Det omaka paret fick genast kontakt och började per omgående samtala om allt och ingenting, livfullt ackompanjerade av tågets rytmiska skavande mot järnvägsrälsen.
I närheten av Woking ansattes översten av en plötslig lidnersk knäpp. Han lade sin ena arm runt miss Dickinsons getingmidja, log ömt och kysste därefter sin moatjé på kinden, sannolikt även på munnen.
Ur strikt militärstrategisk synpunkt var tilltaget mindre lyckat: den angripna mamsellen blev hysterisk och drog i nödbromsen, tumult utbröt och Baker ställdes inför rätta. Han dömdes till ett års fängelse, 500 pund i böter och dryga rättegångskostnader.
Inom kort blev den gamle krigarens kupékyss en angelägenhet också för underhuset. Där stämplades den som ”en av de mest skandalösa och skändliga illgärningar som någonsin ägt rum”, och överstens förtvivlade ursäkter hjälpte föga. Slutligen ingrep drottning Victoria i egen hög person och avskedade Baker ur armén. Han kände sig tvungen att lämna hemlandet efter fängelsevistelsen och gick in i den eviga vilan 1887 efter några år i den turkiske sultanens tjänst.
Redogörelsen för överste Bakers och fröken Dickinsons första och oåterkalleligen sista tåg-tête- à-tête finner man i en essä av Peter Englund på temat ”den viktorianska sexualiteten”. Den avslöjar åtskilligt om tidsandan i 1800-talets England.
Under denna på flera sätt besynnerliga epok växte sig Storbritannien allt större, industrialismen drog segrande fram, resurserna ökade i rekordtempo och de förödande krigen – frånsett kolonialkrigen… – lyste på det hela taget med sin frånvaro. Helhetsbilden stördes, då som alltid, av enorma klassklyftor.
Ändå gjordes väsentliga framsteg på det sociala området, och demokratin fick oupphörligt allt fastare mark under sina fötter – avsevärt mera så under de manliga labbarna än under de kvinnliga tassarna.
Den regerande drottningen var hela tiden en och densamma. Hon hette som nämnts Victoria och höll ordning på sina viktorianska undersåtar ända från 1837 till 1901. Som någon Dancing Queen kan hon, med förlov sagt, inte beskrivas; all ledig tid ägnade Victoria åt brevskrivning.
Det gick alltså ganska hyggligt för gamla Albion på en rad frontavsnitt, men ingen djärves väl påstå att sexualiteten blomstrade. Den var strängt tabubelagd med hemortsrätt blott i de nedre källarprången.
Skenhelighet och sipp-het följde medborgarna från vaggan till graven, synnerligast för medelklassens del, i mindre utsträckning för aristokratin och arbetarklassen.
En sockerbagare vars pepparkakor råkat få en något tvetydig form riskerade att gripas på bar gärning, kanske inte av Scotland Yard men definitivt av jourhavande kvarterspolis. För renläriga tillskyndare av det viktorianska ceremonielet gällde det också att arrangera de egna bokhyllorna med hänsyn till det passande: en roman av en kvinnlig författare kunde givetvis inte placeras intill en utgåva av en manlig eller omvänt. Känsligt lagda individer kunde då ta anstöt. Vidare säger det sig självt att starkt erotiska retmedel som piano- och flygelben vanligen täcktes över och doldes av specialsydda minikjolar.
I drottning Victorias England firade dubbelmoralen näst intill obegränsade triumfer. Sida vid sida med det gängse pryderiet stod både prostitution och pornografi i fullaste flor med påföljd att de veneriska sjukdomsfallen var minst lika talrika som Egyptens gräshoppor. I sin bok London’s Underworld (1950) uppskattar författaren Henry Mayhew att 80.000 prostituerade, fördelade på 2.000 bordeller hade sin utkomst i 1850-talets London – och Rudyard Kipling avslöjade på sin tid och i sitt självbiografiska verk att i genomsnitt 9.000 man ur de brittiska styrkorna i Indien beständigt låg på sjukan och behandlades för olika könssjukdomar (eller för ”de ohyggliga sjukdomar som vi alla känner till”, för att tala ren och oförfalskad viktorianska).
Just Kipling var en betydelsefull pjäs. Drottning Victoria styrde över ett jättelikt imperium och Kipling, 1907 års Nobel-pristagare i litteratur, gjorde värnplikt som detta imperiums försångare, popularisator och måhända viktigaste propagandist. Imperiet skulle till varje pris bevaras, konsolideras, gärna också utvidgas, och de primitiva infödingarna i sin tur civiliseras: the White Man’s Burden. Av hela sitt hjärta sympatiserade Kipling med Tories, och han drevs av grovt tillyxade föreställningar om olika rasers och folkslags sanna natur.
Det är knappast någon överdrift att beteckna denne Djungelbokens hyllade författare som rasist. Att hans tänkande hade klara beröringspunkter med fascismen torde också vara oomtvistligt.
Den viktorianska idévärlden kan i dag tyckas oss främmande och märkligt apart. Flygelbenen är, såvitt bekant, inte längre kjolprydda och den rasistiska psykosen i vår tids imperier sedan länge övervunnen – eller?
Nej, så är det inte. Martin Gelin och Jan Guillou har nyligen visat, i Dagens Nyheter respektive Aftonbladet, att ohöljd rasism var den enskilt mest väsentliga faktorn bakom Donald Trumps november-seger i det amerikanska presidentvalet – inte den enda men, som sagt, den centrala faktorn. Det var inte i första hand vita, arbetssökande och proteströstande män i det så kallade rostbältet som fällde avgörandet i valet. De typiska Trump-anhängarna var (och är) i stället medelklassfamiljer i villaförorter och mindre städer, familjer med inkomster över genomsnittet. De köpte Trumps besinningslösa utfall mot svarta, latinos och i synnerhet muslimer. Rasism således – ja, samma gamla unkna rasism som just nu på nytt vinner insteg i land efter land även här i Europa.
Den som vill uppleva en framtid möjlig att andas i bör nog fundera på att överge sofflocket fortare än kvickt. Tiderna må vara intressanta men är också bokstavligen livsfarliga.
Man kan tycka vad man vill om överste Bakers förförelsekonster i tågkupén 1876. Miss Dickinson blev tydligen inte speciellt imponerad, och det skulle nog inte heller Donald Trump ha blivit. För honom är kvinnorna ett släkte som får acceptera långt bryskare övergrepp än kyssar i ansiktshöjd.
Peter Englund borde ha researchat sin essä lite bättre. Attacken mot Candy Dickinson skedde den 17 juni 1875, inte 15 juni 1876.
Nå, det felet kan vi leva med, men Baker blev nu anklagad för ”indecently assaulting a young lady in a railway carriage” vilket inte behöver vara så oskyldigt som det låter i Englunds förlaga, som Parner stöder sig på. På den tiden kunde man nå sin kupé bara från utsidan, från perrongen. Miss Dickinson var alltså helt inlåst med Baker, utan chans att ta sig ut. Det var alltså, rent tekniskt, fullt möjligt att begå våldtäkter.
Enligt Wikipedia ledde fallet till att man börja bygga om järnvägsvagnarna så att de fick korridorer. Detta arbete tog lång tid för så sent som 1984 reste jag i brittiska järnvägsvagnar som bara hade utgång mot perrongen.
Till slut: jag är inte så säker på att jag skulle slippa undan utan vidare om jag plötsligt, 142 år efter Baker, kramade om och applicerade en djup munkyss på någon av de söta flickorna på Upptåget…
Jag förstår inte riktigt vart Mats Parner vill komma. Den sista meningen visar att artikeln handlar mer om Donald Trump än om Baker. För den förre ”är kvinnorna ett släkte som får acceptera långt bryskare övergrepp än kyssar i ansiktshöjd”.
Men hur hänger denna mening ihop med det han säger strax ovanför, att ”man kan tycka vad man vill om överste Bakers förförelsekonster i tågkupén 1876.”
Att kalla Bakers handlande för ”förförelsekonster” är ju att släta över hans oförmåga att kontrollera sig, vilket lite tar udden av kritiken mot Trump. Bedriver också han oskyldiga ”förförelsekonster”?
Men meningen mitt emellan förstår jag slet icke: ”Miss Dickinson blev tydligen inte speciellt imponerad, och det skulle nog inte heller Donald Trump ha blivit.”
Donald Trump skulle ha blivit imponerad, det är jag säker på, om Baker lyckats förföra eller kanske till och med våldta miss Dickinson. Men skulle det ha imponerat på Miss Dickinson? Hade hon inte blivit mer imponerad om hon märkt att Baker, trots sin uppenbara attraktion av henne, lyckats behärska sig? Men hade det imponerat på Donald Trump?
Jag reagerar för att artikeln är ett exempel på hur debattartiklar emot rasism, Sverigedemokraterna, Donald Trump och annat ofta mer handlar om att försäkra omvärlden att författaren själv tycker illa om dem, än att tillföra något till debatten.
I början av George W Bushs administration lät justitieministern John Ashcroft täcka över två statyer, som prydde ministeriets lokaler: ”Spirit of Justice” (kvinnlig) och ”Majesty of Law” (manlig). De var alltför lättklädda. Några år senare stod Janet Jackson (Michaels lillasyster) och Justin Timberlake för en del av pausunderhållningen i den direktsända finalen av amerikanska fotbollsmästerskapet (”superbowl”). På något vis snuddade de vid varandra så, att Janets ena bröstvårta blottades under några sekunder. Det blev ett ramaskri lett av den kristna högern (som inte får förväxlas med den okristna högern). FCC (Federal Communications Commission) bötfällde CBS, som stod för sändningen, med 550.000 dollar.
Så den ”viktorianska” epoken är inte alldeles inaktuell. Trump verkar inte lagd åt det viktorianska, men ta en titt på herrarna och damerna i hans kabinett!
I dagens läge är väl dessa ting sekundära, men jag tror det finns ett klart samband mellan imperiets repressiva sexualmoral och dess brutala krig i andra världsdelar. Man behöver ta bort fokus från omoralen i att bryta mot femte budet (Du skall icke dräpa) genom att distrahera med mer löpsedelsvänliga problem.
Men hur förhåller vi oss till Benny Hill vars ekivoka men harmlösa sketcher numera är ”Verboten”?
I Sverige odlas en särskild form av prydhet. Det är t ex värre att säga skitjobb än att det finns skitjobb. Det är värre att säga att en förort är dålig att bo i än att den är dålig att bo i.
Bara man ser allt från den vackra sidan är allt ok.
Antagligen hänger detta samman med att alla försök att reformera något är förbjudna i marknadens namn.