Ordning, reda, punktlighet och disciplin var några av Sigmund Freuds ledstjärnor. Han började sin dag hos frisören, där skägget klipptes och putsades. Därefter vidtog kliniska aktiviteter från klockan 09 till 13. För var och en av besökarna reserverade ”herr Doktor” 55 minuter, följda av ett par minuters vila, ostörd begrundan och återhämtning. Huvudrätten avåts 13:00 i sällskap med hela familjeskocken och rundades av med en timslång promenad längs med Wiens gator, torg och piazzor. Sedan väntade fem nya 55-minutersfall i det vackra behandlingsrummet mellan klockan 15 och 20 enligt samma mönster som förmiddagens. Aftonutfodring och ännu en stärkande fotvandring i grannskapet stod närmast på schemat, varefter doktorns överjag rimligen borde varit fullt tillfreds med dagsverket.
Men så var det inte. Tiden mellan klockan 22 och 02 anslog Freud åt korrespondens och författarskap i växlande proportioner. Även den omtalade självanalysen ägde rum nattetid.
Freuds Drömtydning, med tiden en klassiker och en av psykoanalysens allra viktigaste urkunder, kom ut redan 1899, men titelbladet uppgav 1900 som utgivningsår. Innebörden var symbolisk. Författaren hade långt högre ambitioner än att ta farväl av det utslocknade århundradet; han ville inleda det nya, blåsa revelj och ”störa världens sömn”.
Men analysföret i portgången visade sig kärvt. Premiärupplagan av Die Traumdeutung på blygsamma 600 exemplar var slutsåld först efter åtta år, vilket innebar ett försäljningsnetto på relativt obetydliga 75 böcker/år – och när Freud, hösten 1900, bjöd in till föreläsning på drömtemat i Wienuniversitetets regi infann sig bara tre åhörare.
Freud var inte någon ensam människa. Men det får ändå anses ställt utom tvivel att han var ohjälpligt isolerad såväl från yrkesbröderna som från Wiens medicinska etablissemang under nästan hela 1890-talet, det årtionde som var hans intellektuellt mest fruktbara. Varken barnsexualitet, Oidipuskomplex eller drömtydning åtnjöt högre status bland hans kolleger.
Dock stod en av ämbetsbröderna trosfast vid patriarkens sida i vått och torrt. Denne man var kristnad till Wilhelm Fliess (1858–1928), praktiserade i centrala Berlin som öron-, näs- och halsläkare och hade lärt känna ”Sigi” redan 1887. En djup vänskap mognade ganska så omgående mellan Freud och Fliess; den avsatte med tiden 300 Wiener-brev och ännu fler Berlin-epistlar och manifesterade sig dessutom genom årliga ”kongresser” med de bägge vitala F:en som enda delegater.
Det får nog sägas vara aningen anmärkningsvärt med tanke på att Wilhelm F var en äkta kvacksalvare i både teori och praktik:
Bland annat menade han att det finns ett intimt släktskap mellan kvinnors könsdelar och deras näsor liksom mellan näsblod och menstruationsblod. Ja, enligt doktor Fliess grundade mening var näsan det kvinnliga sexualorganet par préference, med klar marginal överlägset de nedre regionernas. Till detta kom att den berlinske excentrikern laborerade med tal-mystiska idéer, där komponenterna 28 och 23 styrde och ställde med snart sagt allting, såväl i människokroppen som i hela vårt universum. Talet 28 svarade mot kvinnans menstruationscykel, angiven i dygn, medan 23-an uppgavs motsvara ”cykler av liknande slag” – hos mannen.
Denna periodiska nonsensteori tillämpade Wilhelm Fliess morgon, middag och kväll i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och det märkliga är att Freud lät sig ryckas med och förföras.
Att vänskap mellan män kan vara ett nog så känsligt kapitel visade sig på senhösten 1895. Då anlände Doktor Fliess till Wien för att närmare undersöka en av Freuds patienter, en viss Emma Eckstein, som behandlades för hysteri. Men nu tarvades ett mer handfast ingrepp, i klartext en operation av Emma E:s nasus. Fliess karvade och skar och reste sedan till tillbaka Berlin efter illa förrättat värv med första bästa lägenhet. Dessvärre tillstötte elakartade komplikationer. Den nyopererade Eckstein var nära att förblöda – sedan det visat sig att den inkallade nässpecialisten glömt en nästan 50 cm lång gasbinda i operationssåret!
Högst betänkligt är det onekligen att Freud höll god min i elakt spel. Han beklagade sin väns ”gemena otur” men pålade honom inget ansvar för det som hänt. Ingenting fick störa deras nära relation.
Det saknar inte intresse att Freud sade upp bekantskapen med lågt räknat dussinet av sina närmaste mansvänner och främsta lärjungar under årens lopp. Brytningarna fick i regel både dramatisk touche och teatralisk utformning. Den arme Fliess kördes på porten efter bortåt 15 års intensivt umgänge på tu man hand och per korrespondens, detta sedan han plötsligt jämställt en serie av Freuds dynamiska patientanalyser med ren tankeläsning. Munväder av den arten gick ”Sigis” ära förnär, och hans bägge ögon spärrades upp på vid gavel: till sist insåg han att Fliess var bakom det oidipala flötet och därmed fanns ingen återvändo.
Att Freud inte uppträdde lika stridslystet mot representanter för det kön som på hans tid ansågs vara det täcka är ovedersägligt. I synnerhet mot kvinnor med intellektuellt bagage framstod han som ädel, dristig och förekommande. På det finns otaliga exempel.
Det kanske mest belysande stavas Lou Andreas-Salomé (1861–1937).
Denna tjusande uppenbarelse föddes i Sankt Petersburg, vann sina sporrar som produktiv författare i olika genrer och var i många år en av Europas mest berömda kulturpersonligheter med omisskännligt tycke av femme fatale. Friedrich Nietzsche förälskade sig upp över öronen i Die Lou liksom hundratals andra men fick korgen på tidigt stadium. En rasande Nietzsche tröstade sig med att skriva Also sprach Zarathustra och hämnades, sällsynt brutalt, genom att beteckna sina drömmars kvinna som en ”tjock och illaluktande markatta med lösbröst”.
Via lidelsefulla allianser med filosofen Paul Rée, det poetiska underbarnet Rainer Maria Rilke och inte minst språkhistorikern F C Andreas, i några år hennes äkta hälft, slöt sig Die Lou till Freud och dennes Wiener-krets med enorma förväntningar. I rask takt utbildade sig Fru Andreas-Salomé till diplomerad analytiker med egen praktik, fräscha idéer och ett växande klientel. Mellan ”Liebste Lou” och ”Lieber Professor Freud” uppstod ett passionerat förhållande på strikt professionell basis, om än med smärre privata undertoner.
Numera är Andreas-Salomé främst känd under det mindre smickrande epitetet ”Nietzsches väninna”. Långt klokare vore att minnas henne som en av särartsfeminismens pionjärer. Att Ellen Key uppsökte sin analyserande författarkollega i hennes Loufried i Göttingen var lika litet en tillfällighet som att Lou gästade ”Die Grosstante Europas” i Ellen Keys Strand vid foten av Omberg intill Vättern.
Ett av de mer hjärtslitande och på samma gång tragiska livsödena i psykoanalysens hävder förknippar vi med en annan ryska: Sabine Spielrein (1885–1942).
Endast 19 år gammal hamnade Spielrein som patient med svårartade neurotiska symtom på ansedda Burghölzli, där hon analyserades av den tio år äldre och nyss behörige Carl Gustav Jung.
Den omständigheten att Jung var nygift avhöll honom inte från att bli passionerat förälskad i sin unga klient, och känslorna besvarades (”överföringen” gick således i båda riktningarna). Resultatet blev att en flerårig kärleksrelation etablerades mellan analytikern och hans patient, en förbindelse med rader av långtgående konsekvenser. Att C G Jung, med sina mått och steg, otvetydigt bröt mot hävdvunnen behandlingspraxis och mot snart sagt varenda läkaretisk bokstav i hela världen är väl knappast någon överdrift; hans agerande måste beskrivas som föraktligt. Hela serier av brev kom nu att postas i skilda väderstreck – emellan Sabines mor och Jungs hustru, mellan Jung själv och den nyss nämnda modern etc., etc. Betydande värden stod på spel.
Omsider blev Sigmund Freud konsulterad av kärlekshärvans två huvudfigurer. Han mottog en ödmjuk och uppriktig skrivelse från Sabine S och en självkritisk men förljuget tillrättalagd dito från sin tidigare mönster-adept Carl Gustav J. Under de kommande nätternas vargtimmar rynkade Freud ögonbrynen, tände cigarren och funderade ovanligt länge…
Tids nog ångrade sig Jung och återvände till sin förskjutna gemål. Fröken Spielrein å sin sida frisknade till, studerade medicin och utbildade sig, liksom tidigare Die Lou, till auktoriserad psykoanalytiker.
Sabine Spielrein slutade sina dagar i Sovjetunionen. I Tredje riket lystes psykoanalysen i bann som ett judiskt konstgrepp, och i Stalins vintriga rike utgallrades den som en ”borgerlig kvarleva”. Återbördad till fosterjorden drabbades Spielrein hastigt och mindre lustigt av yrkesförbud. Slutligen föll hon offer för de nazi-tyska ockupationsarméerna: 1942 ställdes hon mot en vägg samman med sina två döttrar och många andra – varefter samtliga blev skoningslöst nedmejade.
Mitt namn var Sabine Spielrein heter den film som skildrar och dokumenterar hennes liv.
Sigmund Freud kan med all rätt ses som en betydande filosof och klarsynt tänkare i den humanistiska traditionen och därutöver som en riktig författare, äventyrare och härförare. Men som forskare med naturvetenskaplig metodik och arsenal bör man inte uppfatta honom. Snarare var han en stridslysten instiftare av en ny religion – psykoanalysen – som ingalunda är någon vetenskap.
