Porkalaparentesen är en märklig tidsperiod i Finlands historia mellan 1944–1956. När vapenstilleståndet mellan Sovjetunionen och Finland ingicks den 4 september 1944 innebar det bland annat att Porkala arrenderades till Sovjet på femtio år. Porkalaborna fick två veckor på sig att lämna sin hembygd. Området var totalt 1.000 kvadratkilometer stort. Det var större delen av Kyrkslätts kommun och hela Degerby kommun. Dessutom mindre delar av Esbo, Sjundeå och Ingå kommuner. 7.200 invånare, i huvudsak svensktalande, med lösöre samt boskap evakuerades på nio dagar.
Sovjetunionen ville ha området som en marinbas för att där Finska Viken som smalast avvärja anfall mot Leningrad västerifrån. Röda armén hade nu också full kontroll på Helsingfors 20 kilometer bort. Med den realpolitiken kunde man också idka påtryckningar på Finlands militära och politiska ledning. När ryssarna övningssköt i Porkala skallrade det i fönsterrutorna i Helsingfors.
Från början av 1947 tillät de ryska myndigheterna att man reste med tåg genom området. Mellan Köklax i Esbo och Täkter i Ingå täckte tågvagnarnas fönster med luckor, så att ingen kunde se in på området. Ryska soldater vaktade så att ingen försökte fotografera genom någon springa. Detta kallades ”världens längsta tunnel” och den mystik detta hemlighetsmakeri skapade kan förnimmas än i dag. På den tidens kartor och sjökort är arrendeområdet vita fläckar.
30.000 ryssar, mest beväringar och officerare med familjer, flyttade in på området. Bl a anlades två flygfält där.
Den sovjetiska arrendeperioden kom att räcka i tolv år fram till vintern 1956 då gränserna helt överraskande öppnades och röda armén lämnade området. Det finns många historier, både finska och ryska, kring arrendeperioden. De nästa tolv åren har för alltid präglat Porkala.
Ett finskt minne är när fiskarna Johan och Runar Hällsten tillsammans med Bo-Erik Ingvall och Bo Westerlund i en splitterny fiskebåt rundar Porkala udd. De var på väg från Ekenäs till Helsingfors men kom vid Mickelskären av misstag in på ryskt vatten. Sirenerna började tuta, en rysk båt kom farande och fiskebåten tvingades in till Edisholmen norr om Mickelskären. Där blev de fyra fångar i Porkala i tre veckor, utan rätt att meddela de anhöriga om vad som hänt. På nätterna förhördes de, på dagarna sov och svalt de. Den 26 juni 1948 släpptes Johan Hällsten och hans besättning. Någon dag innan hade de fått en rakkniv och order att raka sig.
En intervju med en av besättningsmännen, Bo-Erik Ingvall publicerades i tidningen Västra Nyland innan han avled.
Den lettiske sovjetmedborgaren Janis Purmalis kom som 19-åring i februari 1945 till den sovjetiska marinbasen i Porkala. Hans arbetsuppgift var att bygga kaserner. Enligt honom präglades det första året av matbrist och dålig disciplin. ”Fick vi någon mat var det mest kålsoppa, för att alls överleva måste vi fiska. Alla klarade sig inte, många blev sjuka och dog”, berättar han i boken.
En ljusare berättelse har Marina Kalinina. Hon föddes 1946 i en sjukstuga i Hindersby i Kyrkslätt. Marinas pappa Ivan Kalinin kom till marinbasen i Porkala redan hösten 1944 och hennes mamma Vera var en av de första ryska kvinnliga familjemedlemmar som tilläts komma till Finland. Marina berättar minnen från en lycklig barndom i Porkala. Hösten 1955 återvände familjen Kalinin till Sovjet på ett av de sista evakueringstågen som lämnade Porkala. Livet på landet i Porkala förbyttes mot en höghuslägenhet i Leningrad. Marina Kalinina som idag är docent vid det ryska statliga universitetet i S:t Petersburg har flera gånger återvänt till sin barndoms bygd. Hon är glad över att Finland fick tillbaka området under fredliga omständigheter.
Eftersom arrendetiden som bestämdes av ryssarna var 50 år så trodde de flesta evakuerade att de aldrig skulle återse sin hembygd. Karelen evakuerades ju vid samma tid så det var inte heller lätt att hitta nya hem till Porkalaflyktingarna. Det var främst grannkommunerna som tog emot de evakuerade.
Många Porkalabor kunde dock återvända när parentesen var över, andra rotade sig på andra ställen i framförallt svenskspråkiga trakter i södra Finland. En effekt av parentesen blev att antalet finskspråkiga i området på sikt blev i majoritet.
”Det var den 28 september 1944. På västra sidan av fjärden var solen stadd i nedgång, på den östra bredde skymningen ut sig. På västra sidan skulle livet levas vidare i morgon som det hade levts idag, i går och alla dagar. Men på den östra dog människolivet ut på övergivna stränder, i dödstysta farleder. På västra sidan förblev skärgården vad den varit genom sekler, ett stycke nyländskt och svenskt Finland. På den östra låg, när nästa sol gick upp, – Ryssland.”
Den finländska författaren Arvid Mörne i boken om Porkala Det förlorade landet där Mörne hade sitt sommarhus som gick förlorat.
Rolf K!
För en del år sedan läste jag boken Med segelbåt till Sibirien av Tage Söderström.
Han och hans kompis kom in på Porkala-området av misstag när de som tonåringar, och olovandes, skulle segla till Sverige för att hälsa på släktingar. Något Sverige blev det inte, däremot gulag i Sibirien.
Lös fundering: ingår Porkala i ett större sammanhang, där Sovjet drog sig ur i förtid utan att därtill vara tvungen. Det var ju ungefär samma tid som ockupationen av Österrike upphörde. Sovjet kunde ju ha hållit sig kvar där, men gick med på att en neutral österrikisk stat upprättades. Verkar likna den lösning för Tyskland som Sovjet under Stalin tidigare förespråkade: neutralt, borgerligt, avväpnat – men som västmakterna aldrig accepterade. Men Österrike och Porkala fungerade som vänliga gester från Sovjet under ”Krusse”, och kanske det var oacceptabelt för de härskande i väst. 1956 kom upproret i Ungern. Kan det ha varit en motåtgärd från väst för att visa hur otäcka ryssarna var? Och visa för ryssarna att vänliga gester från deras sida aldrig kommer att godtas?
Porkala-området är intressant som det kanske främsta exemplet på att Finland inte vann ett dugg på att fortsätta kriget sommaren 1944. Striderna vid Tali-Ihantala har framställts som en finsk avvärjningsseger som gav Finland bättre fredsvillkor. Det är ren historieförfalskning.
Tali-Ihantala var en avbruten sovjetisk offensiv därför att trupperna behövdes bättre på annat håll och man hade redan uppnått huvudmålet – att trygga Leningrads säkerhet norrifrån. Fredsvillkoren man slutligen fick i september 1944 var i princip oförändrade jämfört med tidigare, men på vissa håll hade de sovjetiska kraven skärpts. Porkala var det främsta exemplet. Porkala hade inte nämnts varken under Tehran-konferensen i december 1943 där Finlands öde som självständig stat hade avgjorts, eller i mars 1944 i de sovjetiska fredsvillkoren som delgavs den finska förhandlingsdelegationen i Moskva.