Har haft påskledigt och inte brytt mig om bloggen på mer än två veckor. Det var en behaglig tid med vinter och bra förhållanden för skidåkning uppe på kalfjället – om än lite för blåsigt.
Har läst Leif GW Perssons Gustavs grabb om kvällarna. Hans klassresa är en fantastisk historia, ja en storartad karriär faktiskt. En relativt trygg arbetarbakgrund med den yrkesstolte pappa Gustav att hålla i handen leder till det tidstypiska traditionsbrottet att satsa på grabben och sätta honom i läroverk. Det var enkelt på så sätt att han var duktig och klarade skolarbetet utan problem. Han läste böcker av alla sorter och fastnade redan som liten pojke för en Ture Sventon-bana. Men det som var svårt var det klassmässiga underläge han kände att han befann sig i när han kom till läroverket. Det präglade en stor del av den unge GW:s liv. Att ta klivet över till ”rätt” sida Odengatan blev hans stora mål under en lång tid. Och han lyckades med råge kan man säga. Men han blev ensamvarg, hörde inte riktigt hemma någonstans. Bodde i stor villa, hade stor bil, men var en som gäst i den fina världen.
Han är en analytisk ensamtänkare och hör inte hemma i något politiskt läger på 70-talet när han fått jobb hos Carl Persson på den nyinrättade Rikspolisstyrelsen. Hans rättesnöre är lagen och en typisk folkhemsmoral att man ska arbeta och göra rätt för sig. Så när hans chef Carl Persson 1976 reagerar på att justitieministern (Lennart Geijer) anlitat ”bordellmamman” för sina horförbindelser och en PM om detta passerar GW:s skrivbord på väg till Olof Palme, ser han det som självklart att denna sak är ett stort politiskt problem, ja kan rent av bli en politisk skandal.
När ingenting händer står det klart att Palme och hans regering tänker tysta ner saken, skydda Geijer och istället föra fram sin extremt ”liberala och humanitära” kriminalpolitik gentemot reaktionärerna (Carl Perssons & Co) på Rikspolisstyrelsen tycker GW att det är skumt. Ryktet om Perssons PM sprider sig bland journalister och Peter Bratt kontaktar GW, som inte dementerar – utan ”läcker” – för att han tycker sanning bör komma ut. Det här blir början på en mycket svår tid för GW med många förvecklingar där flera av våra mest kända journalister får sina fiskar varma. Mest lumpen framstår Peter Bratt, men även Jan Guillou får sina fiskar varma. Ett exempel på Olof Palmes många halsstarriga reaktioner får vi också. Mycket underhållande läsning och faktiskt en mycket trovärdig skildring.
Motsättningarna om kriminalpolitiken var mycket stora. Jag känner igen torgångarna för de hade sin motsvarighet i skolan; en slags världsfrånvänd ultraliberalism, som trängde djupt in i hela hela vänstern inklusive Socialdemokraterna.
Skildringen av hans fortsatta liv är en i långa stycken tragisk berättelse. I hans bröst finns ett svart hål som lättast dövas med hårt arbete, mat och alkohol. Han blir halvårsvis periodare, arbetar koncentrerat och effektivt ett halvår för att resten av året kröka, äta och jaga. Det leder så småningom till att han blir ett hälsovrak med flera akuta intag på sjukhus. Att han fortfarande lever framstår som ett under både för honom själv och för läsaren. Han är plågsamt klarsynt om sina egna brister och tillkortakommanden. Moderns svek – som han upplever det – når sin kulmen när han till och med snuvas på en värdig begravning av sin högt älskade far.
Båda föräldrarna är nu döda, varpå det blev möjligt för sonen att äntligen skriva ner denna gripande berättelse. Och man hör hans röst när man läser. Lite släpigt gammeldags, en slags litterär polisutredningsprosa.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Geijeraffären, Leif GW Persson
