Foto: The Economist
Motståndet mot Nato som pågått sedan 2014 – då Sverige skrev under det så kallade värdlandsavtalet med Nato – har varit isolerat och svagt. Inga stora demonstrationer har mobiliserats. Några initiativ har tagits av kända politiker i den äldre generationen, men inget har fått genomslag. De traditionellt borgerliga partierna (inklusive socialdemokraterna) har sedan Ukrainakriget inleddes i februari 2022 bildat enad front för ett svenskt Nato-medlemskap. Till sin hjälp har de haft lydiga massmedier som systematiskt föst opinionen i Nato-vänlig (ryssfientlig) riktning.
Man kan diskutera hur det varit möjligt att få den väletablerade opinionen för alliansfriheten att vända så fort. Om det tänker jag följande. Alliansfriheten var framför allt förankrad i den äldre generationen. Fredsrörelsen och vänstern var sedan länge kraftigt splittrad, försvagad, isolerad och företrädd av äldre människor. För yngre människor var alltså alliansfriheten och fredsfrågan något mycket abstrakt. Det faktum att de stora etablissemangslojala medierna – i alla fall ända sedan 2014 – förmedlat ett ensidigt budskap om rysk ondska har till sist vänt opinionen. Ännu märkligare är kanske den snabba vändningen i Finland med tanke på deras långvariga mycket speciella förhållande till Ryssland (Sovjet).
För oss Nato-motståndare är nu kampen förlorad. En epok i svensk historia går i graven och vi går in i en ny. Vi inordnar oss i USA-världens antagonistiska politik gentemot Ryssland i första hand, men också mot alla länder i mer eller mindre allians med Ryssland, vilka tillsammans utgör en majoritet av världens befolkning. Och denna folkmajoritet utgör den uppstigande delen, medan vi nu valt att tillhöra den nedgående minoriteten.
I ett världsperspektiv är dock inte Sveriges Natomedlemskap en särskilt stor omvälvning. Ryssland (Sovjet) har ända sedan kalla kriget vetat att Sverige haft nära (hemliga) säkerhetspolitiska band med USA, men alltså, hittills alltid under en officiellt deklarerad och internationellt respekterad alliansfrihet. Nu klarnar bilden och Ryssland kan vidta de militärpolitiska mått och steg som den nya situationen för dem kräver.
Den stora förändringen för oss blir att Sverige nu avhänder sig möjligheten att hålla sig utanför en militär konfrontation mellan Nato och Ryssland. Sverige blir ett uppmarschområde för Natostyrkor från Atlanten till Östersjön, som nu i realiteten är ett Nato-innanhav. Här kan nu vapen (även kärnvapen) och soldater forslas snabbt och effektivt utan störningar österut.
I Ukraina ser vi hur det fungerar med trupp- och vapentransporter från väst fram till krigsfronten. De angrips hela tiden av ryska missiler, drönare, artilleri, flyg etc. I fallet Sverige kommer vi att ha visst flygherravälde och starkt luftvärn, vilka kommer att bli förstahandsmål för Ryssland när kriget bryter ut.
Ledande politiker triumferar. Ulf Kristersson blev historisk i och med detta. Folk på gatan, officerare och soldater på övning har bara lovord om Natomedlemskapet i SVT. Antingen säger man att det känns tryggare att inte stå ensam mot ryssen. Eller så säger man sig känna sig säkrare nu när man har USA/Nato i ryggen. Att allt grundas i ett akut hot från Ryssland är ett alltid underförstått förhållande. Säkrare och tryggare alltså. Men hur är det med det?
När kriget bryter ut, skrev jag. Frågan är faktiskt inte länge om kriget bryter ut, utan när! Det är här det helt orimliga framtonar. Jag tvivlar inte längre på att USA/Nato rustar sig för ett avgörande slag mot Ryssland. Alltsedan 2014 har man eskalerat och rustat sig för detta. Fram t o m våren 2023 fanns tron på att man med drakoniska sanktioner skulle kunna knäcka Putinregimen och installera en lydigare. Men det har man nu givit upp. Möjligen skulle en ny president i Vita huset kunna ändra inriktning, lämna Ryssland därhän och rikta in sig mot det största strategiska hotet, nämligen Kina. Men det jag finner mest troligt är att storkriget till stor del kommer att utspela sig i Nordeuropa. Det gäller ju också kontrollen över Nordkalotten och den så kallade nordostpassagen där Ryssland har sin stora Murmanskbas. Och nu, med hela Norden i Nato riskerar särskilt Norge, Sverige och Finland mitt emellan kärnvapenmakterna att ödeläggas av deras kärnvapen. Alltså, osäkrare och otryggare är bara förnamnet!
Vad göra nu? Jag vet inte. Att hoppas på att Erdogan ska sätta en ny käpp i hjulet är knappas realistiskt. I avtalet som Stoltenberg redogjorde för i måndags kväll finns dolda delar. En sådan är att Biden nu ska arbeta för att få med sig kongressen på försäljning av moderna F-16-plan till Turkiet. Detta får ses som en stor seger för Erdogan. Inspelet i sista stund om att Sverige ska jobba för återupptagande av Turkiets medlemsförhandlingar med EU var nog bara ett sätt att ha något att säga innan man gav upp motståndet. Det hade ju inget med Nato att göra. Sveriges övriga kryperi i form av deltagande i Erdogans terroristjakt (kurdjakt) är ren ynkedom och rent skadlig för svensk rättssäkerhet och svensk yttrandefrihet. Erdogan är en slipad maktspelare som lurat skjortan av både Sverige och USA.
Det blir nog bara värre för vår del ekonomiskt och säkerhetsmässigt i Sverige och Europa. Men kanske kan man ändå se det som en ljusning att den gamla europeiska och US-amerikanska rasistiska och koloniala utsugning av Asien (stora delar), Afrika och Latinamerika nu kan komma till ett slut. Kanske kan en samlad opinion så småningom växa för en värld utan utsugning, krig, klimat- och miljöhot och för en förnuftig mindre orättvis hushållning med jordens resurser – om vi lyckas undgå kärnvapenkriget. Tills vidare diskuterar vi vidare här på lindelof.nu.
Leif Str!
Jo, jag minns också diskussionen före 1975 om vad som var Vietnamsolidaritetens drivkraft hos människorna. Det var väl som vanligt Myrdal som satte oss på spåret. Var det en 1) ”medkänsla” med de lidande långt borta i världen, eller var det i grunden 2) ett försvar för vår egen nationella suveränitet? Det var väl i det sammanhanget Sonnevi skrev sin dikt.
Som sagt, det blev en vattendelare inom Vietnamrörelsen. Jag minns det väl och att många inte ville se denna skiljelinje. Solidariteten byggd på allmänmänsklig ”medkänsla” föll lätt in i nya medkänslor för andra förtryckta folk. Det vimlade av solidaritetsgrupper för sådant i Vitenamrörelsens efterföljd. Denna syn på saken ser jag som ”borgerlig välgörenhet” (Röda korset, Rädda banen, Lions, Myrorna…). Den som Strindberg gestaltade i Röda rummet:
”Jag försäkrar er, mina damer, att det här redan är olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån, som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! Och ni skall få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som trumskinn…”
Men! Nog stärktes Vietnamrörelsen av att även solidaritet (typ 1) accepterades och diskuterades.
Knut L!
Jo, det är klart att det var bilderna från USA:s krigsförbrytelser (död och lidande för människorna, djuren och naturen i Sydostasien) som öppnade ögonen för oss. Men när vi skulle uttrycka solidaritet följde vi snickaren Olle Montanus (och de skolade kommunisterna i DFFG). Er kamp för nationellt självbestämmande i Vietnam är också vår kamp. Och då såg vi också att det lidande folket också kunde vara det ledande i kriget. FNL och DRV var krigare i första hand! Vi sa aldrig till FNL: Sluta kriga. Kom till oss i Sverige i stället.
Vi sa: Vietnam ska segra!
Idag, när alla skolade kommunister i DFFG är borta, svängde parollen till: Du ska inte lida där borta – kom till oss – vi tar hand om ditt lidande (för vi står i skuld till dig och nästan hela världen).
Så tokigt det blev!
Knut L!
Du säger bestämt att ett storkrig på Nordkalotten kommer äga rum med förödande resultat för oss i Norden. I den andra långa kommentaren vrider du vapnet ur handen och säger att ett krig mellan Ryssland och USA kan uppstå eller mellan Kina och USA med samma resultat som det förra. Du lämnar frågan öppen alltså. Ja ingen sitter med svaret, däremot bör du kämpa med näbbar och klor för att det inte ska bli utvidgat krig i Europa och världen på de sätt som erbjuds!
Peter Pettersson!
Nato gör ”inget mot min vilja”. Hela processen är ”mot min vilja”. Ingen har frågat mig, inte nån annan heller utanför den s k eliten som slickar Nato i baken.