Mohamed Omar sökte upp mig efter att USA invaderat Irak 2003. Han var mycket upprörd och ville tala politik. Sedan dess har vi umgåtts mer eller mindre dagligen, sånär som en kortare period förra året. Det var då han med Mikael Mogren skrev den dåliga dialogboken Vem är du? och han började kalla sig ortodox muslim. Där skiljdes våra vägar. Där upphörde dialogen. Där började urspårningen. Där slutade sökandet i det verkliga livet. Där började tom teologisk retorik ta över.
Jag känner Omar främst genom vårt personliga umgänge. Jag vet en del om vem han verkligen är. Vi förde under fem år ett kontinuerligt samtal. Mest handlade det alltså om politik. Han pumpade mig på mina erfarenheter och jag delade med mig så mycket jag förmådde. Det var en period av omorientering för hans del, samtidigt som han gjorde kometkarriär i det svenska kulturlivet. Alla älskade Omar; muslimen som behärskar svenska och som kan slå en vacker bro från muslimskt tänkande till sin morfars frikyrkliga arbetarrötter på Frösön. Bingo! Han skriver ofta klart och bra i sina artiklar och har förmåga att kombinera och se samband på ett ovanligt sätt. Hans diktsamlingar berör mig inte särskilt.
Vidare frågade han mig hur man uppfostrar sina barn, vilken skola man bör välja, hur man får barnen att inte tala ”rinkebyska”. Vi besökte tillsammans Linnéträdgården med hans två pojkar, köpte en begagnad bokhylla i Skärplinge. Vi fikade otaliga gånger på Carolinas Redivivas café, där vi också träffade andra. Han älskar glass, bakelser, pizza och indisk buffé. En skvätt whisky i kaffet gick också bra. Han ringde mig i vild förtvivlan när han tappat sin plånbok i London och inte fick ut övesända pengar från Western Union för att han hette Mohamed. Vi gjorde första årgången av tidskriften Minaret tillsammans. Han liksom ansvarige utgivaren Abd al Haqq Kielan hade ett minst sagt lättsinnigt förhållande till pengar. Pengar brydde de sig bara om när de inte strömmade in. Det har jag skrivit om förut.
Omar har även ett dunklare förflutet, som han helst undviker att tala om – men som jag tycker är av stort intresse. Han tillbringade mesta skoltiden i biblioteket, läste och drömde. Han rumlade och misskötte sig en del i tonåren, slutade skolan. I slutet av 90-talet rörde han sig en period i det radikalkonservativa gänget runt Samtidsmagasinet SALT . Här tog rumlandet slut och han reste till släktingar i Mombaza i Kenya, mötte islam och en ung flicka, gifte sig, fick barn och flyttade med henne och två små pojkar tillbaka till Uppsala. Jag har försökt få honom att skriva en roman med sina egna livserfarenheter som grund. Men det verkar honom främmande.
Efter Gazamassakern julen 2009 deltog han i demonstrationerna mot Israels övergrepp och ville plötsligt bli palestinaaktivist. Hans försiktiga balanserande utanför politiken var nu slut. Vi fick åter kontakt. Ortodox islam hade nu blivit politisk islam. Han skrev några lysande artiklar som hyllade Hamas´, Hisbollahs och Irans motstånd mot USA:s och Israels barbari. Han gjorde sensation i TV när han i direktsändning modigt smulade Ranstorps utredning om så kallad islamism i Rosengård.
Det hände även något annat. Han återknöt kontakterna med sina gamla vänner i den bruna kretsen, de som odlade konspirationsteorier omkring Förintelsen och annat, vädrade sin homofobi, talade för kvinnors underordning, ärkekonservativa familjemönster etc. För ett par veckor sedan bad han mig (i egenskap av webmaster) ta bort en krönika som han skrev på fib.se i juli 2005. Han ville inte längre vara elak mot Jonas De Geer. Jag tog bort den. Publicerat är emellertid publicerat, även på Internet. Han tog heder och ära av dessa sina gamla polare, vilka han nu alltså återknutit kontakten med. Man kan inte retuschera sin egen historia, särskilt inte om man är författare. För mig som alltså läst denna krönika framstår hans extrema position idag som något mindre obegriplig. Efter Gazamassakern ramlade han åter ner i sitt gamla radikalkonservativa källarhål, som han så mödosamt tagit sig upp ur. Jag hoppas att han ska kunna återknyta till sina goda strävanden från åren 2003 till 2007. Då hade han något mycket väsentligt att bidra med. På återseende då Mohamed Omar.
Andra bloggar om: antisemitism, Förintelsen, Gaza, Mohamed Omar, sionism, Palestina, Hamas, islamism
Jag har inte läst mycket av Mohamed Omar, mest känt till hans namn. Nu ger du en intressant bakgrund, som jag tackar för. Jag hoppas vi kan utvkeckla samarbetet.
[…] artiklar rekommenderas starkt: • En fd vän om Omars bakgrund •  Samme skribent om Abd al Haqq Kielan • Omar kommenterar själv sitt spel för gallerierna: […]
Intressant artikel, Knut..
Många känner sig besvikna efter att Omar tog den här vägen, troligen utan återvändo den här gången. Han har begått kulturellt självmord och började sitt liv i en politik utan tolerans.
Han brände upp sin egen båt, synd men vi måste alla acceptera det.
Jag har skrivit om ämnet också:
https://forumforfrihet.blogspot.com/2009/04/farval-mohamed-omar.html
mvh / Ida
Ida!
Omar har tappat allt förnuft och blivit farlig för sig själv och andra. Skadan är svår att överblicka. Dilsa m fl får vatten på sina kvarnar, medan alla olika vanliga invandrade människor (många muslimer) åter saknar en solidarisk svensk röst. En stolle vill man inte företrädas av. Mörker!
Jag har en känsla av att många muslimer känner sig svikna av honom.
Han hoppade in med sina vansinniga dumheter när man behövde honom hans stöd som mest – men då blev han bara ett stort besvär! Som sagt, någon återvändo finns inte. Tyvärr.
Men saken är att vi kritiserar ”våra egna” som går snett och halkar i universums djupa svarta hål. Men det gör inte de s.k. logo-liberalerna. De kritiserar inte sina skribenter som vansinnigt går ut i media, liksom med yxa i handen, med enorma konspirationer, lögner, förtal – nej inte heller dagens regering har berättat om de ska samarbeta med Sverigedemokraterna eller inte ..! Skrämmande Knut!
Tack för artikeln, Knut! Jag hittade den via en länk på Idas förträffliga blogg.
Jag letade upp Omars Fib-krönika från 2005, läste vidare om hans gamla kompis Jonas de Geer och efter en del klickningar befann jag mig i sällskap med svenska nazister, rasister och antisemiter. Jag trodde knappt mina ögon. Är det i detta skymningsland som Omar i dag irrar runt och söker efter den enda rätta vägen?
Svarten,
skönt att höra 🙂
PS! …Knut får faktura varje månad för att finnas som en länk på FFF-bloggen 🙂 fast det vill han inte erkänna 🙂
Ida!
Jag lägger upp FFF som länk på min blogg, så du kan sluta fakturera.
Nu har jag ett erkännande svart på vitt!
🙂
[…] […]