör en så pass stor del av befolkningen. Man måste ha örat mot marken och vara en del av dem. Dagens vänster fallerar på båda punkter.
Att vi behöver invandrare i vården kan vem som helst se om de uppsöker ett sjukhus eller vårdboende.
De som finns här och har rätt att stanna här skall vi göra allt för att de skall kunna integreras och bli en del av Sverige och det som vi värnar om i Sverige. Det ligger i majoritetens intresse, allt annat är potentiellt farligt. Men vi måste ha ordning och reda i invandringen så att de som tas emot kan tas om hand och integreras.
Det finns all anledning att vara bekymrad över det Sverige vi överlämnar till våra barn och barnbarn. Vårt nyliberala samhälle passar de kriminella utmärkt, det visar ju med all tydlighet hur de kan starta eller ta över offentlig verksamhet.
Vi har också en klanbaserad kriminalitet som är svår att komma åt.
Som sagt det finns mycket att säga om naiviteten i vår invandringspolitik. Det jag skrivit är kortfattat och summariskt och det går säkert att slita det i stycken och anklaga mig för det ena och det andra.
Jan F!
Kan bara hålla med om din mer balanserade och detaljerade text om invandringen. Och självklart ingen tjänar på att vi tar emot människor i snabbare takt än vi kan skaffa bostäder och arbete. Och det har som du säger en koppling till den nyliberala ordning som övergav politiken för full sysselsättning och bostäder åt alla.
Men personligen innebar de nya reglerna från 2015 och 2016 att jag inte fick bo med min colombianska fru som jag gifte mig med 2004. Blev lite komplicerat när jag hade min familj på två ställen och behövdes på bägge bl a p g a sjukdom. När jag lyfte problemet med riksdagsmän så upprepade de alla att ”det finns en stor opinion mot invandringen”.
Kanske är jag lite naiv som hävdar att jag får gifta mig och leva med vem jag vill som svensk medborgare i Sverige. Men nu har ju vindarna vänt och fler utvandrar än invandrar (om man bortser från ukrainarna som ännu inte har vanliga uppehållstillstånd).
Många av de f d invandrarna som flyttar är de med bäst utbildning, ofta en utbildning man fått i Sverige. De som inte integrerats och som lever av samhällets stöd flyttar sannolikt inte eftersom det är bättre att vara arbetslös i Sverige än i t ex Syrien.
Samtidigt tävlar politikerna om vem som skall ha äran av att ha stoppat invandringen, Magda eller Jimmie. I Finland pratar de tvärtom att Sverige har en ekonomisk fördel av att ha haft en större invandring. I Finland har c:a 10 procent utländsk bakgrund och i Sverige 27 procent.
Som du säger så måste man ha ”örat mot marken” och lyssna på den allmänna opinionen. Å andra sidan så verkar den allmänna opinionen idag leda oss mot: dränering på de bäst utbildade invandrarna, världskrig och förlust av vårt nationella oberoende (Nato, DCA).
Som en gammal anarkist en gång sa till mig: ”bara döda fiskar simmar med strömmen”. Och många döda fiskar blev det.