Os(m)aklig rapportering från SVT-Rapport om Irans kamp mot Coronaviruset

I Rapport fredag 13 mars sändes ett inslag från Iran av Stina Blomgren, SVT:s Mellanöstern-korrespondent, om landets hantering av covid-19 pandemin som det drabbats speciellt hårt av.

TV-publiken presenteras för en ‘Hossein’ som i ett videosamtal klagar över att hans insjuknade faster avvisas av sjukvårdspersonal och i stället hänvisas till anhörigvård i hemmet. Sjukvårdsmateriel som gummihandskar, andningsskydd etc. får införskaffas på den svarta marknaden till tio gånger ordinarie pris. Helt ‘crazy’ säger han.

Samtidigt rapporteras att den iranska ledningen skall ha kallat ut Revolutionsgardet för att “tömma gatorna” i samtliga större städer, att de som hamstrar hotas med dödsstraff och att satellitbilder påstås avslöja att “massgravar” förbereds för pandemins offer. 70 000 fångar lär ha släppts från de “överfulla” fängelserna, för att dämpa smittspridningen på anstalterna, men inga politiska fångar, enligt rapporten.

Sammantaget ger inslaget en bild av en statsledning som ljuger och undanhåller fakta i syfte att bagatellisera pandemins grepp om det dystopiska landet, styrt av ett gäng inkompetenta, ohederliga tyranner, likgiltiga inför sitt folks hälsa och öde.

Denna vinkling väcker ett antal frågor och kommentarer.

Intervjun med ‘Hossein’ sker via ett videosamtal. Varför åker Stina Blomgren till Teheran för att göra en video-intervju via en smartphone? Hur har just detta intervjuobjekt valts ut? Om man först befinner sig i Iran och vill förmedla pulsen och stämningen i landet är det väl förbipasserande man skall tala med?

Det är sant att fängelserna i Iran för det mesta är överfulla. Andelen fängslade i landet har växt snabbare än befolkningen, och antalet fängslade pr. 100.000 invånare är 294. Det bör dock noteras att detta är mindre än hälften av motsvarande andel i USA, som har 655 fångar pr. 100.000 invånare.

Enligt myndigheterna har 85.000 fångar släppts tills vidare från fängelser i Iran, varav omkring hälften av dessa är politiska eller “säkerhets”-fångar.

Inslaget återger okritiskt tidningsankan (förmedlad av Washington Post och flera andra stora amerikanska tidningar) om att satellitbilder indikerar att man grävt “massgravar” i staden Qom, Coronasvirusets epicentrum i Iran, i avsikten att dölja det verkliga antalet offer för pandemin. Det finns inget belägg för detta påstående, vederlagt, bland annat av människor i Qom som fotograferat “massgravarna”.

”Vi får oss berättat att myndigheterna hotar med dödsstraff för hamstring av sjukvårdsmateriel. Det är ett hot formulerat av en myndighetsperson för att inskärpa situationens allvar och utgör knappast en officiell linje. Men i ett land som befinner sig i ett skarpt nationellt nödläge med akut brist på sjukvårdsmateriel torde man kanske ha överseende med att stränga straff kan utmätas för storskalig hamstring i vinningssyfte.

Vad vi däremot inte blir informerade om är landets drakoniska åtgärder för att försöka få pandemin under kontroll. På en presskonferens den 11 mars fastslår WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus att coronaviruset hädanefter skall klassas som en global pandemi och säger vidare:

”Flera länder har visat att detta virus framfart kan stoppas och kontrolleras. Utmaningen för många länder som nu måste hantera stora kluster eller lokal spridning är inte huruvida de kan göra detsamma — det är frågan om vilja.”

Tedros lovordade Iran, Italien och Sydkorea för sina senaste insatser för att kontrollera utbrott. Han sade vidare:

”Vi vet att dessa åtgärder tar hårt på samhällen och deras ekonomi, precis som de gjorde i Kina”

Västlig (och svensk) press har kritiserat Irans ledning för att vara tafatta och dåligt transparenta i det initiala skedet. Det är säkert sant, men det är de sannerligen inte ensamma om, utan att det föranleder ramaskri och allmänt fördömande. Det är helt enkelt så att om landet i fråga inte heter Iran, så gäller andra regler.

Det är intressant att notera reaktionen från svensk sida när kritik av hanteringen av pandemin i stället riktas mot Sverige. Sveriges Radio skriver den 14 mars följande på sina webbsidor:

”I en ledare från igår kväll riktas hård kritik mot Sverige från den kinesiska upplagan av Global Times, en inflytelserik tidning som ägs av kommunistpartiet. Artikeln går till attack mot svenska myndigheters beslut tidigare i veckan att begränsa provtagning till riskgrupper och sjukvårdspersonal.

Sverige har ’kapitulerat’ för coronaviruset, heter det, och liknar Sverige vid ett svart hål, där viruset nu kan frodas, för att sedan attackera andra områden. Artikeln uppmanar även det internationella samfundet och särskilt EU att fördöma Sveriges agerande.”

Utan att här ta ställning till själva kritiken är Sveriges svar på kritiken värt att notera. Från samma källa (SR, 14/3):

”I stället för att spä på internationella konflikter bör länder i hela världen samarbeta, anser Johansson. Utrikesminister Ann Linde är inne på samma linje i ett skriftligt uttalande till flera svenska medier: ‘I dagens svåra läge hjälper inte polemik’…”

Denna samarbetsanda och överseende attityd sträcker sig inte till Iran?

SVT/Rapport fortsätter med ett klipp som förlöjligar Irans president Rouhani för att i ett tal lägga skulden för den dramatiska situationen på USA. Men han kanske har sina skäl, och här kommer vi till den stora lögnen i SVT:s inslag, den där central information undanhålles.

Stina Blomgren är generös med att beskriva landets och dess ledarskaps elände, men den framstår som i huvudsak självförvållad. Inte med ett ord nämns hur USA:s så kallade “Maximum Pressure Campaign” med historiens mest omfattande, och olagliga sanktioner mot Iran har strypt dess ekonomi, hindrat import av vital sjukvårdsutrustning, dödat människor som inte längre kan få tag i livsviktiga mediciner och som i avgörande grad reducerat Irans förmåga att möta hotet från Coronavirus-pandemin. För att inte tala om den förödande effekt dessa sanktioner har på livsvillkoren för en befolkning på närmare 85 miljoner, samt det flagranta brott mot internationell lag som de utgör. Detta brott har kunnat ske med EU:s tysta medgivande, vilket i praktiken betyder att EU lagt sig platt för USA:s krigiska agerande med regimskifte i Teheran som det slutgiltiga målet – ett agerande som alltmer framstår som ett allvarligt hot mot världsfreden.

Vad som är SVT:s syfte med sin vinklade Iranrapportering skall jag låta vara osagt, men den logiska effekten blir att inympa likgiltighet hos den svenska befolkningen inför Irans öde och dess folks umbäranden till följd av USA:s och Västs ekonomiska strypning av landet. Den partiska och osakliga Iran-rapporteringen utgör norm och inget undantag. Frågan om hur konsekvenserna av detta kan vara förenliga med Sveriges självpåtagna roll som fanbärare av ädla humanitära principer och mänskliga rättigheter är något som det officiella Sverige inte kommer att kunna slingra sig undan enbart genom att dekorera sin utrikespolitik med vackert klingande epitet.