På tal om underklassen

Vad göra med den undre arbetarklassen? Hur inarbeta undersåtarna i paradigmlustspelets globalister och nationalister? Fråga det!

För inte så länge sedan skrev Knut Lindelöf ett läsvärt inlägg om en teoretisk förskjutning i den politiska samhällsanalysen syftande till att ersätta den gamla hävdvunna oppositionen mellan vänster och höger med en till synes aktuellare och mer verklighetsnära antagonistiskt maktspel där det ömsesidiga föraktet utspelas mellan globalister och nationalister. Detta var i juni 2018 mot bakgrund av riksdagsvalet.

Den diskussionen bör inte vagga till sömn. Ha korn på de drivkrafter som styr och dem som strävar emot gör det i botten lite enklare att begripa varför man får så lite i lön – eller så mycket, oftast andra, höjdarna. För att bara ta ett exempel.

Om detta har många skrivit. I Jan Myrdals och Gun Kessles bok, När västerlandet trädde fram^[1], påminns läsaren att kring 1000-talet utmejslade biskop Adalberon av Laon (977–1030) ståndssamhället trefaldiga indelning: ”En del bedjande, en del stridande och återstoden arbetande.” Driv- och motkrafter var det då inte tal om. Att herrarna satt överst och att de underkuvade bar upp hela klabbet var en självklarhet som tydliggjordes som bilderböcker av sten på dåtidens kyrkofasader. Dock, i sig, kan ståndsindelning sägas ofrivilligt avla klasskamp.

Tre bidde två
Tar man ett språng framåt förenklas samhällsanalysen åtskilligt. Tre bidde två, borgare och arbetare, nog så mycket lättare att fatta vid lägerelden i en krigssituation. Dem vi slåss emot och dem vi värnar om, de våra. Denna tudelning har varit ton- och riktgivande sedan arbetarrörelsen insåg och tog sig an dess samhällsomvandlingsuppgit under 1800-talet, och därmed lade grunden till en radikalt ny form av politiskt ingrepp i vilket en klass medvetet omformar det historiska skeendet^[2]. Kortfattat alltså, vänster mot höger.

Så har det varit fram till… till när då? När började det knaka i fogarna? När så kallade gröna partier under sjuttiotalet sprang upp och, här och där, sökte påvisa deras säregenhet under parollen ”varken-eller” (d v s varken vänster eller höger), vilket till en början blott kändes skrattretande? När neoliberalism, även den så kallad, under åttiotalet försatte fackföreningsstrukturerna på defensiven och de sakta men säkert gjorde avkall på långsiktiga samhällsomvandlande målsättningar? Eller när, under nittiotalet, kommunistblocket (så kallat!) rasade ihop – Kina och Kuba undantagna – och världen äntligen (applåd från läktar’n) blivit ett enhetltigt globalt block?

Hur som helst. Summa summarum: som Knut Lindelöf påpekade kan ”höger-vänster-skalan i politiken” sägas ha i stort ”förlorat sin betydelse” medan det samtidigt, enligt vissa, uppstått en skiljelinje mellan globalism och nationalism.

I tänkvärd anknytning till frågan publicerade häromdan The Times Literary Supplement (TLS) en recension av böcker i ämnet^[3]. Artikeln förtjänar utförligt referat då den är bara tillgänglig mot betalning på nätet.

Nä men si där!
Böckerna i fråga, den nordamerikanske Michael Linds The New Class War – Saving democracy from the metropolitan elite (Atlantic Books) och den brittiska Paul Emberys Despised – Why the modern left loathes the working class (Polity), båda författare, har mer än titlarnas ”socialgrupp” gemensamt. Gemensamt, skriver recensenten John Lloyd, är också fastställandet att arbetarklassen har oupphörligen undertryckts av ”en (akademiskt) autentiserad manager-överklass vars medlemmars samfällt utövat sin dominans i regeringar, storföretag, universitet, stiftelser och press i västvärlden.” Samt att detta lett till ”valet av Donald Trump 2016 och, samma år, Brexit-utslaget, den franska gula väst-rörelsen och de italienska populistiska partiernas landvinningar”.

Kort och gott: härmed menas uppkomsten av en i vidaste bemärkelse ”socialgrupp” som motsätter sig globalisternas elitära herravälde, och detta med klar nationell inriktning.

Svarta hål
Så långt stämmer det, om än blott anspelat, med paradigmskiftet^[4], men inte en centimeter längre. Kännetecknande för de båda böckerna är att de egentligen bara uppmärksammar det första ledet i motsättningen (antigloblismen) och lämnar helt i skuggan det andra – av nog så förklarliga skäl. Tonvikten är på arbetarklassens (vanligt folks) politiska åsidosättande – utanförskap som man eufemistiskt brukar säga nu – och lösningen blir därmed, nog så mekaniskt, att blåsa lite liv i stackarnas politiska delaktighet.

Eller som författarna uttrycker det: Michael Lind förespråkar ”demokratisk pluralism” via ”klassöverbryggande maktdelägande” (cross-class power sharing) medan Paul Embery sätter stora förhoppningar i en ”politik för det allmänna goda (…) som förenar antagonistiska intressen”. Förhoppningsvis, fortsätter recensenten John Lloyd, torde det kunna leda till att ”den globalistiska teknokratien avsätts från ledningsbefattningar, eller åtminstone hålls i schack av ett samhälle utformat för att ge ledande maktställningar åt grupper och institutioner med rötter i arbetande gemenskaper – kyrkor, fackföreningar, klubbar, sportsgrupper, boendeorganisationer.”

Frågan är dock, teoretiskt sett, om detta synsätt inte flörtar med universums glupska svarta hål. Mycket talar nämligen för att just detta tal om ”det allmänna goda” och ett ”klassöverbryggande” utslätande av klassmotsättningar är precis den globalistiska jargong det åsidosatta vanliga folket förkastar. Som lögn och lurendrejeri.

Att arbetarklassen på nytt framställs som studieobjekt och problemställning i den kulturella industrins bokprodultion^[5] kan utläsas som ett tecken på viss oro hos globalisterna, d v s på högerkanten, för att tala god svenska. Att TLS, en för övrigt bra och välskriven tidskrift för den som vill veta vad som trycks här och där, gett brett spaltutrymme åt ovannämnda böcker förvånar säkert inte dess läsekrets: tidskrifter kämpade ju med slagdängans iver emot Brexit-alternativet och det akademiska skrået som såg sig förlora stora pengar på köpet stod upp så gott som enhälligt.

Noter:
(1) Norstedts, 1992. Citat sid. 33.
(2) Perry Anderson, Arguments within English Marxism, NLB-Verso, 1980, citerad av Fabio Bruschi, Le matérialisme politique de Louis Althusser, éditions Mimésis, 2020.
(3) John Lloyd, ”Angry citizens of Somewhere, Finding a new politics for the working class”, TLS nr 6162, 7 maj 2021.
(4) Paradigmskiften kommer och går. I en skriftställning i FiB/K 1985 (Skriftställning 14, Kulturfront 1987, sid. 101) diskuterar Jan Myrdal påståendet, framfört av den nordamerikanska författaren Richard Wright, trettio år dessförinnan, att ”klass och politik” i framtiden kommer att ersättas av ”ras och religion”. Känns lite ironiskt idag…
(5) För dem som är intresserade nämner TLS, som prov på att temat nyligen intagit en framträdande plats, David Goodharts The Road to Somewhere (2017), Adrian Pabsts The Demons of Liberal Democracy (2019), Thomas Franks People without Power (2020) och Robert Putnams The Upswing (2020).

Skribenten Erik Rydberg driver bloggen Bibliotheque Publique i Belgien.