CIA DRIVER SEDAN 2014 ett träningsprogram i USA för ukrainska rebeller, som ska bli ledare för så kallade ”covert actions” i ett gerillakrig – om ryssarna skulle invadera. Denna verksamhet som nu officiellt kallas för ”Groung Department” inrättades av Obama-administrationen efter Krimannektionen, expanderade under Trump och har nu under Biden tagit ordentlig fart genom alla frigjorda resurser efter uttåget ur Afghanistan.
Det här kan man läsa på yahoo!news den 13 januari. Där citeras dels en officiell CIA-talesman, som förnekar det mesta, och dels en ”senior CIA-offical”, alltså en före detta CIA-anställd, som talar helt öppet om vad som pågått sedan 2014.
Officiellt hävdar USA att dessa insatser endast är av ”försvarskaraktär”, medan den före detta CIA-anställde, som alltså varit med länge, uttrycker sig rakt på sak att ”USA förbereder och understödjer ett kommande uppror… 2015 började rådgivare från dessa CIA-utbildade förband resa till Ukrainas gränstrakter mot Ryssland för rådgivning och utbildning av ukrainska frivilliga…” Han säger vidare att “Om ryssarna invaderar, ska de nyutexaminerade från CIA-programmet bli ukrainarnas upprorsledare. Vi har övat dessa killar i mer än åtta år och de är verkligen fullfjädrade krigare vid det här laget. Det är här CIA-programmet kan få en avgörande betydelse.”
Den officielle CIA-talesmanen säger å andra sidan att dessa uppgifter är osanna. Men klart är att USA sedan 2014 spelat en mycket aktiv roll inom Ukraina och att deras verksamhet är fullt jämförbar med ryssarnas i Donbass.
Lyssnar man på Alexander Mecouris* senaste program talar denne om samma sak. Dessa uppgifter cirkulerar säkert lite här och var. Mercouris utmålar denna strategi som närmast galen, och tror inte att ens Biden-administrationen kan vara så korkade att de startar ett gerillakrig med hjälp av CIA-utbildade fanatiker. Spåren förskräcker. Tänk på alla monstergrupper som uppstått i CIA:s fotspår (Usama Bin Laden, Al Qaida, Isis etc.). I detta fall blir det till råga på allt mitt i Europa, där man kan röra sig fritt över alla gränser, gömma sig och skapa kaos lite varstans, inte minst i europeiska storstäder.
Vi har antagligen inte hört så mycket om detta för att strategin har kraftigt motstånd inom USA-administrationen. Ingen tror på ett regelrätt krig med USA-trupper på marken i Ukraina mot ryska soldater. Valet står mellan två andra omöjliga alternativ, det ovan beskrivna gerillakriget (uppror, covert actions mm) eller drakoniska sanktioner.
Vi får hoppas att vi slipper båda dessa vansinniga alternativ och att någon form av uppgörelse kan komma till stånd, som får situationen att lugna ner sig. USA/EU/Nato är en uppenbart mycket dålig försvarare av ukrainarnas rätt att bestämma över sin säkerhetspolitik.
Vinjettbild: Vackra soldater i motljus. Ukrainias försvarsstyrkor övar nära Kiev i december 2021 (Sergei Supinsky/AFP via Getty Images)
* Alexander Mercouris är en erfaren grekisk/brittisk analytiker.
Redan 1944, när Röda armén gick på offensiv västerut bildades motståndsgrupper bland annat i Baltikum, Ukraina och Polen. Dessa var av Stay Behind-karaktär och utbildades av CIA. Det fanns motståndsnästen (typ Skogsbröderna i Litauen) inne i de av Sovjet ockuperade länderna och det fanns exilgrupperingar som tränades till militära enheter av CIA i exempelvis BRD och skickades in i typ Litauen när det fanns möjligheter. Vad nätverken kring svenska Stay Behind hade för arbetsuppgifter i dessa rörelser är inte helt utrett. Men Skandiahuset på Sveavägen hyste kontorslokaler. Måtte vi inte vara på väg i ett sådant kallt krig igen!
”Vi får hoppas på….” saknar den entusiasm som det finns anledning att hysa.
De senaste par åren har för alla jordens folk visat upp, att USA-imperialismen, med alla sina mer eller mindre lydiga vasaller, befinner sig på kraftig tillbakagång. A Mercouris, som Knut hänvisar till och många fler analytiker, ser tydligt att det ”hjärtland” som Halford J Mackinder talade om i ett tal 1904 för Royal Geographical Society, nu håller på att växa fram.
Senast detta hjärtland konsoliderades var för någon vecka sedan, då försöket att än en gång utnyttja folkligt missnöje för att skapa en kupp, en färgrevolution om man så vill, åter misslyckades. Nu är Kazakstan en tydlig kraft tillsammans med Kina, Ryssland, Iran m fl i detta progressiva hjärtland som genom BRI, SCO, RCEP och andra sammanslutningar, tydligt visar vägen fram även för oss svenskar.
Dessa organisationer bygger, till skillnad mot IMF och världsbanken på jämlikhet mellan parterna, inte på ”the greenback” och kan därför inte kontrolleras av USA-imperialismen.
Vi skall inte bara hoppas på, vi skall upplysa om detta utmärkta läge som kommer att göra, att alla försök till ”CIA-krig” mot Ryssland i Ukraina, nu är dömda att misslyckas. Vi måste också upplysa om att den svenska politikerklassen är helt inställd på att ty sig till det döende Imperiet USA, och att göra så skadar Sveriges framtid. Åtminstone jag känner mer än hopp, jag känner glädje.
Eftersom CIA inte grundades förrän 1947 så kan de omöjligt ha utbildat några motståndsgrupper 1944.
Sansa dig något, Leif S! Vi har ju (redan sedan 1944, som du skriver) varit i ”sådant kallt krig” länge och det hann knappt tina lite innan vi drogs tillbaka in i det igen med hull och hår. Läs MSMs närmast orgiastiska hets mot Ryssland i dagliga bulletiner från maktens barrikader! Att Palmes numera nästan säkre ”mördare” också huserade i Skandiahuset är bara en händelse som manifesterar en tanke. Och vilka kopplingar hade Anna Lindhs mördare till morden på Muammar Al-Gadafi, Saddam Hussein och Usama Bin Laddin?
Sven-Erik H!
OSS fanns 1944, bytte senare namn till CIA, med samma funktion som OSS.
Dennis Z!
Jag försökte mig på att använda en hel mening som ett ”noa-ord”, inte ropa varg alltså. Dumt. Vargen står redan i vardagsrummet. Jag vet.
Med tanke på att det här var innan kriget var slut så skulle jag gärna vilja se någon källa på att de skulle ha utbildad anti-sovjetiska grupper.
Det är ju inte ett allt för okänt fenomen att USA:s hemliga tjänster stödjer olika rörelsers i andra länder som bekämpar inhemskt förtryck eller utländsk intervention med syfte att skaffa sig inflytande i dessa områden.
När jag läser Knuts text får jag intryck av att han anser att det vore helt i sin ordning att Ryssland angrep och ockuperade Ukraina. Motiveringen synes vara att CIA tränar ukrainare att bekämpa den ryska ockupationen. Vart tog anti-imperialismen vägen?
I detta sammanhang är det viktigt att uppmärksamma att Rysslands hot och/eller verkställandet hotet att angripa Ukraina är ett brott mot folkrätten. Bara för att vi anser att USA-imperialismen är en stor skurk finns det ingen anledning att titta bort när andra stormakter begår brott mot folkrätten.
Frågor till Arne N!
Återigen blir det dags att ställa frågan: Var (vilken §, vilken pkt, osv) i ”folkrätten” står det i klarspråk att ett hot och/eller verkställandet av ett hot är ett brott? Vem och efter vilken procedur ska ingripa mot detta och hur ser det rättsliga förfarandet (mot vem/vilka) ut efteråt?
Dennis Z!
Tack för dina frågor. Det ger mig möjlighet att utveckla mitt resonemang. Jag tar dina frågor i tur och ordning.
Fråga: ”Var (vilken §, vilken pkt, osv) i ’folkrätten’ står det i klarspråk att ett hot och/eller verkställandet av ett hot är ett brott?”
Svar: I detta sammanhang avser jag med folkrätten FN-stadgans artikel 2:4 som lyder:
”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”
Fråga: ”Vem och efter vilken procedur ska ingripa mot detta och hur ser det rättsliga förfarandet (mot vem/vilka) ut efteråt?”
Svar: Till att börja med är det en fråga där FN:s säkerhetsråd skulle kunna agera, men detta är uteslutet genom Rysslands veto. Om Internationella domstolen i Haag, som är FN:s högsta domstol, kommer att agera får framtiden utvisa. Men jag tvivlar.
Ytterligare läsning kan du finna i boken ”Lagen mot krig – om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen”. Finns för nedladdning här.
Också HOT, javisst.
Natos expansion österut är hot. Natos ständiga övningar vid Ryssland är hot. USA-engagemanget i Ukraina som nämns i artikeln är hot.
Vi har folkrätten kortfattat, eller åtminstone det viktigaste av den, i Bandungkonferensens tio punkter år 1955. Man får rulla ned en bit. De tio punkterna finns i slutet.
Punkt 7. Att avstå från handlingar eller hot om aggression eller användning av våld mot något lands territoriella integritet eller politiska oberoende.
Sven-Eric H!
Den legendariske litauiske partisanledaren Jouzaz Luksa (död 1951) skriver i sin postumt utgivna bok Skogsbröder (Bäckströms förlag, 2005) hur han och andra startade motståndskampen redan sommaren 1944. Han genomgick träning vid ”agentskola som inrättats av OSS/CIA i Kaufbeuren i södra Tyskland /…/ tillsammans med motståndsfolk från Baltikum, Ukraina /…/” sid 332. Det utsägs förstås inte att denna utbildning ägde rum innan Berlin var intaget. Roosevelt var ju officiellt 100% lojal med enhetsfronten med Stalin*. Men vad underrättelsetjänster gör i sina Black operations vet ju inte ens presidenten.
Min poäng var och är att USA alltid är redo när det gäller att bevara och utöka sin maktsfär.
*Samtidigt med lojaliteten mellan FDR och Stalin hade ju FDR och Churchill (inte Stalin) i augusti 1941 i Atlantic Charter kommit överens om hur de skulle hantera Europa efter krigets slut.
Många bollar i luften är det hela tiden.
Björn B!
Du gör gällande att punkt 7 från Bandungkonferensen ingår i folkrätten. Kan inte finna några belägg för detta. Korrigera mig gärna om jag har fel.
Arne Nilsson!
Punkt 7 passar bra ihop med FN-stadgans 2:4, vilken du nämner ovan. Om du menar att Bandungkonferensens tio punkter inte räknas till folkrätten, så kanske du har rätt.
De tio punkterna ser dock ut som en bra och koncentrerad sammanställning av folkrätten. Kanske den bästa? Vad saknas, eller vad hör inte dit?
– – – – – – – – – –
… nationer bör … utveckla vänskapligt samarbete enligt följande principer:
1. Respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och för ändamålen och principerna i FN-stadgan.
2. Respekt för alla nationers suveränitet och territoriella integritet.
3. Erkännande av alla rasers jämlikhet och alla nationers jämlikhet, stora och små.
4. Att avhålla sig från att ingripa eller blanda sig i ett annat lands inre angelägenheter.
5. Respekt för rätten för varje nation att försvara sig, var för sig eller gemensamt, i överensstämmelse med FN-stadgan.
6. (a) Att avhålla sig från att använda förberedelser till kollektivt försvar att tjäna de särskilda intressena hos någon av stormakterna.
(b) Att varje land avhåller sig från att utöva påtryckningar på andra länder.
7. Att avstå från handlingar eller hot om aggression eller användning av våld mot något lands territoriella integritet eller politiska oberoende.
8. Lösning av alla internationella tvister på fredlig väg, som förhandling, förlikning, skiljedom eller rättslig uppgörelse liksom andra fredliga medel enligt parternas egna val, i enlighet med FN-stadgan.
9. Främjande av ömsesidigt intresse och samarbete.
10. Respekt för rättvisa och internationella åtaganden.
Jag har nu kollat den här boken. Det framgår klart att den här utbildningen i södra Tyskland ägde rum andra halvåret 1950. Då hade OSS varit dött sedan tre år tillbaka. Således är det här inget uppseendeväckande då det kalla kriget var i full gång vid den här tiden.
Björn B!
Då verkar vi var överens. Vi kan inte finna något som pekar på att Bandungkonferensens 10 punkter skulle vara en del av folkrätten. Det vore givetvis en Gudi behaglig gärning om alla världens stater ställde sig bakom Bandungkonferensens tio punkter och levde upp till dessa principer.
Jag menar att Bandungkonferensens tio punkter är mer omfattande än FN-stadgan. Ett exempel är att punkt 7 från Bandungkonferensen går längre än FN-stadgans artikel 2:4.
FN-stadgans artikel 2:4 lyder:
”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”
Punkt 7 från Bandungkonferensen
”Att avstå från handlingar eller hot om aggression eller användning av våld mot något lands territoriella integritet eller politiska oberoende.”
FN-stadgan nämner ”hot om eller bruk av våld” medan Bandungkonferensen även inkluderar ”handlingar” som hotar ”något lands territoriella integritet eller politiska oberoende” men som inte avser ”hot om aggression eller användning av våld”.
Med hänvisning till punkt 7 från Bandungkonferensen skulle den ryska statsledningen kunna hävda, utan att det skulle accepteras av Nato, att Natos utvidgning österut skulle kunna ses som en ”handling” som hotade Rysslands ”territoriella integritet eller politiska oberoende”. Natos utvidgning österut har inte varit ett brott mot dagens folkrätt.
När den ryska statsledningen beskriver en fortsatt utvidgning av Nato som ett existentiellt hot väger kraven på att Ryssland skall hålla sig till folkrätten lätt. De ställer sig förmodligen frågan: varför gäller folkrätten bara för oss och när vi dessutom känner oss hotade och inte för USA som inte är utsatt för något existentiellt hot? Varför får USA bryta mot folkrätten utan att det blir några konsekvenser?
Kontentan av ert resonemang, Arne N och Björn B, är väl då att ”folkrätten” enbart rör suveräna stater och deras respektive agerande och således lämnar frågan om militär- eller utrikespolitiska allianser utanför. Därmed är ju själva begreppet ”folkrätt” upplöst i enskilda, fritt rörliga, atomer. Det stämmer ungefärligen med min egen uppfattning, varför jag är lite kitslig mot alltför hårt poängterande av ”folkrätt” i olika sammanhang.
Arne N!
Du har en poäng med din slutkläm. Sovjetunionen kom ut på den förlorande sidan i det kalla kriget, och historien är aldrig förlåtande mot den förlorande sidan (jmf första världskriget).
Du kanske hörde Göran Rosenbergs krönika ”Historia som fiktion” i söndagens ”Godmorgon världen” (16/1).
Jag har sett de tre serier som Rosenberg diskuterar: The Crown, och våra svenska TV-serier om Skandiamannen och Haijby. The Crown är mycket välgjord och innehåller många intressanta (politiska) avsnitt.
Men om jag jämför The Crown med det ryska TV-serien Zjukov (2012) så finns det inga jämförelser. Det politiska spelet i Zjukov är långt mycket intressantare än vad The Crown kan åstadkomma. Serien börjar 1945, direkt efter segerparaden den 24 juni 1945. Skådespelarna är naturligtvis extremt bra, som alltid i rysk tradition, men Anatolij Dzivaev (ganska okänd, och tyvärr avliden 2016) måste framhållas för hans fullständigt suveräna tolkning av Stalin. Zjukov är långt mycket bättre än 2017 års ryska filmatisering Trotsky.
I en nyckelscen under försommaren 1953, efter Stalins död, dyker Ivan Serov upp på Zjukovs veranda på hans datja. Serov är Berijas närmaste man och Zjukov har ett komplicerat förhållande till Serov.
Serov säger: ”vi är inringade av fienden”. De är båda medvetna om att fyllot Bulganin är en katastrof som försvarsminister. Men varför är Sovjetunionen inringat? Man har Östeuropa som buffert, Maos Kina står nära Sovjetunionen. Man har kärnvapen. Vilka säkerhetsgarantier vill man ha?
Så frågan är: vilka säkerhetsgarantier behöver Ryssland? Jag håller fortfarande Jan Myrdals text om Ryssland (”Rörande Ryssland”) i Skiriftställning 12 (sid 130-132) som mycket relevant, och en text som jag inte har sett emotsagd. Jag citerar ”för [Marx och Engels] var den europeiska demoktratins första uppgift att enas kring en kratfull anti-rysk politik”.
Tack för detta inlägg, Mats L!
Vet du hur man för tag i denna, uppenbarligen briljanta, TV-serie? Med svensk eller engelsk undertext då jag inte är så flytande på ryska att jag kan följa en TV-serie. Däremot minns jag med glädje den ryska serien på Bulgakovs Mästaren och Margarita, som vi för ett antal år sedan kunde följa i Axess-TV, för övrigt en kanal med mycket intellektuell näring (även om man inte alltid är enig med framtoning och slutsatser). Men som jag förstår dig är just Zjukov en serie där även tankefunktionen tas i fullt bruk.
Dennis Z och andra intresserade kan finna den ryska TV-serien Zjukov (med engelska undertexter) på Youtube.
Dennis Z!
Jag hittade TV-serien på en rysk sajt för en del år sedan, otextad givetvis. Har sett den flera gånger. De stora dragen är ju kända från biografier, och min rysktalande hustru har hjälp mig förbi en del kritiska moment i handlingen som min bristfälliga ryska inte klarat av. Mina favoritscener i serien har jag sett otaliga gånger.
Av en slump hittade jag den nyligen på YouTube, nu i engelsktextad version och håller på att se om den igen, i väntan på nyheter – Ska Ryssland anfalla eller ska diplomatin kunna reda ut situationen?
Om man använder söksträngen ”Marshal Zhukov” så hittar man episod 1 (av 12). I slutet av episod 1 dyker episod 2 upp som en ruta man klickar på, o s v.
Zjukov ”bestraffades” i juni 1946 med att sparkas som överbefälhavare för Sovjetunionens markstridskrafter till att bli befälhavare i Odessas militärdistrikt. I filmen framgår hur Abakumov rapporterar till Stalin att Zjukov på kort tid utrotat den maffia som slog klorna i Odessa med omgivningar under den rumänska ockupationen. Det gjorde Zjukov oerhört populär bland befolkningen i Odessa. När jag och min hustru semestrade i Odessa för drygt fem år sedan var jag givetvis nyfiken på hur Zjukov-legenden levde i staden.
Vi gjorde en taxiresa en eftermiddag för att se mer av staden, och min fru fick från chauffören med sig följande historia. Zjukov lyckades locka den oerhört populäre sångaren och skådespelaren Leonid Utysov att resa från Moskva till sin hemstad Odessa för att uppträda.
Alla maffiabossarna var givetvis på plats. Zjukov beordrade militären att slå en järnring kring byggnaden och föra ut alla maffiabossarna, varefter de omgående avrättades.
Zjukov var en skicklig militär men med tvivelaktig moral.