”Som ett fegt litet land utan internationell betydelse kan Sverige naturligtvis låtsas att de svenska regeringar som drivit projektet inte haft något ansvar men det accepterar inte jag. Våra regeringar har varit medlöpare och gjort av med mina pengar och bidragit till att skapa en Sverigebild som jag skäms för: ett land av självgoda och dästa figurer som offrar allt för att kunna framställa sig som humanismens främsta internationella företrädare.”
2006 började Knut Lindelöf fylla denna databas, först som en personlig och hemsnickrad blogg. 2008 fick den WP-tema och nu är den en webbtidning med många medarbetare, präglad av framför allt Folket i Bild/Kulturfronts ”vänsterprofil”.
På senare år har frågorna om USA:s/Natos "Drang nach Osten" tagit allt mer utrymme.
Sedan mars 2014 har bloggen utgivningsbevis och är därmed en journalistisk produkt under yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).
Kontakt: kontakt@lindelof.nu
© Copyright lindelof.nu – Newspaper by TagDiv
Tummen upp för Patrik Engellau i detta ämne!
Begriper mig inte på vänstervurmen för Patrik Engellau & co (Assarmo, Janouch, Andersson m fl). Han sammanfattar sitt inlägg om Afghanistan med orden ”Ett folk som lyckats med vad talibanerna gjort i Afghanistan behöver inte komma hit och leva på bidrag.” Var det allt? Fy fan!
Mitt vurmande för Patrik Engellau och andra likasinnade inom högern är deras motstånd mot USA-imperialismen och deras motstånd vad gäller svensk utrikespolitik. Svensk utrikespolitik är i symbios med USA-imperialismen, vilket må betecknas som irrationellt sanslöst. Och det spelar ingen roll om vi har en högerregering eller en regering som styrs av sossar. De är marionetter för den imperialism som USA bedriver.
Man kan undra varför våra politiker spelar på samma planhalva med USAz utrikespolitik?
Vad gäller västerlandets misslyckande i Afghanistan är jag enig med Engellau, men vi ser inte samma orsak till västs engagemang. Engellau verkar leva med Kiplings White man’s burden, som ett hjärtats och hjärnans våtvarma omslag och ser därför världen på sitt – den konservatives – vis. Jag ser troligen detsamma som Jan Åhman, men ser därför inget skäl att inte läsa Engellau & co. De har rätt i en del frågor och fel i andra, och vore de våra antagonister på alla plan så är det en anledning så god som någon att läsa dem.
Vad man säger är det viktiga, inte vem som säger det!
Frasen ”ett fegt litet land utan internationell betydelse” känns som det vanliga borgerliga gnället. Knappast en uppmaning att åtminstone räta litegrann på ryggen.