En invandringspolitik som för några veckor sedan fortfarande demoniserades som rasistisk hyllas idag av regering och opposition som den enda realistiska.
Många har ju länge hävdat att den invandringspolitik vi hade till för bara några dagar sedan förr eller senare skulle krascha. Så när statsministern den 8 december (i Piteå-tidningen) säger att dagens situation varit omöjlig att förutse, så måste han mena att regeringen inte sett den komma. Så vad han verkligen säger är att han är ledare för ett B-lag. För att inte säga ett C-lag.
I denna situation är det svårt att inte tänka på Per Albin Hansson och Tage Erlander och Olof Palme Då hade vi fortfarande en krigsmakt som skulle försvara Sverige. Ett folkförsvar alltså. Idag har vi yrkessoldater med uppgift att göra nykoloniala legojobb åt USA runt om i världen.
Då var vi varken med i EU eller Nato. Ja, EG hette det ju under Kalla kriget och Nato är vi ju formellt fortfarande inte med i, men vi kommer närmare det medlemskapet för varje dag som går. Och närmast på tur står det så kallade värdlandsavtalet, som skall undertecknas om några månader. Och det går väl idag inte att göra karriär i något politiskt parti, om man inte skriver under på parollen ”Amerikas sak är vår” och då är vi ju i stort sett så långt man kan komma från den Erlander/Palme-linje vi hade under Kalla kriget.
Och då skall vi också minnas att hösten 1939 avskedade Per Albin Hansson sin utrikesminister för att denne ville att regeringen skulle göra parollen ”Finlands sak är vår” till sin.
Det var då det, men idag måste man kanske till och med fråga sig om det inte är dags att pensionera hela den politiska klassen. Lika blinda som de allihop varit för vilka konsekvenser deras invandringspolitik skulle få, lika blinda tycks de vara för det faktum att vi idag är på väg in i ett nytt kallt krig.
Det självklara svaret på den utmaningen är förstås en ny version av Erlander/Palme-linjen. Men har någon hört någon enda ledande politiker andas ens ett ord om detta?
Ja, du har rätt Bo. Pensionera dem! För det verkar ju som att när de (en del i alla fall) pensioneras tar de sitt förnuft till fånga. Jag tänker på Thage G Pettersson och Maj Britt Theorin. Alltså – först (en lagom stor) pension – sen direktanslutning till de små men gryende motståndsfickorna mot Nato m m.