”Slaktare!”, ”mordisk diktator!”, ”krigsförbrytare!”. Så beskriver USA:s Pestilens, Joe Bidet sin kollega i Ryssland, Gladimir Putin. Det kan verka som en kritisk karaktäristik, men när vi vet att amerikanska pestilenser har en tendens att stödja mordiska diktatorer och när vi vet att lika barn leka bäst, är Joe Bidés porträttering av Putin kanske döden för diplomatin, men enkelheten en genuin vänförfrågan…?
Också Storbritanniens tidigare statsminister, Boris Johnson, har kommit med beundrande närmanden och sagt att kriget i Ukraina kan skyllas på Putins ”giftiga maskulinitet” och ordföranden USA:s representanthus, Nancy Pelost-it, speglar sig uppskattande i Putin som den ”ansvarslöse politiker” han är.
I stark kontrast till denna demoniseering, stå Putin fram som jordnära, känslig och eftertänksam. Meen vi ska inte låta lura oss; Att Putin är bättre än alla andra toppolitiker på att dölja sin inre demon, gör honom ju bara ännu värre…!
Vänliga hälsningar
Niels Gerhard
Den här demoniseringen av Putin är lätt förbryllande. Mediabilden när han tog över efter den brutale suputen Jeltsin tecknade en grå, opersonlig tjänsteman. När det sedan stod klart att han fronderade mot Väst och därtill hade ett folkligt stöd som andra världsledare kunde se sig i stjärnorna efter svängde det helt förklarligt. Det anmärkningsvärda är att det inte bara är politikern, utan också personen Putin som väcker så starka antipatier. Hos Masha Gessen naturligtvis, för att inte tala om Timothy Garton Ash som skriver om ”råttansiktet” Putin.
Och glöm inte hur många ”vanliga” svenskar och andra som börjar hata ”vanliga” ryssar och försöker stoppa deras semestrar här eller att driva butiker med ryska varor, spottar på ryssar på gatorna och beter sig allmänt djävligt som ”politikersvansar” av sämsta dignitet. Var ska denna idioti sluta? I VK3?