Den grundläggande förklaringen till att SD erhöll drygt 17% av rösterna i valet 2018 är nedmonteringen av välfärden, privatiseringar och den ökande ojämlikhet till följd av sänkta skatter som främst gynnat de mest välbeställda tillsammans med bidrag, RUT, ROT och ränteavdrag, som främst gynnat just de mest välbeställda. Man kan inte sticka under stol med att den ökade invandringen har skapat problem i välfärden. Invandringen har även medfört att tillgången på svart arbetskraft har ökat vilket sätter press på att vita löner skall hållas tillbaka och gärna sänkas. När de etablerade partierna förnekat dessa problem har detta tacksamt och skickligt utnyttjats av SD.
I allmänhet finns det hos de flesta människor en försiktighet mot det som är nytt och främmande. SD har utgått från denna sunda inställning och i viss mån lyckats peka ut invandrare som den huvudsakliga orsaken till de problem som vanligt folk brottas med.
Ytterligare en förklaring till att SD har gått framåt är att partiet skickligt utnyttjar att de allra flesta människor upplever att de inte har något att säga till om i samhället. SD har lyckats göra sig till talesman för den lilla människan mot eliterna. De etablerade partierna har spelat bollen rakt i famnen på SD då man stämplat partiet som fascistiskt och nazistiskt. Att sakligt bemöta SD är svårare för då måste man börja kritisera den politik man själv har drivit.
Lika beklämmande är att nästan 60% av väljarna röstade på något av de fem öppet borgerliga partier; L, C, M, KD eller SD.
Inför höstens val hade vi en socialdemokrati som närmast kan liknas vid de tidiga moderaterna från 1970-talet. Ett Vänsterparti som med lite god vilja kan kvala in som socialdemokratisk höger från samma tidsperiod. Miljöpartiet har sålt sin själ i utbyte mot några statsrådsposter och är ännu mera flum än tidigare. Dessutom uppfattas dessa tre partier med rätta tillsammans med Alliansen som ansvariga för tillståndet i Sverige.
Merparten av den utomparlamentariska vänstern draperar sig i olika leninistiska dräkter och blir därmed helt ointressanta för vanligt folk.
Kring regeringsbildningen skall man vara tacksam för att Alliansens samtliga fyra partier inte öppet vill erkänna att det finns ett politik parti (SD) som har en politik som till 90% överensstämmer med deras egen politik. Bakom lyckta dörrar inser man sakernas tillstånd, men man har spikat fast sig vid en rad olika svårhanterliga utsagor då det gäller förhållandet till SD. Två av Alliansens partier, M och KD, försöker aktivt ta sig ur tidigare låsningar till SD och dessa två partier är beredda att bilda en M-ledd regering med stöd av SD och ett tyst godkännande av C och L. Men dessa två partier är inte beredda att släppa fram en sådan regering. I stället väljer C och L att fokusera på de punkter där man inte är överens med SD.
Det mest absurda och löjeväckande är att Alliansens partier inte ens kan prata med en meningsfrände. Detta går som bekant i många kommuner och landsting. Anledningen till denna vägran – att samtala med SD på riksnivå – är att dylika samtal skulle avslöja att det inte finns några väsentliga skillnader mellan Alliansen och SD. Men som sagt. Man skall nog vara tacksam för Alliansens politiska impotens. En fortsatt S-ledd regering innebär att det sluttande planet även fortsättningsvis kommer att luta åt fel håll; förhoppningsvis inte lika mycket som med en M-ledd regering. Denna förhoppning grundas inte på några substantiella fakta, utan är mer en from förhoppning.
Ur ledare i Uppsala Nya Tidning idag: ”När ska EU på allvar tar itu med Ungern, Österrike med flera medlemmar, som vandrar bort från den liberala demokratin?”
Det är som jag sagt, vi lever under liberalismens diktatur.
PS: ”På allvar ta itu med”, vad innebär det konkret? En Nato-ledd invasion à la Warschavapaktens 1968?
I Göran Thersborns bok Kapitalet, överheten och alla vi andra skriver han ”Om vi vågar tro Moderaterna kostar invandringen år 2018 40 miljarder kronor netto. Det är 0,9% av Sveriges nationalinkomst. Den svenska överklassens undangömda förmögenhet utomlands uppskattas av Sveriges ledande förmögenhetsforskare till omkring 500 miljarder kronor. Eller omkring 10% av nationalinkomsten.”
Vad skulle en svensk regering kunna göra om den fick in skatten på överklassens undangömda förmögenheter? Nä, SD, Vellinge kommun, Alliansen med flera menar att det är flyktingar, tiggare, det ökande antalet pensionärer och prekariatet som är problemet, inte överklassens rofferi. Detta måste fler svenskar ta till sig! Men detta vill inte ”våra” media ta upp på allvar. Så den berättelsen måste komma från annat håll.
En faktor som inte nämns är vänster-alternativens identifikation med feminism, ”genusvetenskap”, d v s pseudo-vetenskap (lika illa underbyggt som rasforskning eller lysenkoismen på sin tid).
Det finns en utbredd, folklig avsmak för det här, som gynnar konservativa krafter. Det ringa antal som röstade på Fi säger väl något om hur föga populära idéerna är.
Vänstern skulle ha en hel del att vinna på att lösgöra sig både från feminism och marxism – ideologier som var anpassade till 1800-talets förhållanden, och idag knappast kan ha någon annan roll än som tämligen avskräckande, obsoleta doktriner.
Mycket kloka synpunkter! Skall bli intressant se vad som blir utfallet när deltagarna i riksdagis tuggat ur mun, svalt, och säger nåt. En allians av S och M vore väl annars det elegantaste, om man ännu tror på parlamentarismen, vill säga, vilket de flesta nog gör, trots allt. Annorlunda var det vid valet efter kriget. Då fick Hilding Hagberg och grabbarna uppåt tolv procent och Stalin var en faktor att räkna med. Men naturligtvis ville man inte avskaffa parlamentarismen. Då heller…
I hela EU går det dåligt för de traditionella höger/vänster-partierna. Utom i Storbritannien, där man nu är på väg ut ur EU. Men vem drar några slutsatser av detta faktum?
Den grundläggande förklaringen till SD:s framgångar de senaste åren är en och endast en: De har hela tiden haft rätt i sin portalfråga. Sverige har ”tagit emot” alldeles för mycket ”flyktingar” som invandrare utan att de haft några förutsättningar att klara sig som just ”invandrare”. De svenska systemen för vår sociala samlevnad i olika samhällen runt om i landet har inte klarat den här anstormningen. Hösten 2015 brev krisen akut och tvingade regeringen och övriga oppositionspartier att anpassa sig genom att i stora delar övergå till en SD-liknande politik.
Mycket konstigheter (tingsrättsdomar, bidragssystem, underhåll och köp av bostadsrätter till såväl hustru som 2 bifruar med barn m m) har avslöjats i media under bara de allra senaste åren och spätt på det folkliga missnöjet över sjulingspartiernas misskötsel av en av de viktigaste politikområdena.
Jag tror Knut träffade rätt i mycket av det han skrev efter valet 2010, när SD kom in (Som man bäddar får man ligga). Men jag ska ändå utveckla det närmare.
I opinionsmätningarna 2009 låg Alliansen mycket illa till. Statsvetaren Sören Holmberg sa t.o.m. att Alliansen var ”rökt”. Men i valrörelsen gjorde sossarna ett historiskt klavertramp genom att för första gången göra en gemensam valrörelse med Vänsterpartiet. Klavertrampet blev än värre av att alla visste att Mona Sahlin personligen var emot det och därmed framstod som en svag ledare – med rätta! Många av de väljare de därmed skrämde bort röstade säkert på SD. Alliansen ville de inte rösta på, eftersom de ogillade dessas försämringar för sjuka och arbetslösa. Då framstod SD som det enda alternativet. Och när de väl kommit in blev det som att dra korken ur flaskan.
För folk på vänsterkanten är det här svårt att se, men majoriteten av väljarna misstror faktiskt Vänsterpartiet!
”Vänstern skulle ha en hel del att vinna på att lösgöra sig både från feminism och marxism – ideologier som var anpassade till 1800-talets förhållanden, och idag knappast kan ha någon annan roll än som tämligen avskräckande, obsoleta doktriner.” skriver Gunnar Thorell.
Nu har jag missat något – igen. Bäste GT, du verkar ha insikt i vad det är för ideologi, eller med dina ord(?) doktrin, som inte är obsolet och som passar för 2000-talet. Jag är nyfiken, kan du inte berätta något därom?
Gunnar Thorell har rätt, men han är slarvig när han generaliserar begrepp som feminism och genusvetenskap. Alla feminister och genusvetare är inte stollar, men det finns en märklig strömning som utnämnt sig själv till dess representanter – ”socialkonstruktionisterna” som anser att alla könsskillnader är socialt konstruerade. Professorn i genusvetenskap Yvonne Hirdman sa i en intervju för drygt åtta år sedan att denna teori inte håller vetenskapligt, men trots det fortsätter dessa stollar att härja i diverse debattfora – och vänstern tiger som sju dövstumsinstitut.
Det är sorgligt att det (förutom jag) bara är högerdebattörer som Paulina Neuding och Alexander Bard (plus SD, så klart) som vågar gå i polemik mot dessa snurrigheter.
De skärpta invandringsbestämmelserna 2015 är i SD-sympatisörers ögon bevis för att ”de har haft rätt hela tiden”. Det tycker t ex Dennis Zackrisson här ovan. Nu är det så att enbart från 2014 till 2015 fördubblades antalet asylsökande i EU. Jag tror faktiskt att Sveriges regering 2015 talade sanning, när de sa att det var denna dramatiska ökning som tvingade fram skärpta bestämmelser. Och jag har aldrig läst eller hört talas om att Jimmie Åkesson eller någon annan hade ”förutspått” denna kraftiga ökning. I SD:s ögon har vi alltid tagit emot för många invandrare, oavsett antal. Påståendet att de ”har haft rätt hela tiden” är därmed inget annat än struntprat.
Ohistoriskt, Benkt!
SDs framgångar går betydligt längre tillbaka än 2015. Att bestämmelserna skärptes genom regeringsdekret i oktober hade den våldsamma ökningen av fysiska invandrare i och strax utanför vårt land som bakgrund är helt riktigt, men såväl M som S tvingades backa inför den akuta anstormningen. Därför är dessa partier också helt på det klara med att s k ”återföreningsregler” ska hållas borta i den här lagstiftningen. En anpassning till SDs linje helt klart, men de är båda ”statsbärande” partier och tvingade att driva en politik, som inte raserar grundvalarna för den svenska staten.
Jag är ingen SD-sympatisör i största allmänhet. Däremot för demokratiska styrelseformer och grundprincipen att i allmänna val röstar vi FÖR partier och deras åsikter och inte MOT något parti. Vad sådana resonemang kallas vet jag inte riktigt, men de bryter mot demokratiska fundamenta enligt min mening.
Att SD:s framgångar började långt före 2015 är jag väl medveten om, som framgår av ett inlägg jag gjorde lite högre upp. Där utvecklar jag en teori om vad som var huvudorsaken till deras kraftiga uppgång 2010, som förde in dem i riksdagen.
Bertil C!
Jag tror jag kan hjälpa dig – åtminstone med den fråga som gällde ”marxismen”. Vad som skett med vänstern, sedan länge, är att de övergivit synen på Marx läror som Vetenskap för att i stället göra dem till Ideologi. För att en vänstermänniska idag ska kunna känna igen och godkänna en text som ”marxistisk” så måste den innehålla alla de bekanta nyckelorden: ”klasskamp”, ”utsugning” osv.
Följden har blivit att man kan ta vilken rutten politik som helst, styra ut den med de rätta nyckelorden och sedan presentera den som ”marxistisk”.
Arne Nilsson hittar helt rätt i den här artikeln. ”Att sakligt bemöta SD är svårare för då måste man börja kritisera den politik man själv har drivit.” Där har vi nog SDs framgång i ett nötskal.
När mediesituationen ser ut som den gör och den enda diskussion som tillåts är den mellan nyliberaler och högerpopulister så blir det näst intill omöjligt för vanligt folk att orientera sig åt något annat håll. Missnöjet har liksom bara en väg att ta sig om man inte tillhör det lilla fåtal som är specialintresserade av politik.
SD vet att dom andra riksdagspartierna har bakbundit sina egna händer och aldrig kan berätta sanningen om välfärdsslakten, så det vore ju rent korkat av dom att inte utnyttja det.
Överheten betraktar skådespelet med road min och slipper som vanligt att ta ansvar för sin plundring. Ännu en gång har dom lurat folket med etnicitetsknepet. Skål för Jimmie!
Alla är nöjda utom dom som inte finns enligt överhetskontrollerade media.
Dennis Z!
Du förvrider perspektivet och bortser helt från den helt avgörande saken, alliansens skattesänkning under två mandatperioder på 1000 miljarder kr, vilket sänkte den svenska välfärden.
Demonteringen var klar när topparna på den kortvariga invandringstopparna kom. Detta ledde till ökade klyftor i samhället och inga motkrafter fanns, som pekade ut rätt personer ansvariga för nedrustningen.
De lyckades tuta i svenska folket att invandringen, ruinerat svenska samhället sjukvård, skola och äldreomsorg istället för att rikta vreden mot de verkliga förbrytarna inom politikerskråt och svensk fackförening, som vek ner sig i den besinningslösa omfördelning av förmögenheter som förutom alliansregeringens förbrytelser ägde rum i vårt land.
Äntligen en utgångspunkt för diskussion, Anders! Vad vi måste undvika är att hamna i den klassiska frågan om hönan eller ägget där svaret givetvis finns dolt någonstans i den genetiska utvecklingen.
Alltså, frågan om välfärden eller invandringen? Hur ser orsakssambanden ut och hur påverkar det ena det andra samt vilka övriga samband och betydelser kan vi se?
Ingen lätt fråga för någon att reda ut inom det begränsade utrymmet för ett blogginlägg. För mig är det självklart att det sedan trettio år tillbaka funnits klara uttryck för att de då sedan lång tid (ca 50 år) dominerande partierna började tappa ”greppet” om väljarna. Vilket givetvis har sin orsak i att man redan tidigare börjat tappa ”greppet” om utvecklingen.
Kanske ligger en av de viktigaste orsakerna i att inleda en kraftig utbyggnad av statsapparaten i olika hänseenden samtidigt som statens möjligheter att lösa problemen för samhällsutvecklingen (dvs på 1970-talet) blir allt mindre?
Dennis Z!
”frågan om välfärden eller invandringen?” Fel fråga!
Välfärden för både svenskar och invandrare gentemot vinstbegäret från en allt hungrigare överhet som inte längre behöver vara rädda för någon organiserad arbetarklass är frågan.