Tatjana Ždanoka utpekad som agent för ryska FSB
Den rysklettiska ledamoten i Europaparlamentet Tatjana Ždanoka pekades häromdagen ut som agent för den ryska säkerhetstjänsten FSB. Detta i en granskning gjord av bland andra Expressens Mattias Carlsson. I täten för granskningen står dock sajten The Insider och tre journalister som har gjort sig kända för den här sortens avslöjanden, nämligen Bellingcats Christo Grozev, före detta New York Times-journalisten Michael Weiss och The Insiders egen exilryske redaktör Roman Dobrochotov.
Som vanligt bygger deras granskning på ”läckta” uppgifter, i det här fallet Tatjana Ždanokas mejlkonversationer. Ibland hävdar de här undersökande journalisterna att de köper sådant material på Darknet. Men i verkligheten får de det snarare serverat av brittisk, amerikansk eller andra västliga underrättelsetjänster. Man kan och bör fundera över huruvida det är lagligt och politiskt acceptabelt att sådana spionerar på en ledamot i Europaparlamentet i syfte att svartmåla henne.
Svartmåla, undrar du kanske? Var det inte ett avslöjande det var frågan om?
Jo, delvis var det väl ett avslöjande. Om man vågar lita på att The Insider inte ljuger, så tycks två av Tatjana Ždanokas arbetskontakter i Ryssland arbeta för FSB men med civila befattningar som täckmantel. Själv är hon också personligt bekant med en av dessa två personer sedan sovjettiden. Men det samarbete som beskrivs i granskningen handlar bara om sådant man kan förvänta sig av en politiker. Seminarier, evenemang, resor och besök. Inget är hemligt eller olagligt. Det råkar bara vara proryskt.
Publiceringens huvudsyfte är helt uppenbart att stoppa Tatjana Ždanokas politiska verksamhet. The Insiders och Expressens påstående att hon är ”agent” saknar täckning i deras egen granskning.
Förra våren skrev jag om den samnordiska dokumentärserien Skuggkriget, som i allt väsentligt framstod som en brittisk påverkansoperation riktad mot den skandinaviska TV-publiken. I höstas fick jag upp ögonen för Dagens Nyheters granskning av svenska företag som under Ukrainakriget har fortsatt göra affärer med Ryssland. Tidningen använder sig av detaljerade ryska tulldata som den säger sig ha köpt på den kommersiella marknaden, för att se vem som levererat varor till Ryssland.
På nätet hittar man faktiskt bolag som säger sig kunna erbjuda sådana data. Men samtidigt verkar detta underligt, för Ryssland har som svar på våra sanktioner begränsat tillgången till dem. Granskningar liknande DN:s har ändå gjorts av utländska medier och organisationer. Ibland uppger de sig likt DN ha köpt sina tulldata på öppna marknaden. Ibland säger de sig ha kommit över en unik läcka. I Buenos Aires finns en exilrysk oppositionell ekonom, Maksim Mironov, som påstår att alla de här granskningarna egentligen bygger på ett tullregister som han själv med tur eller skicklighet har lyckats ”köpa”.
Trots ganska stora ansträngningar lyckades jag inte reda ut hur det låg till. Noteras bör dock att DN-granskningen även innehöll interna arbetsdokument från ett svenskt storbolag. Har en utländsk underrättelsetjänst tillhandahållit dessa är det ett solklart fall av olovlig underrättelseverksamhet.
”Undersökande journalistik” tycks i Ukrainakrigets spår alltmer ha kommit att bestå av planterad underrättelseinformation. Otillbörlig påverkan, är vad det handlar om. Ett tidens tecken är att den mest kända föregångaren på området, brittiska sajten Bellingcat, i går mottog årets Palmepris.
Först publicerad på Tobias Ljungvall på Substack
Jag tycker, att all påverkan är tillbörlig. Låt oss myndigförklara medborgaren. Medborgare får själva avgöra, vad vederbörande tror om publicerade uppgifter, eller undersöka saken själv, i mån av tid.
”Om man vågar lita på att The Insider inte ljuger”, skrev Tobias L. Tja, ett sådant förbehåll, med utbytande av källans namn, skulle vi kunna sätta framför mången uppgift, som publicerats på lindelof.nu.
Jan Arvid G!
Det där var väl ändå en ganska udda uppfattning, att ”all påverkan är tillbörlig”. Visst ska medborgare själva bedöma och avgöra. Men avsiktligt vilseledande påverkan må väl ändå ses som otillbörlig. I en demokrati med fri debatt och skydd för den personliga integriteten kan man väl kräva av folk att debattera med ärliga avsikter. Hur byggs annars förtroende? Hur undviks annars misstänksamhet och rädsla människor emellan?
Knut L!
Gränsen är omöjlig att draga mellan å ena sidan ”tillbörlig påverkan” med ”ärliga avsikter”, och å andra sidan ”avsiktligt vilseledande påverkan”, därför att den som yttrar sig kanske inte förstår själv, huruvida ett yttrande är intellektuellt ärligt eller oärligt.
Poängen med lindelof.nu är, att vi INTE har ”förtroende” för varandra, utan att vi debatterar med ”misstänksamhet” om att de värderade meddebattörerna företräder imperialism och fascism.
Då kan man undra hur många agenter för den amerikanska underrättelsetjänsten som finns på Bellingcat, i EU toppen, på DN, SVT, i regeringen och försvarsdepartementet eller i det socialdemokratiska partiet?
När i princip alla medier och alla etablerade politiker säger samma sak i den delen av världen som råkar ha nära förbindelser med USA, så finns det uppenbara skäl att misstänka kraftfull inblandning av USA.
Jan Arvid G!
Det är möjligen din utgångspunkt. Jag förutsätter däremot att de som företräder regeringens linje i Nato/Ukraina-frågan t ex, och skriver här, tror att deras ståndpunkt är bästa vägen till fred, frihet och välstånd – alltså inte att vilseleda mig och andra. De argumenterar ärligt för sin ståndpunkt.
Knut L!
Uppsåtligt vilseledande är ovanligt. Den värste lurendrejare kan förklara inför sig själv, att hans handlande är försvarligt och på något sätt rätt.
Jag vill jämföra med lagstiftningens skillnad mellan ”avsiktsuppsåt” och ”likgiltighetsuppsåt”. Mycket av beteendet i debatter är vilseledande genom likgiltighetsuppsåt: inlägg är så vinklade, slarviga, faktaignorerande, selektiva (eller obefintilga!) så att effekten blir vilseledande genom likgiltighetsuppsåt, fastän skribenten inte sitter vid tangentbordet och tänker att ”Nu skall jag ljuga!”
Extra lästips. Gilbert Doctorow, rysslandskännare baserad i Brüssel, skriver om hur Tatjana Ždanoka arbetar i Europaparlamentet för att upplysa om hur de tyska morden på ryssar och judar i Lettland 1941 hänger samman. I ett land där SS-parader fortfarande är tolererade av myndigheterna är detta nog en känslig sak.
Jag brukar för övrigt hävda ibland att just Lettland, med sin stora ryska minoritet, kan drabbas av svåra provokationer som gör det politiskt omöjligt för Ryssland att inte ingripa – varpå Nato-gänget som en man reser sig upp och vrålar ”rysk aggression”. Fast det snarare borde betecknas som R2P.
Jan Arvid G!
Jo, jag vet, det finns personer som anser att ändamålet helgar medlen för just sin egen sak.
Bellingcat + MI6 = sant
Om den anklagade inte lämnat ut hemliga uppgifter är det väl inte mycket att komma med.
Björn N!
Hur uppkom Lettlands ”stora ryska minoritet”?