Till Malin julen 1990
Malin sköt gärna upp både det ena och andra till morgondagen. Det gick ju alldeles extra behändigt nu när hon fått överta Mattias stora rum och fått mera plats för allt uppskjutet – från begagnade underkläder till ouppackade basketbollutrustningar, läxböcker och en tillfälligt obäddad säng.
Det gick ju inte utan mamma Carinas evinnerliga tjat, ett pris man får betala för en viss bekvämlighet, menade Malin. Men även pappa Janne blev nu mer och mer påfrestande i takt med att antalet grå hårstrån ökade i skägget. Han som alltid förr varit så hanterlig och oftast under tam och högst formell protest gett efter för Malins välplanerade charmoffensiver.
Men hon hade, när henne häromsistens städkraven blivit alltför svåra, inte lite stolt över sina nyförvärvade kunskaper i tyska, klämt till med ”Morgen ist auch ein Heute”, och som svar fått pappas lakoniska ”Morgondagen är en skälm”, förstått att nya tider randats.
Barndomens stenar var färdiglekta och hon längtade inte, som stofilen Heidenstam, tillbaka till dem. ”Ich sehne nicht die Steine meiner Kindheit, sie sind mir jetzt übergespielten”, sa sig Malin medan hon började planera för framtiden. För det första krävdes en rejäl höjning av veckopengen nu när hon var praktiskt taget vuxen. Det måste ses som huvudpunkten för förhandlingarna med den äldre generationen. Till och med viktigare än att få vara ute hur länge som helst. För vad kunde man göra nere på stan utan pengar.
Däremot var det nog klokast att skjuta på förslaget om egen lägenhet och att flytta ihop med P. Hon borde åtminstone först ta reda på om känslorna var ömsesidiga. Hur det nu skulle gå till när tjejerna fick lov att dansa med varandra på diskot medan killarna busade som de barnungar de fortfarande var. Plötsligt förstod Malin alldeles klart varför pojke heter ”Junge” på tyska och suckade uppgivet och utan alltför stora förhoppningar: ”Morgen ist vielleicht auch ein Heute”.
Det fanns emellertid ett annat P, som var mer aktuellt, och för Parisresan hade föräldrarna märkligt nog inte rest några större hinder. Nå hennes taktik var ju också praktiskt taget vattentät. Först reta Carina precis till gränsen av vad hon tålde. Sedan lite sentimentalt tala om att vi måste riva ner gränserna mellan oss, resa alldeles ensamma någonstans där vi riktigt kan få rå om varandra. ”Und alles hatte geklappt”.
Så till reseprogrammet. En sällskapsresa blir aldrig riktigt lyckad om den inte är välplanerad så den saken hade Malin ordnat på bästa sätt.
Först ville hon absolut gå och titta på Arkivparisaren när de passerade Hamburg. För att de skulle missa tågbytet på Hamburger Hauptbahnhof, tänkte hon vimsa till det lite för Carina. Om det nu behövdes några extra stödåtgärder. Och då när Carina stod där alldeles till sig med tårarna trillande nedför kinderna skulle Malin säga: ”Morgen ist auch ein Heute”, med sin raraste röst och lotsa iväg henne till det där trevliga hotellet som hon skaffat adressen till. Sedan skulle såväl besöket hos Arkivparisaren som kvällsturen till Reeperbahn falla sig helt naturligt.
Nästa anhalt var Wien och Pariserhjulet i Pratern. Här ställdes Malins förvillelsekonster på ett lite svårare prov. Men eftersom tåget mot Wien gick från samma perrong som Pariståget, bara en kvart tidigare, skulle ett hysterisk skrik: ”Nej nu håller vi på att missa tåget igen”, och en snabb rusch in i närmaste vagn med reskassan och passen i näven, klara skivan. Sen fick hon sjunga ”Im Pratern blüht wieder die Blumen”, med smäktande röst tills Carina antagit normal ansiktsfärg igen.
Från Wien gick sedan resan till London och Madame Tussauds vaxkabinett som ju rätteligen borde ingå i en Parisresa, och utan krångel skulle göra det, om inte franska revolutionen kommit emellan. Nu fick emellertid Malin ta till sovvagnstricket för att korrigera historien och vad hade Carina att sätta emot när tåget rullade in på Charing Cross station klockan sju på morgonen. Väckt av Malins käcka: ”Man får ta dagen vart man kommer”, är det bara för vem som helst att hålla god min och göra stan.
Malin hade således gjort en helt vattentät planering av resan på sitt eget speciella sätt. Inget kunde misslyckas, allt var medtaget i beräkningarna och själva Parisbesöket skulle komma som Grande Finale på de andra begivenheterna.
Det fanns bara en liten hake. Även Carina hade en liten överraskning i beredskap och tåget stannade aldrig på Hamburger Hauptbahnhof utan i stället på Vänersborgs charmiga lilla järnvägsstation.
”Plocka nu ihop ditt pick ock pack lilla gumman för här har mamma en jätteöverraskning för dig. Vi skall stanna i Lilla Paris hela veckan och verkligen rå om varandra i den här underbart trivsamma miljön”.
Och där tog de in på pensionat Solstrålen, med virkade antimakassar på fåtöljerna i det lite ödsliga sällskapsrummet och broderade tänkespråk på väggarna i den mycket ödsliga matsalen. Säsongen hade inte riktigt börjat ännu, eller var det kanske så att den för länge sedan var slut och kanske aldrig skulle komma igen.
Men vad gör väl det när man får vara tillsammans med sin nära och kära och har möjlighet att både se svartvit TV och lägga patiens om kvällarna. ”Slutet gott, allting gott”, sa Carina när Idioten gick ut för tredje gången samma kväll, och Malin tyckte att det egentligen inte fanns mycket annat att tillägga än att ”Morgen ist auch ein Heute”.
