Pillerparadoxen

1. Det nämns aldrig att ”lyckopillren” är mycket svåra att vänja sig av med utan akuta problem.

2. Varning! Väldigt lång text följer.

   Jag satt på ett seminarium om nya antibiotika på ett universitet i USA. En av föredragshållarna hade en fantastiskt ny approach till behandling av TBC-bakterier. Strategin att behandla bakterier var vanlig medicinsk kemi med ge sig på ett specifikt enzym som var viktigt i någon del av bakteriens livscykel. Det skulle inte ge upphov till resistens, de hade testat och inte kunnat påvisa resistens efter åtskilliga generationer. En fördel med strategin var också att det skulle vara en livslång behandling.

   Det sista givetvis bara en fördel för den som behöver finansiering för sin forskning och kanske något läkemedelsbolag. Han hade dock inget ont uppsåt, hans forskning på TBC och hur den organismen fungerar är gediget och viktigt, men för att kunna driva den så justeras prioriteringarna något. Man måste skapa en uppgift som är gripbar, som kan skapa en intäkt åt någon inom överskådlig framtid, som inte kräver för stora resurser. Forskare konkurrerar ju numera, då får man slåss om kakan och i konkurrens kan man inte ta sig an stora projekt utan försöka göra små saker vid sidan av den stora frågan som kan finansiera den stora frågan. Det är närmast en mekanisk princip snarare än ont uppsåt.

   Jag har träffat massor med forskare, mängder med tjänstemän i positioner från receptionist till VD i företag i alla storlekar och från många länder. Det är inte många av dem som kan sägas ha ont uppsåt, de sökte sig till läkemedelsbranschen för att hjälpa folk. Men i de stora maskinerna pressas tjänstemännen väldigt hårt, pressen på en tjänsteman att inte göra tumme ned för ett projekt som man plöjt ned åtskilliga miljarder i är enorm.

   Detta är pressen på tjänstemannen:
   Jag var på en konferens om pharmasourcing, det handlade om inköp av råmaterial, kvalitetskontroll, marknadsanalyser, patientsäkerhet och regler. Men ett föredrag i slutet av konferensen stod ut ur mängden, det gick under titeln ”How to handle whistleblowers”. Det var ett 15 minuter långt föredrag från en konsultfirma, där på uppdrag av okänd uppdragsgivare. Föredraget beskrev några exempel, sedan gick det in på hur man skall ”handskas” med whistleblowers, det gick igenom i detalj hur man skulle gå till väga, skilja dem från information, arbetsplats, kollegor osv. Hur man skulle ge sig på dem med stämningar, polisanmälningar och lite annat smått och gott. Det var 15 minuter av ett enda budskap till tjänstemännen i rummet: Håll käften, annars nitar vi dig!

   Jag hade redan gjort bort mig när jag tog upp frågan om korruption, när en VP stod och talade om hur mycket säkrare det blev nu när FDA flyttat till Indien. Så jag frågade: Om jag driver ett läkemedelsbolag, då måste det bästa jag kan ha i mitt bolag vara en whistleblower, en som genast säger till när något inte sköts rätt, så att jag kan rätta till felet. Om denna whistleblower går utanför min organisation istället för att göra mig uppmärksam på felen i min verksamhet, då måste det finnas allvarliga interna brister i min organisation. Vad är det för brister i organisationen som ger upphov till whistleblowers och vad kan man göra för att komma till rätta med dem?

   Jag fick ett väldigt undvikande svar. Men väldigt givande möten med tjänstemän i industrin, för alla visste vem jag var.

   Vad gäller infektionssjukdomar och avsaknaden av forskning, så beror det på ett beslut i amerikanska kongressen på 50- eller 60-talet, då man annonserade att man vunnit kriget emot infektionssjukdomar och att prioritet skulle vara cancer. Enligt min mening mest en ålderskrämpa, men jag har själv jobbat med cancerforskning och innan jag hoppade av så häpnade jag över vilka galna idéer som kunde få pengar till forskning. Infektionssjukdomar fick mer uppmärksamhet när man fick problem med virussjukdomar, men bakterier var fortfarande lågt ända in på 00-talet. I mitten av 00-talet skedde en förändring där infektionssjukdomar prioriterades högre och en hel del forskning pågår om nya sätt att angripa bakterier, inte alla som den ovanstående. Det finns en del riktigt intressanta idéer där ute.

   När det gäller psykofarmaka så får man inte glömma att psykologen är liberalismens vetenskapliga gren. De söker alla fel hos individen och anser att det är individen som skall justeras till samhället. Det är en i grunden fascistisk tanke. De flesta sjukdomar är rent nonsens som vaskats fram med kvantitativa metoder enligt olika formulär där svarsalternativen givits på förhand. Det finns sällan någon känd mekanism för hur sjukdomen uppstår, det finns sällan någon klar mekanism för hur läkemedlet skall avhjälpa sjukdomen, i a f på förhand. Om man använder deras egen kvantitativa metod så ser man att psykologin avviker från den andra medicinen på ett högst dramatiskt sätt. Hjärnan är enligt psykologen kroppens sämst fungerande organ, det har tre gånger så många sjukdomar som det näst sjukaste organet i kroppen. Till skillnad från de flesta sjukdomar i de andra organen så finns det inte lika många med en klarlagd fysiologisk mekanism för sjukdomen. Deras sjukdomar vaskas fram med statistiska metoder utifrån frågeställningar som psykologer uppfinner. Det är en pseudovetenskap och de är inte bättre än de som for runt på 60-talet och behandlade allt med massiva doser LSD och frågade hur de kände sig. Ta det här pillret, fyll i det här formuläret, ser du min vita rock, det här är seriöst!

   Jag känner folk som arbetat med utvecklande av psykofarmaca, eller psykoaktiva substanser av olika slag. Allt ifrån smärtstillande till antidepressiva substanser. Det är ganska avslöjande hur dessa sjukdomar är pseudosjukdomar, för de faller sönder när de utsätts för materiell verklighet som en läkemedelssubstans. När man testade SSRI preparat, hade man genomgående extrema placeboeffekter, det fanns exempel på substanser på marknaden som hade placeboeffekt på upp till 50% när man benchmarkade sin egen substans mot det som fanns på marknaden. Placeboeffekt är vad vi som sysslar med medicinsk kemi kallar feldiagnos, självläkning eller frisk (alla tre betyder iofs frisk). Det är tydligt att vi inte arbetar med en homogen fysiologisk avvikelse, deras metod har vaskat fram folk som svarar lika på formulären, men har ingen entydig koppling till individens fysiologiska förutsättningar. Det bästa man kan säga om de substanser som vi tagit fram så som SSRI är att det är förstklassiga biverkningspiller, de ger biverkningar och om man har tur så hjälper det en eller så hindrar det inte självläkning. Av erfarenhet så är biverkningarna närmast garanterade, även om jag kunde märka en viss tendens till likgiltighet inför sina materiella förutsättningar. Huvudvärk, yrsel, impotens och likgiltighet inför de materiella förutsättningarna, kunde jag ha ordnat med brännvin.

   Jag vill dock klarlägga att jag inte vill håna de som blir hjälpta av dessa mediciner, eller säga att depression är inbillning hos patienten. Det en patient känner är äkta, de etiketter psykologen sätter på det är statistikfiske av värsta sort. Blir du hjälp av SSRI, då är det bara att gratulera, ta vad som krävs för att leva ett gott och lyckligt liv, det som krävs för att överleva i en sjuk värld.

   Sen har vi ADHD, ytterligare ett fantastiskt statistikfiske. Det är en fantastiskt lönsam uppfinning, amfetamin finns med tre gånger på topp-100-försäljningslistan, det är få sjukdomar förunnat. Här har psykologerna tagit ett nytt grepp och på så vis kunnat hitta nya sjukdomar. Man har utropat utopin här och nu, vi lever i det perfekta samhället och därför kan individens funktion i samhället utgöra ett bra kvantitativt mått på sjuk eller frisk, lite ekonometriskt fiske med lite olika frågor som man hittar på och vips har man hittat mängder med sjuka människor. Man uppfinner en fysiologisk orsak till att personerna funktion i samhället är på ett visst sätt och att deras svar på lite frågor blir på ett visst sätt. Sedan behandlar man denna fysiologiska orsak. Amfetamin är en ypperlig substans för att klå ett placebotest emot nästan vilken åkomma som helst, vem fan känner sig inte bättre med lite tjack, liksom, 7 stora stark på det så kommer inte bara alla vara friska, de kommer vara starkast i världen. Med amfetamin blir dessa människor fokuserade och inordnar sig i samhällsstrukturen, man blir så fokuserad på tjack att man kan sitta still i timmar och glo på en skärm, eller dra i en spak med perfekt timing. Kort sagt, det hjälper folk att överleva i ett sjukt samhälle som trampar ned de som ritar utanför strecket. Det är individen det är fel på och det är individen som skall justeras, som skall gå med på att äta amfetamin resten av livet. Kanske blir de med ADHD idag medicinerade och produktiva, så att det i slutändan är de utan ADHD som måste ha amfetamin för att leva i de produktiva ADHD-personernas samhälle. Eller annan substans som ytterligare förfinats att göra människan funktionell i samhällets tjänst.

   Jag vill dock klarlägga att jag inte vill håna de som lider av ADHD och som blir hjälpta till ett bättre liv av amfetamin, jag har ingen önskan att ta ifrån er något som är verksamt för er. Det man upplever är äkta, etiketten ADHD är det som är falskt. Ta din medicin och överlev, men fundera på ett samhälle där du kunde klara dig utan, hur skulle det se ut?

   Utmärkande för scharlataner är att de aldrig friskförklarar dig, hjärnan har 300 sjukdomar och det ökar.

   Det var väldigt långt och jag är säker på att någon kan säga mig att det beror på en diagnos, ett problem i människans mest värdelösa organ.

3. Tommy!
   Jodå, om du läser Whitakers bok så framgår just detta. Jag närvarade vid Whitakers föreläsning på ABF-huset för en månad sedan. Har även skrivit om boken i det nummer av 2000-Talets Vetenskap som utkommer nästa vecka. Förläggaren Björn Eklund gillade artikeln. Så mycket kan jag säga 🙂

4. Min egen erfarenhet när det gäller psykofarmaka är omfattande, tyvärr. Före min första inläggning, vid 50 års ålder hade jag inte knappt ätit någon psykofarmaka alls. Jag la in mig frivilligt, felmedicinerades, och blev manisk. Därpå följde en förlängd vistelse- fem månader… där jag kom ut som ett tungt medicinerat vrak.

   Dock kom jag i kontakt med en duktig psykiater Mats Humble, som jag hade kontakt med i två år, och som lyckades få ner min medicinering till knappa femtedelen av vad den var när jag kom ut från psyket.

   När vårdcentralen privatiserades så fick jag tyvärr inte någon ny bra psykiater, och Carema som tog över ansåg sig inte ha råd att ha kvar Humble, som gärna hade stannat.

   För mig blev det katastrofalt, och då jag lämnades i stort sett vind för våg, utan vettig psykiatrisk kontakt men med massor av mediciner – ett normaltillstånd för många som får ”hjälp” av psykiatrin.

   Jag drog själv ned på medicinerna ytterligare, blev hypoman och la in mig. De sa att jag måste gå med på att det var under tvång, och jag gick dumt nog med på det. Tre månader senare kommer jag ut.

   Under dessa år då jag förlitade mig på psykiatrin så hade jag blivit psykiskt beroende av det uppåttjack man gav mig, amfetamin som man kallar olika saker, och säger att det är bra för ADHD. Tja, jag vet inte, för mig gav det ett beroende, en ökad aggressivet som var det sista jag behövde, och sömnsvårigheter så att jag blev beroende av sömnmedel, vilket gav sömnstörningar.

   Ja, så tog jag kontakt med vården. Jag träffade en riktigt dålig psykiater, som jag borde ha JO -anmält. Han insåg att jag var beroende av amfetaminet och sa: Om du nu ska få det ska du äta 600 mg Seroquel varje dag, annars får du inte något. Det var den medicinen jag försökt komma bort från och jag svalde, tog ut det skitdyra receptet, och skulle just börja proppa mig full, då jag blev förbannad.

   Det är drygt tre år sedan. När jag blev förbannad så tog jag alla mina psykofarmaka och slängde dem. Alla sömntabletter alla Seoquel och alla kvarvarande av de amfetamintabletter jag samlat på mig. Slängde allt.

   Det som har hänt sedan dess är att jag tackat nej till en förtidspension, oförtrutet sökt arbete, eller arbetsträningsmöjligheter, och ja – jag tränar, sover, äter någorlunda sunt. Och när jag gick med en remiss till psyket i Lund så sa överläkaren där: Nix, jag vill inte utreda dig, du har nog varken ADHD eller bipolär sjukdom, kom igen om ett år om det är något.

   Jag har sedan jag slutat att medicinera varit djupt deprimerad i 3,5 månader, men tur, eller otur, så när jag var så pass ihopsamlad att jag förmådde be om hjälp och slutligen träffa en psykiater så var min depression över.

   Jag har inga planer på att börja medicinera igen. Det vore klart roligt att få lite legalt speed igen, men inte så kul, att jag i dagsläget försöker få det. Och nix, jag tror inte mycket på psykofarmaka alls. Det finns andra, som säger att de blir hjälpta av det. Men jag har fler vänner som äter psykpiller för att de inte vågar sluta, men är osäkra på om de egentligen har någon effekt.

   Så därför gör jag denna kommentar trots att jag inte läst boken. Jag anser att vi bör diskutera verkan av psykofarmaka mycket mer än vad som görs idag.

5. Ja, det finns ju en hel del litteratur skrivet om detta tidigare. Bl.a kom Prisma/Verdandi ut med en skrift av socialmedicinaren Vicente Navarro ”Medicin och kapitalism” (1981). Jag tycker att öppningsmeningen i den boken är grym: ”Det är ett misstag att tro att det är sjukvårdens mål att göra människor friska.” Och han hänvisar i inledningen i sin tur till en Rudolf Virchow som 1848 skrev: ”Medicinen är en social vetenskap och politik är inget annat än medicin i stor skala.”

   Till frågan om pillret … Läkaren ”ger” (och känner sig förhoppningsvis nöjd…) ett recept, men patienten märker ofta/oftast (?) ingen omedelbar skillnad. Fast visst dödar t.ex. antibiotika. Numera får man ju andras avföring inbakad i vissa fall, när tarmen dödats på livsviktiga bakterier… Jag hörde en lätt fnissande läkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset (radioprogram) som forskar i ämnet.

   På mer nära håll har jag sett personer som strikt verkar ha följt läkarnas ordinationer (psykofarmaka) och i vissa fall antagligen gått en tidigare död till mötes. Men som sagt, ett liv är ett liv och går inte i repris.

   Tråkigt att AB inte ville släppa in kommentaren av författaren till ”Pillerparadoxen”.

6. Anders!
   Tack för att du delar med dig av dig själv.

   Det är dock svårt att ha diskussioner om vetenskapligheten i det psykologerna gör. De har uppfunnit begreppet ”antipsykologism”, för att bunta ihop alla kritiker med scientologer, för att slippa diskussioner.

   Mer om metodologiska fel hos psykofarmaka: Varför är antidepressiva mediciner så särdeles dåliga? För det första är depression en diffus sjukdom, feldiagnoserna är enorma och det är en brokig skara patienter som klumpas ihop under etiketten. Men anledningen till att medicinerna blir dåliga har med hur man testar läkemedel att göra.

   När man testar ett läkemedel emot depression så har vi stora placeboeffekter som nämnts tidigare. Testet skall vara dubbelblint, ingen vet vem som fått aktiv substans respektive placebo. Men med psykoaktiva substanser så har man garanterat att gruppen som fått aktiv substans vet om det. Det bästa man kan ha i den studien är märkbara biverkningar, då vet patienterna att de inte får placebo. De som vet att de inte får placebo blir naturligtvis lite gladare för de är övertygade om att de kommer må bättre. De blir på bättre humör under försökstiden, resultaten är därmed besmittade med bias. Skillnaden mellan placebo och läkemedlet är sällan stor och i vissa fall kan skillnaden förklaras helt med bias.

   Ju fler biverkningar, desto mer känner de som inte är i placebogruppen att de får prova en ny mirakelmedicin som skall hjälpa dem. Metoden vaskar därmed aktivt fram de sämsta substanserna, de med märkbara biverkningar. För psykoaktiva substanser är metoderna för biologisk testning vetenskapligt tveksamma som bäst, som sämst hjälper det forskarna att hitta den sämsta substansen.

   En trasig vetenskap har knuffats in i rampljuset och gör allt för att inte diskutera de vetenskapliga bristerna, undviker att göra något åt de vetenskapliga bristerna, då det är detsamma som att erkänna dem.

7. Tänk hur de som kritiserat psykofarmaka utmålats genom tiderna. Kriteriet för att läkemedelsklassa substanserna finns inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.