Parallella liv – om Sven Delblancs och PO Enquists författarskap

P O Enquist, Ingmar Ström, K-E Fichtelius och Sven Delblanc vid tidningen Arbetets evenemang Bokens dag på Malmö stadsteater 1971. Foto: Erland Andersson / Bilder i Syd

---

Vilken mylla det var! Den som växte fram i Uppsala i mitten av 1950-talet. Alla var där! I denna av hävd konservativa kontext utvecklades en nästan mytisk kulturradikal gemenskap av personer som skulle bli viktiga i vårt land under resten av seklet. I myllan kunde man bland annat hitta en Lars Gustafsson, en Kerstin Ekman, en Göran Palm, en Göran Tunström, en Per Olov Enquist, en Sven Delblanc och en Lars Lönnroth. Alla var födda på trettiotalet och alla skulle de bli framgångsrika författare eller erkända forskare eller, i en del fall, både och. Det var med andra ord full rulle på universitetet i Uppsala på den tiden. Flitens lampor lyste i Carolina Rediviva.

Dubbelbiografi

Ur denna mylla väljer litteraturvetaren Lars Lönnroth (född 1935) ut två kompisar, Sven Delblanc och Per Olov Enquist och skapar vad han kallar en plutarkisk dubbelbiografi. De två är inte särskilt lika varandra, kan man tycka. Jodå, det finns likheter, ska det visa sig men det kanske inte ens är det väsentliga? För, Lönnroths syfte med dubbelbiografin är att följa hur hans två kompisar genomför två spännande litterära resor och ”genom att följa deras författarskap får man syn på viktiga konflikter i det svenska 1900-talets historia” (LL).

Likheter

Både Sven (född 1931) och Per Olov, PO,  (född 1934) kom från svensk landsbygd. Den ene från Vagnhärad i Södermanland, den andre från Hjoggböle i Västerbotten.

Båda tillhörde det som av överheten lite föraktfullt kallas ”begåvningsreserven” och kunde därför erhålla stipendier och bidrag för att finansiera akademiska studier. Ingen hade akademiska traditioner hemifrån. Men de var flitiga och hade redan klarat av studentexamen (i Södertälje respektive Skellefteå) med självklar elegans.

Båda pojkarna växte upp med en from mamma. Sven hade en tyrannisk far som han ”räddades” från, för att växa upp med from mamma, Anna. PO:s far dog när PO bara var ett halvår gammal och växte därefter upp som ensambarn med sin fromma (minst sagt) mamma, Maja.

Både Sven och PO sysslade med idrott, Sven spelade ishockey och PO var och blev med tiden en höjdhoppare på elitnivå.

Under studietiden i Uppsala drygade båda ut sina knappa hushållskassor med recensionsuppdrag. Sven skrev i Arbetarbladet, Gävle, som på den tiden hade en kulturredaktion som stod i klass med tidningarna i de stora städerna. PO skrev i Uppsala Nya Tidning.

Båda romandebuterade samtidigt. Sven gjorde omedelbart succé med Prästkappa, en satir i Voltaires anda. PO:s första böcker gjorde verkligen ingen succé. ”De var och är väl nästan oläsliga”, sade PO själv vid ett senare tillfälle.

Båda drogs med i diskussionerna om en världsbild i förändring där den så kallade tredje världen knackade på dörren. PO blev socialdemokrat och Sven sneglade nog ännu längre vänsterut. PO tog fasta på den dokumentariska stilen (som var inne på den tiden i form av olika Rapport-böcker) och 1968 kom Legionärerna, en bok om baltutlämningen ut. Den är en ”undersökning”, en metod PO kom att använda sig av vid fler arbeten. Legionärerna blev en succé och PO lyftes upp både i parnassen, i partiet och i offentligheten, inte minst i TV. Svens karriärkurva pekade också fortfarande uppåt. Han kom 1970 ut med, Åminne, den första delen i det som kom att bilda sviten om Hedebyborna. Hans mycket lärda doktorsavhandling ”Ära och minne” var klar och han tog plats (dock något motvilligt) som docent på institutionen för litteraturhistoria vid Uppsala universitet. PO nöjde sig med sin licentiatavhandling om sin västerbottniske granne och förebild författaren Thorsten Jonsson (1910-1950).

De befann sig båda, i början av 1970-talet på en lysande karriärstege. Båda två fick jobb på prestigefyllda universitet i Kalifornien, USA. Upplevelserna under dessa år förstärkte deras vänsterprofiler.

Tillbaka till rötterna

I slutet av 1970-talet ökade intresset för den egna historien. Det gällde Sara Lidman (som också hon hade ett Uppsalaförflutet), det gällde Lars Gustafsson och det gällde även våra två huvudpersoner. Filmatiseringen av Hedebyborna, berättelsen om den fiktiva byn Hedeby (Vagnhärad) och dess övergång från det gamla, nästintill feodala samhället till det nya folkhemmet blev en monumental succé. (Den visas fortfarande på SVT-play.) Delblanc blev en folkets författare. En liknande utveckling skedde med Enquist. Han hade redan ett namn i parnassen och kultureliten i storstäderna. Men med Musikanternas uttåg 1978 blev även PO folkkär, åtminstone i norra Sverige.

Nya tider – Skilda vägar

Det är också vid den tiden, 1978, mitt i denna succé, som PO bröt upp från sin familj och Uppsala för en ny kvinna i Köpenhamn. PO:s vidare väg bar nu sta till de stora teaterscenerna. Dokumentaristen Enquist blev en hyllad dramatiker och fick skörda stora framgångar både hemma och utomlands. Med ”Tribadernas natt” lyckades han dessutom kryssa mellan de portar som den gryende feminismen stakat ut. Sven Delblanc missade allt sådant och blev mer och mer utsatt för kritik inte bara från feministiskt håll. Han angreps även av den akademiska vänstern (Liedman) för att vara reaktionär, på gränsen till högerextrem. Han sades pråla som en ”påfågel” och buntades ihop med andra ”högerspöken” som Jan Myrdal, Sven Fagerberg och Lars Gustafsson. Den giren var oväntad för Sven, som beskrivs i boken som burdus, rolig men också surmulen. Nu blev han ännu surare. Den mer ödmjuke Enquist lyckades leva med tidsvändan – men super i stället ned sig.

Han ska återkomma, nu som helnykterist, till Sverige och till romanskrivande i början av 1990-talet. Och då är Sven Delblanc redan död. Sven och PO bodde nära varandra i Uppsala men de umgicks inte. Men när Sven Delblanc avled 1992 skrev PO ”ironiska men vänliga rader” (LL): ”Ofta hotade han med att bestraffa det svenska förtrycket med att gå i exil; men han kom inte längre än till skogsbrynet, ilsket morrande som ett skrämt skogstroll”.

Sven var död men PO hade kvar nästan 30 produktiva år där han kunde fortsätta att skriva romaner, manus, dramatik och annat. Och bli hyllad – nästan med risk för att ”bli stor på sig”, som mamma Maja hade varnat.

De parallella liven?

Nej, de två herrarna som Lönnroth sätter bredvid varandra möttes nästan aldrig. Men visst liknar de varandra. Och visst är det mer än intressant att få ”syn på viktiga konflikter i det svenska 1900-talets historia”. Konfliktområden som de båda författarna hanterar på väldigt olika sätt. Med olika resultat. För den mycket produktive och mycket lärde Delblanc blev resultatet förvisning ut till historiens skräphög, ”politikens mörka land” (LL). Delblanc räknades (och räknas?) som mer än kulturkonservativ och han var också verkligen besviken på den socialdemokratiska utbildningspolitiken och nedvärderandet av ”det svenska och europeiska kulturarvet” (LL). I en av hans sista romaner ”Moria land” beskrivs Sverige som ett ockuperat land, en Stasi-diktatur, där berättarjaget arbetar på det som en gång var Nationalmuseum med att katalogisera konfiskerade och förbjudna samlingar – för Partiets räkning.

Livets ax

Ett år före sin död gav Delblanc ut den självbiografiska boken Livets ax ut. Den belönas med Augustpriset 1991. Lönnroth skriver att priset nog får räknas som ett dåligt samvete för litteratursveriges behandling av Delblanc.

Parallella liv

Jag blir verkligen varse att Enquist och Delblanc gick sida vid sida i sina respektive författarskap. Jag hade tidigare inte tänkt så. Men det intressanta är kanske inte att de gick bredvid varandra utan att dessa två lärda och kloka män kom att hantera tidsandan på olika sätt. Lönnroth skriver att Delblancs författarskap för närvarande ligger i radioskugga, men att ett aktivt Delblanc-sällskap kämpar oförtrutet med att lyfta fram sin författare. PO Enquist är fortfarande i ropet och har på alla sätt famnats av det politiskt korrekta. Men frågan är hur den kommande tidsandan kommer att se på dem.

Det är en spännande och lite oväntad bok. Läsvärd förstås. Och eftersom vi ännu saknar en rejäl biografi över Per Olov Enquist är Lönnroths bok ett steg i rätt riktning. Han bjuder på en del tidigare okända detaljer, bland annat om den mytiska och mystiska Eeva-Lisa.

Det var ett järnspett och Bottenhavet!

Det är ju inte varje dag som en lekman som jag får chans att rätta en lärd professor i litteraturvetenskap, men nu tar jag tillfället i akt. På sidan 63, där Lönnroth beskriver Enquists roman Musikanternas uttåg och morbror Arons gräsliga hädanfärd: våldtäkten av Eeva-Lisa och därefter självmordet, finns två sakfel. Lönnroth skriver ”genom att mödosamt såga upp en vak i den isbelagda sjön”.

Men det var inte en såg. Det var ett järnspett, ja egentligen var det två järnspett eftersom morbror Aron förlorade greppet om det första spettet och tvingades hämta ett nytt. Sedan var det inte en isbelagd sjö. Det är självaste Bottenhavet. Enquist tar hela nio boksidor i anspråk för att skildra morbror Arons död. Och rätt ska vara rätt. Ett järnspett ska det vara! Och Bottenhavet!

Kommentar:

En som inte nämns i femtiotalsmyllan i Uppsala är clartéisten och ekonomhistorikern Bo Gustafsson (född 1931). Han som grundade en kommunistisk rörelse som hade mycket stor påverkan på svenskt kulturliv under några decennier, inte minst på de författare som Lönnroths bok handlar om.