Att Israel säger att ICJ förblev ”tyst under Förintelsen”, när organisationen ännu inte existerade, visar att Israel inte har några svar på besluten från ICJ, skriver Vijay Prashad* i en artikel på Consortium News. Översättning Henrik Linde.
Domarna vid International Court of Justice (ICJ) fann den 26 januari det ”sannolikt” att Israel begår folkmord mot palestinierna i Gaza.
ICJ uppmanade Israel att ”vidta alla åtgärder inom dess makt för att förhindra genomförandet av alla handlingar” som bryter mot UN Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide (1948).
Som en del av dessa ”provisoriska åtgärder” uppmanade ICJ Israel att inom en månad inge ett svar till domstolen och beskriva hur de har fullföljt ordern.
Fastän Israel redan har tillbakavisat ICJ:s slutsatser växer det internationella trycket på Tel Aviv. Algeriet har bett FN:s säkerhetsråd att övervaka efterlevnaden av ICJ:s beslut medan Indonesien och Slovenien har initierat ett separat förfarande vid ICJ som kommer att inledas 19 februari för att få ett rådgivande yttrande om Israels kontroll och åtgärder på ockuperade palestinska områden, detta i enlighet med en resolution som antogs av FN:s generalförsamling i december 2022.
Dessutom har Chile och Mexiko uppmanat International Criminal Court (ICC) att undersöka brott begångna i Gaza.
Israels reaktion på ordern från ICJ var karakteristiskt avvisande. Landets minister för nationell säkerhet, Itamar Ben Gvir, kallade ICJ en ”antisemitisk domstol” och hävdade att den ”inte söker rättvisa, utan snarare förföljelse av det judiska folket”.
Egendomligt nog anklagade Ben Gvir ICJ för att ha varit ”tyst under Förintelsen”. Förintelsen som genomfördes av den nazityska regimen och dess allierade mot europeiska judar, romerna, kommunister och andra ägde rum mellan slutet av 1941 och maj 1945 då sovjetiska Röda armén befriade fångarna i koncentrationslägren i Ravensbrück, Sachsenhausen och Stutthof.
ICJ grundades i juni 1945, en månad efter att Förintelsen slutade, och inledde sitt arbete under april 1946. Israels försök att delegitimera ICJ genom att säga att organisationen förblev ”tyst under förintelsen”, när den faktiskt ännu inte existerade, och sedan använda detta falska påstående till att kalla ICJ en ”antisemitisk domstol” visar att Israel inte har något substantiellt svar på ICJ:s order.
Under tiden fortsätter bombandet av palestinier i Gaza. Min vän Na’eem Jeenah, chef för Afro-Middle East Center i Johannesburg, har följt uppgifterna från olika regeringsministerier i Gaza såväl som rapporter i media för att kunna skicka ut dagliga sammanfattningar av situationen. Informationen från den 26 januari – dagen för Internationella domstolen i Haags rapport och den 112:e dagen av folkmordet – redovisar att över 26.000 palestinier, minst 11.000 av dem barn, har dödats sedan den 7 oktober, 8.000 är saknade, nära 69.000 är skadade, och nästa alla Gazas 2,3 miljoner invånare är på flykt.
Siffrorna är svåra att ta till sig. Under denna period har Israel skadat 394 skolor och universitet, förstört 99 av dem liksom 30 sjukhus och dödat minst 337 vårdanställda.
Detta är den verklighet som framkallade folkmordsrättegången vid ICJ och domstolens provisoriska åtgärder, medan en domare, Dalveer Bhandari från Indien, gick ännu längre och sade rätt ut att ”alla strider och fientligheter måste omedelbart avslutas”.
Bland de dödade finns många av Palestinas konstnärer, poeter, författare och skulptörer. En av de slående egenskaperna i palestinskt liv under de förflutna 76 åren sedan Nakba (”Katastrofen”) år 1948 har varit rikedomen i den pågående palestinska kulturella produktionen. Förr kunde en rask promenad nedför vilken som helst av gatorna i Jenin eller Gaza demonstrera förekomsten av studior och gallerier överallt, platser där palestinierna insisterade på sin rättighet att drömma.
I slutet av år 1974 publicerade den sydafrikanske militanten och konstnären Barry Vincent Feinberg en artikel i den afro-asiatiska tidskriften Lotus som inleds med hur Feinberg i London träffar ”en ung palestinsk poet”.
Feinberg var nyfiken på varför en ovanligt stor del av dikterna i Lotus härrörde från palestinska poeter. Den unge poeten, förtjust över Feinbergs observation, svarade: ”The only thing my people have never been denied is the right to dream”.
Malak Matter, född i december 1999, är en ung palestinsk artist som vägrar att sluta drömma. Hon var 14 år gammal när Israel genomförde operationen Protective Edge (2014) i Gaza och dödade mer än 2.000 palestinska civila på en månad – en hemsk förlust ovanpå det bombardemang av det ockuperade palestinska territoriet som har pågått under mer än en generation.
Malaks mor uppmanade henne att måla som ett motgift till ockupationens trauma. Malaks föräldrar är båda flyktingar. Hennes far är från al-Jorah (som nu kallas Ashkelon) och hennes mor från al-Batani al Sharqi, en av de palestinska byarna längs kanten av det som nu kallas Gaza-remsan.
Den 25 november år 1948 utfärdade den nyligen bildade israeliska regeringen Order nummer 40, som auktoriserade israeliska trupper att fördriva palestinier från byar som al-Batani al-Sharqi. ”Er uppgift är att fördriva de arabiska flyktingarna från dessa byar och förhindra deras återvändande genom att förstöra byarna… Bränn byarna och förstör stenhusen” skrev de israeliska befälhavarna.
Malaks föräldrar bär på dessa minnen. Men trots den pågående ockupationen och kriget försöker de begåva sina barn med drömmar och hopp. Malak tog upp en målarpensel och började att föreställa sig en lysande värld av klara färger och palestinskt bildspråk, inklusive symbolen för sumud (”ståndaktighet”). Olivträdet.
Sedan tonåren har Malak målat unga flickor och kvinnor, ofta med bebisar och duvor. Men, som hon sa till författaren Indlieb Farazi Saber, kvinnornas huvuden är ofta lutade åt sidan. Hon förklarade det så här:
”Om du står rakt upp och ner, visar det att du är stabil, men med huvudet lutat åt ena sidan inger det ett känsla av att vara bruten, en svaghet. Vi är människor, genomlider krig, brutala ögonblick… uthålligheten slinter ibland”.
Malak och jag har brevväxlat under denna våldsamma tid. Hennes rädsla är uppenbar. Hennes styrka anmärkningsvärd. Hon skrev i januari: ”Jag arbetar på en jättestor målning som skildrar många aspekter av folkmordet.”
På en fem meter bred duk har Malak skapat ett verk som börjat påminna om Picassos hyllade Guernica (1937), som han målade till minnet av de spanska fascisternas massaker på en stad i Baskien.
År 2022 publicerade United Nations Relief and Works Agency for Palestine in the Near East (UNRWA) ett porträtt på Malak där hon kallades ”Palestinas Picasso”. I artikeln sa Malak: ”Jag var så inspirerad av Picasso att jag i början av min konstresa försökte måla som honom.” Denna nya målning av Malak speglar det palestinska folkets hjärtesorg och orubblighet. Den är en anklagelse mot Israels folkmord och en bekräftelse på palestiniernas rätt att drömma. Om du tittar nära på den ser du offren för folkmordet: arbetarna inom sjukvården, journalisterna och poeterna; moskéerna och kyrkorna; de obegravda kropparna, de nakna fångarna, och de små barnens kroppar; de sönderbombade bilarna och flyende flyktingar.
Det flyger en drake i skyn, en symbol från Refaat Alareers dikt ”Om jag måste dö” (”så måste du leva för att berätta min historia… så att ett barn någonstans i Gaza, då det ser himlen i ögonen… ser draken, min drake som du gjorde, som flyger däruppe och tänker att det där är en ängel som återbördar kärleken”).
Malaks arbete är rotat i den palestinska måleritraditionen, inspirerad av en historia som går tillbaka till arabisk-kristen ikonografi (en tradition som utvecklades av Yusuf al-Halabi från Aleppo på 1600-talet).
Denna ”Aleppostil”, som konstkritikern Kamal Boullata skrev i Istihdar al-Makan, utvecklades till ”Jerusalemstilen”, som lyste upp ikonografin genom att introducera flora och fauna från islamska miniatyrer och broderi.
När jag först såg Malaks arbeten tänkte jag på hur passande det var att hon hade återupplivat Zulfa al-Sa’dis verk (1905–1988), en av de viktigaste kvinnliga konstnärerna i sin tid, som målade palestinska politiska och kulturella hjältar.
Al-Sa’di slutade att måla efter att hon tvingats fly från Jerusalem under Nakban 1948. De enda av hennes målningar som återstår är de hon kunde ta med sig på hästryggen. Sa’di ägnade resten av sitt liv åt att lära ut konst till palestinska barn vid en UNRWA-skola i Damaskus. Det var vid en sådan skola som Malak lärde sig att måla. Malak tycktes ta upp al-Sa’dis penslar och måla åt henne.
Det är inte förvånande att Israel har angripit UNRWA, och framgångsrikt förmått flera regeringar i det Globala Nord att avbryta finansieringen av organet, som etablerades genom Förenta nationernas generalförsamlings resolution nr 302 år 1949 för att ”bedriva nödhjälps- och arbetsprogram för palestinska flyktingar”.
Varje år studerar en miljon palestinska barn – som Malak – vid UNRWA:s skolor. Raja Khaladi, generaldirektör för Palestine Economic Policy Research Institute (MAS), säger om detta finanseringsavbrott:
”Med tanke på den långvariga osäkerheten i UNRWA:s finanser… och i ljuset av dess oundgängliga roll i att ge livsnödvändig samhällsservice till Palestinaflyktingar och cirka 1,8 miljoner internflyktingar i Gaza, så förvärrar finansieringsavbrottet hotet mot de palestiniers liv som redan riskerar att drabbas av folkmord.”
Jag uppmanar er att vidarebefordra Malaks väggmålning, att återskapa den på väggar och offentliga platser över hela världen. Låt den tränga in i själarna på dem som vägrar att se det pågående folkmordet på det palestinska folket.
* Vijay Prashad är en indisk historiker, redaktör och journalist på Tricontinental: Institute for Social Research.
Tack för en intressant och upplysande text.
Visst borde det vara så att aldrig förvägra någon sin självklara rätt att drömma om en framtid i ett samhälle uppbyggt med gemensamma ansträngningar där minnesvärda traditioner är omistliga värden.
Och i den meningen visa respekt inför olikheter i fråga om kultur och möjligheter att skapa utan någons annans lönsamma intresse att omforma och därmed bryta ned en kulturyttring vars rötter inte går att återställa den dagen dom rivs upp.
En fråga som allmänt inte är ny utan den måste också ställas till den gamla koloniala världsmakten som inte släpper taget om sin dominans att försöka vara den förhärskande makten över varje hörn på denna Jord.
Ser vi ett samband i detta med tanke på vad nu pågår i Israel/Palestina-konflikten och den mänskliga tragedin som utspelar sig på Gazaremsans inneslutna område?