örsvarsminister Peter Hultqvist har den 28/6 en illa skriven debattartikel i Dagens Nyheter, som inte kan uppfattas som annat än ett lindrigt kamouflerat knäfall för USA, Storbritannien och Nato. Tankegången är som vanligt att, eftersom vårt territoriella försvar är så till den grad utarmat på nationell förankring, d v s personal i form av utbildade soldater, måste vi enligt Hultqvist luta oss mot den ena parten (USA/Nato) i den kommande stora kraftmätningen mellan USA och Kina.
För vår del ligger USA:s fiende nr 2 – alltså Ryssland – närmast. Därför målas mellan raderna ett ryskt hot upp mot Baltikum (och oss). Beteckningar som ”Baltops” och ”Baltic Protector” bär tydligt syn för sägen. Och som vanligt; motiveringen för rysshotet: ”… den ryska aggressionen mot Georgien 2008, annekteringen av Krim 2014 och konflikten i Ukraina går inte att bortse ifrån.”
”Samarbetet” – totalsynkroniseringen – med USA/Nato ska ”höja tröskeln för eventuella hot och angrepp mot oss” skriver han, vilket sedan upprepas i olika varianter ett tiotal gånger, för att någon möjligen ska komma att övertygas av cirkelresonemanget att; eftersom vi samövar så mycket med USA/Nato så är det jättebra att vi samövar så mycket med USA/Nato.
Vi har på senare tid lyckliggjorts med Nordefco, Joint Expeditionary Force (JEF), Nordanvind, Trident Juncture, Artic Challenge Excercise, Aurora 17 och ännu mycket mer är på gång. Det kommer att surra av Nato- och andra västallierade stridskrafter omkring vårt land framöver i en omfattning vi knappast upplevt. Dessutom; på grund av ”det spända läget” har Sverige åter ”stärkt den transatlantiska länken med USA, bland annat genom en överenskommelse om … materielutveckling och forskning samt internationella operationer”. Sverige har också anslutit sig till den brittiskledda snabbinsatsstyrkan Joint Expeditionary Force (JEF) ”som även kan verka i skandinavisk miljö”.
Allt det här visar inget annat än att Sverige blivit är bricka i spelet mellan stormakterna. Risken för krig på vårt territorium eller i vårt närområde ökar med denna underkastelsepolitik.
Ändå skriver Hultqvist att Sverige ska ”förbli militärt alliansfritt”.
Ingen torde längre kunna – med någon heder i behåll – på allvar mena att detta är en ansvarsfull försvarspolitik för ett självständigt Sverige. Vår trygge dalmas till försvarsminister skänker ingen trygghet. Det läskiga är att så få reagerar.
Hultqvists artikel är alltså häpnadsväckande illa ihopkommen och borde åtminstone få en och annan omdömesgill person att börja tvivla på departementschefens kompetens och sunda omdöme. Hans genuina dalmål är som sagt inte nog. Han är nu direkt farlig.
Sambandet mellan radarparet Ingvar Carlsson/Carl Bildts strävan att ge upp vårt oberoende och söka oss in under Nato/EU och dagens Hultqvisterier är ganska uppenbara. Det är en politik av bristande självförtroende och uppgivenhet vad gäller det egna landets möjlighet att utveckla och försvara sig. Men Hultqvist tar den till nya nivåer och har övertagit Bildts ordonnanstjänst mellan Pentagon och regionen Löfvenien. Norge hade också i tiden en man med q… Sverige står militärt och ideologiskt avrustat. Löfven, Wallström och Hultqvist: se där en grupp socialdemokrater i tiden!
Även om Hultqvist inte framstår som den vassaste kniven i lådan vore det misstag att tro att han inte är övertygad om riktigheten i sin och regeringens politik. Därför framstår det som en intellektuell härdsmälta att tro att ett nära svenskt samarbete med en imperialistisk stormakt, USA, skulle utgöra en garanti för Sveriges suveränitet, oberoende och territoriella integritet. Imperialistiska stormakter är enbart intresserade av sina egna intressen. Småstater är lika betydelselösa som småpengar i den rike mannens ficka.
Idag utgör Ryssland inget hot mot Sverige, men i ett skarpt läge mellan Ryssland och USA kan Moskva komma att uppfatta Sveriges nära förbindelser med USA på ett annat sätt.