OVANLIGT STORT GENSVAR fick vi med tidningen Folket i Bild/Kulturfront och vårt flygblad mot Nato i både vänsterns och socialdemokraternas 1-majtåg i Uppsala detta år. Det berodde förmodligen på att att vi poängterade Natofrågan idag då allt verkar riggat för ett s-ja, men där ändå frågan fortfarande står och väger. Ett 20-tal tidningar såldes och några hundra flygblad mot svenskt Natomedlemskap spreds.
Försäljningen gick så bra att vi efter 45 minuter, på Vaksala torg där vänstern samlade sina styrkor, inte hade några tidningar kvar. Gensvaret för vår försäljning var så hjärtligt att vi gick med i tåget bakom Nej till Nato!-banderollen. Det visade sig att den avdelningen var minst lika stor som avdelningen som gick bakom banderollen Ryssland ut ur Ukraina! Efter denna dag kan man nog dra slutsatsen att i det urval svenska medborgare som demonstrerar 1 maj är tveksamheten mot ett svenskt Nato-medlemskap mycket större än vad som framkommer i medierna.
Jag marscherade bredvid en man som tyckte att årets demonstrationståg borde haft endast en paroll – Nej till Nato! Så borde det självklart ha varit. Hade det funnits en klok vänster, hade man kanske kunnat åstadkomma ett sådant tåg, som säkert då hade kunnat samla mycket mer folk än vad som idag var fallet. Ändå hade v-tåget 1500-2000 medan s-tåget kanske samlade knappt 500.
I s-tåget fanns naturligtvis ingen stor banderoll för dem som vill säga nej till Nato, inte ens något handskrivet plakat kunde jag finna. Nej, s-tåget är ett tåg för Uppsalas inflytelserika kommunalt engagerade och avlönade socialdemokrater och deras närmaste. Varje betald s-funktionär har omkring sig en familj och denna familjs lojala nätverk. Det blir de 500 som lätt rymdes under den stora linden på västsidan av UKK – Uppsala Konsert och Kongress. Ändå var suget efter vårt Nej till Nato-flygblad stort. I ett nafs delade vi ut ett 100-tal. Jag fick en kram och flera ryggdunkar och många gillade att vi var där.
Till sist kan jag berätta att i småländska Älmhult talade socialdemokratin, tidigare talmannen, industriministern och försvarsministern Thage G Peterson. Här är hans tal (först publicerat på alliansfriheten.se).
Inom det socialdemokratiska partiet pågår nu en säkerhets-politisk dialog. Jag vill här idag uttala min mening i frågan.
Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken skall värna om Sveriges oberoende och självbestämmande. Vår utrikespolitik avgörs i Stockholm. Inte i Washington, Moskva eller Bryssel.
Vi skall hålla fast vid den militära alliansfriheten, och därmed vår neutralitet. Den har, som vi brukar säga, tjänat vårt land väl i över 200 år. Den har bidragit till stabilitet och säkerhet i Norra Europa.
Det var fel att avrusta Gotland. Jag ville ha kvar ett starkt försvar på ön. Innan vi drog ner försvaret ville jag se 25-30 år av demokratisk utveckling i Ryssland.
Vår alliansfrihet kostar pengar. Sverige skall ha ett starkt och modernt militärt och civilt försvar. Men medlemskap i en militär försvarsallians kostar också stora pengar.
Sverige skall enligt min mening inte söka medlemskap i Nato. Vi skall hålla fast vid vår svenska linje. Men jag kommer självfallet att respektera den uppfattning som det socialdemokratiska partiet kommer fram till. Nu gäller det enigheten för Sverige och Sveriges folk i en svår tid.
På annan plats har jag påpekat att den stora skiljelinjen i Sverige det senaste halvseklet har varit mellan dem som velat ha ett topprustat, militariserat Sverige, och dem som velat ha ett ”lagom” eller relativt svagt försvar. Skiljelinjen mellan ”för Nato” och ”mot Nato” är sekundär. Inte sekundär i betydelsen oviktig, utan sekundär i tidsföljd. Ett ”nej till Nato” kunde bara ha vunnit om Sverige först blivit topprustat efter att den primära striden om två- eller tredubbling av försvaret hade vunnits.
Hedersmannen Thage sade: ”Det var fel att avrusta Gotland. Jag ville ha kvar ett starkt försvar på ön. Innan vi drog ner försvaret ville jag se 25-30 år av demokratisk utveckling i Ryssland.”
Pengar i försvarsbudgeten ger inte ensamt ett starkt försvar. Rätt beslut om territorialförsvar fordras också. Men en skyhög utgiftsökning hade behövts, så att Sverige kunde ha gjort sig känt under årtionden för att vara fullt med stridsflyg och modernaste totalförsvar, kapabelt att försvara Sverige mot en stormakt – och känt för att från denna styrkeposition ha låtit bli att ty sig till någon stormakt.
Ni som godtagit eller stött volymminskningen av försvaret är de enda som är skyldiga till att svenskt Natomedlemskap nu är oundvikligt. Ja, förutom Vladimir Putin då.
Där finns inga inhemska eller utländska mörka västimperialistiska krafter att skylla på! De skulle varit chanslösa om det inte varit för den svenska nedrustningen.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det i grundlagen. Men när det gäller en sådan livsavgörande fråga för nationen som den om medlemskap i militärallians, då ska folket inte ens tillfrågas. Än mindre bestämma. Till detta ska läggas att vårt land mer och mer antar formen av en Failed State. Påskhelgens kravaller är tecken på det. En stat ska upprätthålla våldsmonopol men om detta ”framgångsrikt utmanas av enskilda eller grupperingar” är det ett uttryck för statsförfall. Till och med statsministern erkänner att vi har parallella samhällen i vårt land!
Alltså ingen kontroll över det egna territoriet och som lök på laxen snart ingen suveränitet då det gäller försvaret av våra yttre gränser.
Vad var det vi sjöng en gång? ”Ett enat folk kan aldrig trampas ned”. Men det enade folket finns inte längre. Så det är bara för överheten att trampa på.
Jag ser att Uppsalas starke man Erik Pelling får fronta med den tjusige finansministern Damberg. Båda dessa herrar vill tydligen ansluta Sverige till Nato.
Det finns en parallell (familje-)historia kring detta:
Den tilldrog sig också i Uppsala, och det var på våren 1968. Den gången var det Pellings pappa Henke Pelling som sprang omkring i Uppsala och viftade med Maos lilla röda. Henke var inte bara en vanlig maoist, han var en DUBBEL-maoist. Han och de andra rebellerna kritiserade (högljutt) Bo Gustafsson, Gunnar Bylin och andra för att de, midsommaren 1967, hade bildat KFml. Sverige behövde minsann inget sådant förbund/parti. De borde i stället ha sökt medlemskap i KKP (Kinas Kommunistiska Parti), sa Pelling, Frimodig och de andra.
Det svajade i den nationella frågan då – som nu. Ränderna går aldrig ur.
Debatten i fråga om ja eller nej till Nato har utmynnat till en ovilja från våra riksdagspartier att upplysa folket om vad detta innebär för Sveriges självständighet. Därmed visar man en respektlös hållning mot idén om folkstyrets grundläggande tanke som vilar på upplysning och folkbildning. Ett förhållande som sedan hundra år tillbaka ständigt borde befinna sig i utvecklingsfas. Istället ser vi en forcerad – för NATO kampanj, som inte tillåts bli synad.
Ett brott mot hela tanken om folkviljans betydelse och den bildningstradition som byggde landet.
Nu förs argument om mystiska kampanjer om påverkan fram som argument att inte tillåta folkomröstning. Och nu undrar jag vilken påverkan har våra militära experter som ständigt framträder i våra viktiga medier?
Det är som våld och krig har ockuperat vårt mentala tillstånd där inte ett spår av något slut på denna katastrof i Ukraina går att uppbringa.
Jag tycker det verkar konstigt att man kan vara med i ett parti som i en ödesfråga röstar mot ens egen övertygelse. Jag uppmanar istället Thage G. Peterson att sätta press på sin partiledning och följa partikongressens beslut (S) att inte söka medlemskap i Nato.
Ett medlemskap i ett parti måste dessutom kunna omprövas i en ödesmättad stund.
En riktig slutsats där, Kjell M. Frågan kanske ändå blir ”vem”, som omprövar medlemskapet!