Nu haglar appellerna till alla ”rättänkande” västerlänningar att trots allt förorda Hillary eftersom Trump är ”helt störd”. Listan över Hillarys notoriska ljugande, kappvändande och genomkorrumperade maktuppbyggnad måste nu sättas åt sidan för att hindra en mentalt störd nöjesbranschmiljardär att flytta in i Vita huset. Sådana är tongångarna.
Apropå mentalt störd förresten. Att de flesta som tar sig fram till att bli amerikansk presidentkandidat måste ha minst en skruv lös någonstans, eller i alla fall vara abnormt fokuserade på att erövra denna yttersta maktposition, det är helt klart. Att många framstående statsmän av sina motståndare anklagats för att lida av mentala störningar är närmast standard i politiken genom historien. Exemplen framför andra är Hitler och Churchill. Hitler var autist och Churchill var bipolär. Så denna argumentation bör man nog undvika, den leder ingenstans. Sånt här kan endast hanteras den demokratiska vägen. Alltså, inte ens medicinska experter har mer än var sin röst i demokratier.
Åsa Linderborg gör i Aftonbladet den 27/7 sitt val. I huvuddelen av artikeln naglar hon på ett förträffligt sätt fast Hillarys personliga och politiska brister för att på slutet ändå förorda henne framför Trump. Artikeln är välskriven och väl underbyggd, men leder till slut ändå in henne i mainstreamfållan. Varför måste hon ta ställning? Är trycket så stort? Måste man välja det enda socialt acceptabla; Hillary, för att få vara med? Människor som Åsa Linderborg är idag lika rädda för att bli förknippade med Donald Trump som man är att förknippas med Jimmy Åkesson och framstå som någon slags smygfascist. Samtal upphör, vänskaper sätts på prov och helt onödiga klyftor öppnar sig.
Obama har nu också uttalat sig om Trump. På en presskonferens häromdagen sa han att Trumps uttalanden är så uppseendeväckande att han är olämplig som president – ”unfit to serve as president”. Alltså: ledande republikaner bör lämna sitt parti och rösta på Hillary. En del har redan gjort det.
Men, med så mycket fina ord som vänts till sin motsats de senaste åtta åren, varför skall man ta det Obama säger nu på allvar? Hur blev det med Yes We Can? No, he couldn’t! är idag mångas sorgliga slutsats.
Resultatet av Obamas uttalande om Trump kan mycket väl bli att de flesta vanliga väljare tar Trump i ren protest – såvida de över huvud taget ids ödsla tid på att gå till valurnan. Glöm inte att allt kan hända, britterna valde ju ”Brexit” mot allas förmodan. Sådant är läget.
USA är djupt på dekis
Är vi icke-amerikaner verkligen tvungna att vaska fram det minst onda alternativet i det amerikanska presidentvalet i november? Är det verkligen en personstrid? Nej, vi bör hålla oss utanför denna meningslösa hönsfäktning (en nöjestupp mot en krigshöna). Vem av dessa som är värsta alternativet är inte vår sak. Ofrånkomligt är att nästa amerikanska president kommer att föra en för folkflertalet urusel politik – fast på olika sätt.
Det förfärliga är att det USA som en gång i tiden representerade folkstyre (demokrati) – i franska revolutionens mening – sjunkit så djupt att det i praktiken endast finns två katastrofkandidater att välja på. Ena lägret skrämmer opinionen för en Wall Street-styrd korrumperad krigshetsare och det andra för en isolationistisk, främlingsfientlig och stenrik galning. Hela valprocessen från primärvalscirkusen till själva röstsystemet är genomkorrupt.
Men kära svenska etablissemang! Ni borde inte luras in i dessa lågpannade hetskampanjer. De som nu kommer att rösta på Donald Trump i november är inte sämre människor än alla missnöjda svenskar som röstar på SD. Det kan möjligen vara en hård nöt att knäcka, men icke desto mindre en realitet. Det är ju ert nyliberala marknadsexperiment som dessa människor vill få slut på – med all rätt – med snart alla till buds stående medel. Har ni inte begripit att vi för länge sedan passerat den punkt då dessa helt vanliga människor över huvud taget bryr sig om vad som sägs. Ord från dessa välsmorda trutar räknas inte längre. Det enda som kan få någon betydelse är kloka handlingar. Alltså, gör något konkret åt den raserade välfärden och sluta svassa för USA och Nato, så kommer väljarna tillbaka. I USA gäller i princip samma sak; vårdreform, höjda minimilöner, renovering av infrastruktur, minskade militärutgifter…
Vem är då Donald Trump?
Vad representerar Donald Trump? Jo, han är den store ledaren för Trump Organization (TO), ett amerikanskt multinationellt företagskonglomerat, som äger och förvaltar fastigheter, driver hotell, restauranger, detaljhandel, vinhandel, showbiz, kasinon, utbildning, finansverksamhet och säljer så kallade accessoarer. Han äger de två stora skönhetstävlingarna Miss USA och Miss Universum. Han hade ett avtal med NBC (ingår i Comcast, världens största medieföretag – större än Google), som 2015 av politiska orsaker bröt avtalet med Trump och slutade sända skönhetstävlingarna. Två kapitalistiska maktblock drabbade samman här.
2014 hade TO en omsättning på 9,5 miljarder dollar och omkring 22 450 anställda. Huvudkontoret ligger i skyskrapan Trump Building i New York. Kort sagt, han är en modern superkapitalist inom ”livsstilssektorn” med enorma resurser.
Vad säger oss nu detta?
Donald Trump har kommit i djup konflikt med MIC (det militärindustriella komplexet) om USAs fortsatta utveckling. Det verkar alltså som en traditionellt framgångsrik del av USAs näringsliv, nöjesindustrin – ett mindre krigiskt flaggskepp – nu ligger i fejd med en annan del av amerikansk kapitalism – MIC. Kanske är det rent av så att valet i november står mellan dessa två ekonomiska maktblock. Kanske valet ändå inte är så svårt för vanliga amerikaner när man förstår detta. Kanske är det inte så konstigt att många väljer Trump.
Valet gäller alltså egentligen inte Trump eller Hillary, personerna har man för länge sedan slutat tro på. Tro inte heller att det är ett val mellan demokrati och diktatur. Nej presidentvalet i november i USA gäller fortsatt imperialistisk krigskapitalism eller en något mera hemmaorienterad kapitalism.
En iskallt förnuftig slutsats för min del är att med Trump i Vita huset vore en viss utrikespolitisk förändring möjlig (en begränsad katastrof alltså). Med Hillary i Vita huset kan vi däremot bara vänta oss en fortsatt uppmarsch mot det stora kriget. Skönt att man inte har rösträtt i detta val.
Just det ”Presidentvalet i november i USA gäller fortsatt imperialistisk krigskapitalism eller en något mera hemmaorienterad kapitalism.”. Det är denna frågeställning som bör vara utslagsgivande i den svenska debatten, d v s att inte betrakta valet som vore vi röstberättigade amerikaner. För oss gäller: hellre en reaktionär, rasistisk och kvinnofientlig amerikansk president som inte bombar oss, än en ”progressiv”, ”icke-rasistisk” och ”feministisk” som gör det.
Som sagt, skönt att man inte har rösträtt i detta val! Fast det är en utmärkt utgångspunkt för en betraktelse – just som i bloggen – över inte bara den amerikanska demokratins förfall, utan på totalen också den västerländska demokratins urartning på ett sätt som är intressant därför att det sker över hela fältet, nästan utan undantag, ungefär samtidigt över hela den värld av numera en majoritet av stater som har mer eller mindre demokratiska författningar, mer eller mindre fasader av demokratisk funktion och ambition.
Något idealt folkstyre existerar inte någonstans, inte ens i för det så berömda Schweitz. Och de gamla nordiska folkrörelsedemokratierna har också mer eller mindre sålt ut sina en gång så vitala folkstyren till det teknokratiska havererande supermaktsprojektet Europeiska unionen.
Så vad kan tänkas vara den gemensamma nämnaren bakom denna samtidiga (samtida) urholkning av innehållet i det som i varierande demokratiska former ska vara ett folkstyre…? Varför stannar de demokratiska processerna av så tydligt nästan överallt?
Kan det vara så enkelt att bakom fasaderna i den ekande tomheten i mitten av ”urholkningen” finns en ofta ansiktslös ekonomisk makt som inte längre behöver demokrati och mänskliga rättigheter och snart inte alls behöver ens ILLUSIONEN av folkstyre…?
Kan det vara så att efter de stora totalitära staternas sammanbrott, och kinesiska revolutionens urartning i klanoligarki och krämarkommunism, så behövs inte demokratin som en ljus motbild, som ett hopp om välfärd, mänskliga rättigheter och fred…?
När hotet mot den ekonomiska makten avklingar, när inte hotet från de varierande realsocialistiska projekten alls är akut och existentiellt, så är de demokratiska drömmarna bara i vägen för en världsteknokrati som i platonsk anda planerar för en ”upplyst” världsdespoti…
Men att drömmen lever bevisas väl av att människor i miljoner nu flyr från förtryck och krig och i desperation riskerar sina fattiga liv för att få leva drömmen i det ihåliga illusoriska korthuset och teknokratiprojektet EU, detta vita hägrande palats i fjärran som likt den skinande drömmen om USA under 1800-talet drev Europas fattiga och förtryckta proletariat att med snålvattnet rinnande i mungiporna kolonisera de av urbefolkningarna stulna territorierna i det ”oändliga” Nordamerika.
Samma drivkrafter då som nu driver tredje världens flyktingar mot Europa, men nu med den URHOLKADE drömmen om demokrati, välfärd och mänskliga rättigheter som ledstjärna!
Vad som stört mig är att alla politiska kommentatorer, åtminstone i Sverige, tagit Donald Trump som någon slags politisk Jim Carrey som av tur och listighet lyckats slinka in på Republikanernas konvent och där med samma tur och skicklighet lyckats bli vald till deras presidentkandidat.
Man behöver inte vara någon sentida Lenin för att kunna ställa frågan vilka klassintressen Trump representerar. Och då är inte det svar som tillfredsställer mig ”medelålders, vita, missnöjda arbetare”, utan vad jag letar efter är de ”högre upp”, i den amerikanska eliten.
Medan Killary och hennes falang vill bevara USA ”stort och mäktigt” genom nya krig, verkar Trumps falang vilja göra en taktisk reträtt: koncentera sig på USA inre problem ett tag för att sedan återkomma på världsarénan.
Engquist!
”… under 1800-talet drev Europas fattiga och förtryckta proletariat att med snålvattnet rinnande i mungiporna kolonisera de av urbefolkningarna stulna territorierna …”
Med snålvattnet rinnande i mungiporna 😉 Du skriver bra!
En lite mer konjunkturell beskrivning finns på carlotaperez.org.
Eller kortkort: Det gamla teknologiska paradigmet som byggde på löpande bandet och massproduktion krävde medverkan av majoriteten och måste därför göra eftergifter för majoriteten. Efter ett tag – 70-talet, ungefär – gick det inte att krama ur mer ur detta, utan kapitalet drevs in i ett hetssökande efter nya möjligheter av spekulation och tjäna pengar på pengar, d v s folkmajoriteten är obehövlig.
En eventuell ny våg av datorbaserad massproduktion som skulle kräva medverkan av och eftergifter till majoriteten har ännu inte konstruerats, det krävs ett politiskt subjekt för detta. Och vem skulle det vara?
Enquist!
Jag håller med, du skriver bra. Men menar du att snålvattnet och kolonisationen från Gamla världen till Nya (USA) på 1800-talet ska jämföras med det som nu sker från ME-NA-länderna till EU? Befinner vi oss – exempelvis vi i Sverige – i en kolonisation från Mellanöstern och Nordafrika? Är det så du menar?
För att få lite perspektiv på Trump-frågan, kan det vara värt att erinra sig att vi själva har haft liknande fall i närtid. Jag tänker självfallet på – Håkan Juholt. Juholt hade förmågan att entusiasmera massorna när han höll sina tal på kongressen, i Almedalen och i Västertorp. När Juholt talade var det som en våg av folkhemmets nostalgi sköljde över publiken. Tyvärr klarade inte Juholt att hålla tungan rätt i mun när han fick frågor från medierna. Groda efter groda hoppade fram. Juholt var en mix av Bernie Sanders och Donald Trump. Han låg alldeles för mycket ”till vänster” och sa saker som inte passade den socialdemokratiska eliten. Därför skulle han väck.
I stället fick vi en svensk variant av Hillary Clinton i form av Stefan Löfven…
Benny Åsman (som nästan alltid är kritisk till det jag skriver) har jag utan framgång försökt locka hit till bloggen.
Så här skrev han på facebook om ovanstående inlägg:
– Som vanligt lyckas du Knut att sluta upp bakom de allra värsta politiska ledare som går att hitta. I en enfaldighet som gränsar till total naivitet inbillar du dig att Trump kommer att bli en president med lägre internationella ambitioner. Vad gäller inrikespolitiken är han den värsta kandidaten sedan Barry Goldwater. Lägre sjukkassa, stopp för aborter, avskaffa Obamacare (den enda reformen under Obama som är värd något). Lägre skatter för riskkapitalister osv.
Vad gäller utrikes verkar det som du inte kan läsa mellan raderna. Han har visserligen flörtat med Putin (det är väl därför du blundar förresten) men hans program är militär upprustning inte tvärtom som du fantiserar om (spelhålor mot MIC). Han kräver ökade militärutgifter för alla Natoländer och hans paroll ”Making America strong again” är inget skämt. Du verkar inte ens kunna känna igen en riktig krigshök. Tyvärr. Clinton är en. Men Trump kommer att bli än värre.
Jag svarade:
– Får jag citera dig på bloggen Benny?
– Visst. Men om du lägger ut något på FB får du också finna dig i att du bemöts på FB.
– PS (från BÅ), för att undvika dumma gliringar om stöd till Clinton kan jag tala om att jag stöder Green Partys kandidat. För mig är det helt otänkbart att rösta på ett borgerligt partis kandidat, speciellt i ett val mellan ”Clintan” och Trump.
Knut!
Vad menar du med ”ett val mellan ’Clintan’ och Trump”. Du menar förstås ”Clinton” – ty ”Clintan”, d v s Clint Eastwood har ju just deklarerat sitt stöd för Trump!
Det är väl ett ställningstagande (Bennys) som är symptomatiskt! I valet mellan pest och kolera är valet fortsatt god hälsa. I valet 1940 mellan Stalin och Hitler är valet Trotskij. I valet mellan Assad och jihadister är valet en trotskist eller åtminstone en trovärdig liberal. Det är lätt att välja om valet inte har någon betydelse. Det liknar ett barns val mellan fisk och grönsaker – jag väljer glass!
Tänk att ett skrivfel kan bli så rätt…