Våren 1955 tog jag studentexamen vid Lidingö Läroverk och på sensommaren fick jag följa med min far på min första utrikesresa. En huvudpunkt för resan var en internationell lågtemperaturkonferens i Paris. Men resan gick också till ett antal europeiska länder där min far skulle träffa kolleger inom sitt specialområde, fysikalisk grundforskning vid mycket låga temperaturer, och se hur de löst frågan med att nå temperaturer några grader från den absoluta nollpunkten.
Redan som ung hade min far på 1920-talet fått utföra experiment vid Kamerlingh Onnes laboratorium i Leiden, Holland, där man var pionjärer för konstruktion av apparater för flytande helium, som har en temperatur på 4,2 grader Kelvin vid atmosfärstryck, och når ännu lägre temperaturer när man sänker trycket. Målet var nu att få anslag för inköp av en kommersiell kylmaskin till institutionerna för fysik vid Kungliga Tekniska Högskolan. Det skulle bli den första i Sverige och kunna erbjuda svenska fysiker möjlighet till forskning vid temperaturer nära absoluta nollpunkten.
En kväll steg vi på en av Wagon Lits blå sovvagnar på Stockholms central och var morgonen därpå i Köpenhamn. Färden fortsatte över Lilla och Stora Bält och vidare via den höga bron över Kielkanalen. Vid lunchtid bänkade vi oss vid våra förbeställda platser i restaurangvagnen och fick uppleva den tidens sätt att avnjuta en måltid på tåg. På en linneduk med tillhörande servetter var det dukat med porslinstallrikar och riktiga bestick. Betjäningen kom med stora uppläggningsfat varifrån maten lades upp på våra tallrikar.
Vi steg av tåget i Darmstadt där min far hade bokat in ett besök på Technishe Universität Darmstadt. Tvärs över torget från stationen låg vårt hotell. De senaste månaderna hade min far brevväxlat flitigt med hotell på de orter vi skulle besöka så resan var mycket noga planerad. Dagen därpå promenerade vi till universitetet. Vi passerade många kvarter där bebyggelsen nu bestod av ruinhögar efter krigets bombningar. Själva besöket har jag inget minne av förutom att professorn, när vi berättade att vi skulle fortsätta till Paris, med viss indignation påpekade att i Paris sällskapar franska flickor med negrer.
Vår inkvartering i Paris hade ordnades av konferensen och vi installerades i ett av de under sommaren lediga studentrummen på Cité Universitaire. Därifrån kunde vi lätt ta oss med buss eller Metro till Sorbonne-universitetet i Quartier Latin där konferensens föredrag hölls. Min far menade att jag borde sitta och lyssna på föreläsningarna men jag stod bara ut en halv dag. I fortsättningen strövade jag hela dagarna omkring i Paris med min kamera i en rem över axeln. Vid lunchtid var jag tillbaka utanför Sorbonne och vi åt lunch tillsammans på en självservering på den närbelägna Boulevard Saint Michel.
Efter lunchen fanns det tid för en stunds rekreation i den vackra Jardin du Luxembourg. Till min förvåning fick man betala för att få sitta på någon av de utställda stolarna. En äldre dam gick runt och sålde biljetter. Jag var van vid att man satt gratis på svenska parksoffor.
Det var ju en fantastisk resa du fick vara med om. Dina foton är som alltid väldigt fina. Mycket intressant.
Paris såg ut att må bra tio år efter världskriget, och ett år efter nederlaget vid Dien Bien Phu? Men det kommer säkert andra kulörer från din reserapport. Ser fram emot dem.
Henrik L!
Heike Kammerlingh Onnes i Leiden, som din far besökte i sin ungdom, var ju dåtidens främste inom lågtemperaturfysiken, med ett Nobelpris i fysik 1913.
Det skulle dröja hela 65 år innan ett nytt Nobelpris uppmärksammade lågtemperaturfysik, denna gång (1978) till Pyotr Kapitsa, en av mina absoluta favoriter av 1900-talets fysiker. Jag är därför nyfiken att höra om Kapitsa år 1955 fick lämna Sovjetunionen för konferensen i Paris. Inväntar med spänning del 2.
Kapitsa hade ju en mycket ovanlig relation till Stalin, som ”rekryterade” Kapitsa tillbaka till Sovjetunionen 1934 från Cambridge, England.
Mats Larsson!
Jag har tyvärr inga minnen av vilka som deltog i konferensen och även mycket svaga minnen av vilka vi besökte under resan. Utom en ganska god minnesbild av vårt besök hos Walther Meißner som givit namn åt Meißnereffekten. Hans laboratorium hade år 1943 flyttats till Herrsching söder om München där vi träffade honom. Men det är en historia som jag kanske får tillfälle att berätta en annan gång. Min fars rapport från resan finns säkert också arkiverad på KTH men jag kan inte påminna mig att jag någon gång sett den.