Begreppen pedagogik och undervisning är mycket lösa i kanten. Vi vet förstås vad de betyder, men för de flesta i skolan betyder de olika saker. Börjar man diskutera förstår man att nästan vad som helst ändå verkar kunna rymmas. Framför allt har en del samtida skolförståsigpåare gjort begreppen skygglappsmässigt trånga. De båda svenska orden pedagogik och undervisning översätts med education på engelska.
I DN 2011-03-13 hade Jan Björklund en närmast infantil artikel för att återkalla något han kallar ”katederundervisning”. Han anspelar på den ”flumpedagogik” som var förhärskande under många år i svensk skola (ömt omhuldad även av DN och Folkpartiet förresten), som ville göra rent hus med majorens talartribun.
Efter att Björklund & Co nu slagit sönder grundskolans hela fundament – där närmaste skola dög åt alla och där man slapp segregeringssystemet – har den pedagogiska debatten förlorat mycket av sin politiska betydelse. Man gör ändå som man vill. Grundskolan kan ju varken nationellt styras eller kontrolleras längre. Björklund diskuterar ”katederundervisning” för att slippa diskutera den nu etablerade segregerande ofriskolan.
För dem som jobbar i skolorna är ändå pedagogiken viktig. Man kan välja metoder helt fritt idag, vilket gör att kriget om ”rätta” metoden ständigt pågår i skolvardagen. Vad man sällan pratar om är att en framgångsrik metod idag kan vara mycket dålig imorgon. Eller att en metod som passar på en plats kan vara obrukbar på en annan. Eller att en metod som passar en typ av elever inte passar andra och så vidare.
Den mycket stridbare skolledaren i Haninge, Johan Kant, går till storms mot Jan Björklund i ett blogginlägg, men har ändå svårt att förklara vad det egentligen är för fel på det Björklund säger. Kant preciserar ”katederundervisning” till ”lärarledd undervisning” och visar därmed effektivt på den begreppsförvirring som Björklund nu underblåser.
Pedagogisk forskning är torts allt intressant. Amerikanska idéer har dominerat svensk skola sedan andra världskriget och kulminerade i 80-talets ”flummiga” läroplan Lgr 80. Det här håller nu på att ersättas av en mer realistisk akademisk pedagogisk tradition, som tillämpas på bred front i Haninge och blivit till kommunal skolpolitik. Johan Kant är en del av detta mycket efterförjansvärda exempel. När ska till exempel Uppsala börja intressera sig för Haninges erfarenheter?
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Haninge kommun, Jan Björklund, pedagogik, Johan Kant, segregation, undervisning
När jag hör ordet ”katederundervisning”, så kommer jag att tänka på Arne Helldéns bok ”Platon eller soptippen?”
Det vill säga om jag som lärare har några timmar över och funderar på om vi skall använda dem för att bekanta oss lite med Platon. Eller om kanske den kommunala soptippen vore ett bättre studieobjekt. Med Platon blir det förstås en del katederundervisning. Det går inte att komma ifrån. Medan jag, om jag väljer soptippen, kan köra med grupparbete rakt av.
Om min rektor i denna situation svarar, att det är självklart att jag skall satsa på soptippen. Och att jag som lärare på hans skola borde känna till, att det på den inte får förekomma någon katederundervisning. Ja, då är min rektor en riktig flumskolerektor.
Alltså i flumskolan bestämmer formen innehållet. Medan det i en kunskapsskola är tvärtom. Eller uttryckt på ett annat sätt: I kunskapsskolan är det vad som skall produceras som är det primära. Medan det i flumskolan är hur det skall produceras.
Arne Helldén var en framstående pedagog, idéhistoriker och skoldebattör. Han fick oss att se att utan kunskapen i centrum faller skolan isär.
Men vi vad mycket få som anade att den allmänna och likvärdiga skolan kunde raseras på ett helt annat sätt än att sätta formen före innehållet. Nämligen med fritt skolval och friskolor. Vi befinner oss nu i en post-Helldénsk epok. Det här borde utvecklas. Borde skriva om kunskapsrörelsen t ex.
Jag har för närvarande en visstidsanställning vid en friskola 15 mil hemifrån och veckopendlar. Jag inskolas i den nya läroplanen m.m. som jag ännu inte vill kommentera. Däremot undrar jag över bilden till artikeln, som jag antar kommer från Knuts torp. Jag förstår att du (?) bytt ut en del av golvet för att brädorna ”murknat”, men du kollade väl, att det inte var ”hussvamp” för då behövs mer omfattande renoveringar, vet jag av egen erfarenhet.
Nej, den är från en gammal skolsal där man avskaffat katederundervisningen genom att riva bort det lilla podiet där katedern stod för att läraren skulle synas och höras bra.
Mitt torp hoppas jag inte hade hussvamp, men säker kan man inte vara.
Hej!
En (nåja två) frågor.
Du skriver: ”grundskolans hela fundament – där närmaste skola dög åt alla”.
Jag vet inte om jag misstolkar dig, men det ser ut som du anser, att undervisningens kvalitet är rel. ointressant – ”grundskolans hela fundament” utgörs av uppfattningen, att oavsett hur undermålig en skola är, så ”duger” den.
Det primära för dig verkar inte vara att undervisningen är bra – det primära (för dig) är, att undervisningen är lika dålig för alla barn.
Om man inte kan förbättra undervisningens kvalitet i alla skolor – så är det olämpligt att undervisningens kvalitet förbättras i några få skolor. Anser du det?
…
Mitt intryck är, att friskolereformen infördes som ett slags nödlösning.
Det ansågs bättre att åtminstone somliga barn fick chansen till en bättre undervisning än att undervisningen var lika dålig för alla.
Kommentera gärna om friskolereformen kan ha varit en nödlösning. Det är ju (givetvis) ingenting som sägs öppet.
Den bästa skolan är god nog åt alla. Så tänker jag, möjligen något naivt. Men denna min tanke menar jag kan leda till bästa möjliga resultat på största möjliga bredd. Topp förutsätter bredd. Vad som får dig att tänka att jag hävdar att jämnheten är viktigare än kvalité förstår jag inte.
Grundskolan föll sönder för att den till slut blev för dålig. De ambitiösaste kunde till slut inte uthärda förfallet, vilket formades till en massrörelse, som blev en väg till friskolesystemet.
Fullt begripligt, men ur mitt perspektiv ändå lika sorgligt.
Knut – du har nog hittat den förklaring som jag ibland brukar hävda när du skriver att ”Grundskolan föll sönder för att den till slut blev för dålig”. Det gäller det mesta i ett samhälle som monteras ned och befinner sig i utförsbacke. De sociala skyddsnäten faller sönder för att de fungerade för dåligt osv…
Lösningen blir friskolor och privata försäkringar för dem som är aktiva och har en bra slant i plånboken. Det hänger liksom ihop.
”blev för dålig” är kanske lite otydligt. ”Förstördes” är nog bättre. Zarembas slutsats, i gårdagens DN, att ”den sociala ingenjörskonsten” ledde till sönderfallet, ska jag återkomma till så fort jag hinner.
Utveckling av byråkratstyrda system är en stor fråga. Är de alltid dömda till elefantsjuka och kollaps? Är ”lärande organisationer” bara en illussion?
Tack för ett intressant svar!
Du undrar, varför jag trodde att du ansåg, att ”jämnheten är viktigare än kvalité”. Det berodde på ditt ordval.
När man talar om att något duger åt alla (eller duger åt Pelle), så ligger det underförstått att alla (eller Pelle) får nöja sig med det som bjuds (även om det inte är så bra).
Ja, språket är förunderligt. Det man skriver uppfattas inte alltid som man avser. Man får tänka sig för. Tack för en bra fråga.
Men Anders, jag tror faktiskt att du ändå har en liten poäng på Knut här.
Personligen är jag övertygad om att vi kan få kvalitet i skolan obereoende av hur den organisatoriska formen ser ut.
Kommunaliserad eller inte. Friskola eller inte. Skolpeng eller inte. Pofilklasser eller inte och så vidare.
Men då stegrar sig Knut och frågar om jag vill ha tillbaka den gamla parallellskolan. Vilket är ett typiskt ”slag under bältet”-argument
Vad jag menar är alltså att vi inte skall låta Knut slippa undan så lätt här. Vi måste grilla honom mera.
Kul debatt, Anders och Knut! Ibland säger man ju att en bild betyder mer än 1000 ord. Låt oss för ett ögonblick återvända till den bild som finns i början av blogginlägget med den FRÅNVARANDE katedern! Den illustrerar den byråkratledda (vad annars?) nedmonteringen av LÄRARKOMPETENSEN inom det svenska skolsystemet!
Det som Knut hävdar (och som Zarembas lysande artikelserie belägger till fullo) är att detta genomdrevs och genomfördes av krafter, som egentligen var fientliga till skolans grundläggande idé, dvs kunskapsförmedling. Om man kallar driften av att UPPIFRÅN omforma människor enligt ett fastlagt ideal för ”social ingenjörskonst”, ”socialism”, ”fascism”, ”kommunism” eller ngt annat kan väl gå på ett ut! Poängen ligger ju i att målet inte är att människorna ska hjälpas och ledas att UTVECKLA SIG SJÄLVA enligt sina egna ambitioner och värderingar utan enligt några andras!
Och i takt med detta blir kunskaper oväsentliga; ja t o m farliga och de kan faktiskt bli omstörtande i förhållande till det samhällsbygge som de styrande söker genomföra!
Men (eller borde den inte göra det?) all var strävan går väl ut på att skapa den självständiga och idérika människan, alltid i full färd med att lösa tillvarons problem och skapa sig en drägligare tillvaro? Och finns någon bättre grund att bygga denna självständighet på än ökad kunskap?
För övrigt bänkar jag mig framför regimtelevisionens budskap varje lördag för att konstatera att jag inte är smartare än en femteklassare. Vare sig det beror på mina tillkortakommanden i grammatisk fenomenologi eller min bristande bevandring i barnvisornas personage eller karaktärerna i Harry Potter-romanerna står nederlaget ändå klart. Detta borde också få oss att lite fundera över själva kunskapsbegreppet och frågan om ”smartness”. Det kan ju vara så att människans eviga strävan till identitet alltid skapar barriärer av kunskap mellan olika grupper och att överbryggandet av alla dessa hinder är det verkliga hindret för mellanmänsklig förståelse i dag!
Eller också är det så att vi, i alla skeden av livet, behöver en vrå för våra hemligheter (individuella eller delade) utan vilken vi utlämnas till en mobb av ”minsta gemensamma nämnare”? Är kunskapens gränser någonting vi alltid måste söka inne i oss själva för att verkligen bli fria?
funderar
DZ