”…Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller av annat här i riket trossamfund hålles för heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller i svårare fall till fängelse.”
Så hette det i en svensk lagtext från år 1948. Denna text har sedan länge utmönstrats och det med all rätt. Men så sent som 1963 framförde komikerna Lasse O’ Månsson och Carl-Uno Sjöblom en sketch i vilken en bensinmack och en mindre kyrka flinkt och fermt gått samman – så att tidspressade klienter och besökare fick chans att kolla oljetrycket och ta nattvarden på samma gång. ”Det är ju bara att slå ihop smörjan”, förklarade Sjöblom rakt ut i etern.
Yttrandet ansågs så stötande att de båda radioterna fick plikta med några hundralappar för brott mot trosfriden.
Bensinmacksexemplet är inte mitt. Det återges i journalisten Niklas Orrenius 410-sidiga reportagebok Skotten i Köpenhamn (Bonniers, 2016), som på ett utmärkt sätt analyserar fenomenet Lars Vilks, olika slags extremism och yttrandefrihetens gränser. Researchen är samvetsgrann och intervjuerna många, i synnerhet med den städse lika lättillgänglige, men ständigt lika svårbegriplige, Vilks själv. Men också Daniel Birnbaum, Marianne Lindberg de Geer, Fredrik Reinfeldt, yttranderättsexperten H-G Axberger, Sverigedemokraten Tony Wiklander, en flock lokalpolitiska halvkändisar, stridbara imamer, desperata Syrienresenärer med IS-sympatier och, inte minst, flera av Lars Vilks konstnärs-kolleger får tillfälle att blotta sina innersta tankar. Ingen kan beskylla Orrenius för ensidighet.
En bekännande kristen skulle i dag inte ta anstöt av 1963 års radiosketch om oljan och nattvarden, på sin höjd le en smula förläget. Jag tänker mig att man, som troende, är omsorgsfullt vaccinerad mot all slags blasfemi. Varför harmas när man redan skådat ljuset och menar sig ha fått otvetydiga besked?
Om jag fastade, skänkte allmosor, vallfärdade till Mecka, bad till Den Högste fem gånger dagligen och var blint övertygad om att Muhammed är den enda sanna gudens helige profet – frid vare med honom och hans gärningar – så skulle varken rondellhundar eller fientliga Muhammed-karikatyrer förarga mig det ringaste. Jag skulle vila trygg i min inre föreställningsvärld. Men uppenbarligen fungerar inte mina reellt existerande ”trosfränder” så: radikala islamister i alla upptänkliga väderstreck surrar i stället likt ilskna bålgetingar för minsta lilla profetpudel. Sådan är den värld i vilken vi lever.
Orrenius inleder sitt reportage med skarpa och dramatiska scenbilder från The Copenhagen shootings 2015 i kulturhuset Krudttönden för ca två år sedan, bara några veckor efter Charlie Hebdo-attentaten i Paris. I Köpenhamn var det meningen att den särskilt inbjudne gästföreläsaren och konstteoretikern Vilks skulle berövas livet. De verkliga offren kom emellertid att bli andra. Om deras öde ska uppfattas som en integrerad del av rondellhunds-projektet eller ej vet jag uppriktigt sagt inte. Sådant vågar jag inte ha någon bestämd mening om.
Köpenhamn, Paris, Bryssel, Nice, Utöya. Helvetes- och eländes-aktörerna i denna onda tid är av skilda slag med våldsbenägna islamister i ena ringhörnan och främlingsfientliga högerpopulister i den andra – eller, vid närmare eftertanke, i samma hörna. De bägge företeelserna lever nämligen i symbios här i Västeuropa och i delar av den övriga världen. Den näring de hämtar från varann är politisk/ideologisk i en viss, bestämd mening. Också Reinfeldt understryker, i intervjun med Orrenius, att extremister av tillsynes helt motsatta schatteringar i själva verket ”är varandras bästa argument”.
Det är riktigt. För varje nytt islamistiskt terrordåd skjuter Nationella Frontens, Sverigedemokraternas, Dansk Folkepartis (etc., etc.) opinionssiffror i höjden – och omvänt leder högerextremisternas misstro och hat mot muslimer till större sociala spänningar och till radikalisering i etniskt homogena enklaver. Vivalla i Örebro är en sådan, Molenbeck i Bryssel en annan.
Just hatet mot muslimer är en av vår tids mest utbredda idéströmningar. Betecknande är att åtskilliga SD-vänner firade i champagne, när Taimour Abdulwahab sprängde sig själv till döds på Bryggargatan i Stockholm lördagen den 11 december 2010, dygnet före sin 29-årsdag. Man ansåg sig därmed ha fått teoribekräftelse. Även attentatet på Utöya utlöste ohejdat SD-jubel … tills det stod klart att förövaren inte var av den förmodade ullen och härkomsten. Den gången uteblev teoribekräftelsen.
Den radikala islamismen och högerextremismen är djupt allvarliga nutids- och framtidshot. Jag finner det helt omöjligt att avgöra, vilket av dessa båda hot som för tillfället är det värsta. Kanske är det inte meningsfullt att placera det ena före det andra. Extremerna är som sagt ömsesidigt förbundna och är ”varandras bästa argument”.
Vad finns då mera att säga om 46-06- 20 Lars Vilks? Jo, att han är en knipslug aktör, beläst, mångsidig, slagkraftig, undanglidande, notoriskt oklar och inte utan diplomatisk begåvning – eller humor för den delen. Jag har inga problem med att understödja hans yttranderätt eller konstnärliga frihet och inser, självfallet, att polisbevakningen av honom måste få kosta skjortan, hotad till livet som han är av såväl Islamiska Staten, al-Qaida som al-Shabaab. Vidare är ”rätten att häda” en del av religionsfriheten och alltså värd kompromisslöst stöd. Men för min egen del är ett allmänt skymfande eller smädande inga prioriterade aktiviteter, och jag tycker lika illa om Vilks rondellhundar som om lösspringande vovvar i gemen. Politiskt uppfattar jag Vilks som ett slags högeranarkist. Han stöttas av Sverigedemokrater, av danska ”tryckfrihetsvänner” (programmatiskt invandrings-fientliga sådana) och av allsköns knäppisar, låt vara att mönstret inte är entydigt.
Att höja rösten och tala ur skägget åtminstone en gång om året tror jag vore ett framgångsrecept för Vilks. Emellertid föredrar han att mumla och lär fortsätta så. Det ter sig motsägelsefullt i mina öron.
Vilks är nämligen en tillgiven vän inte bara av ”nyskapande, ifrågasättande och överskridande”, detta enligt hans egen utsago, utan också av devisen ”allting är en fördel”. Det mottot ska t o m pryda hans gravsten i tidernas fullbordan. Men om nu allting är en fördel, så borde det ju gagna honom – och för övrigt inte blott honom – att åtminstone som omväxling ge raka svar på direkta frågor.
Rondellhunds-skissen tillkom på Tälleruds hembygdsgård i Värmland anno 2007 men var inte Lars V:s debut i profetbranschen. Redan 2001 avbildade han Muhammed – då som begeistrad åskådare på en bandymatch i Kalix, dit den helige gudsmannen förflyttat sig via en gigantisk resa i tid och rum. Också denna oskattbara sakuppgift är hämtad från Orrenius engagerade reportage.
Den ökande våldtäktsstatistiken går inte att skylla på de nationella rörelsernas framväxt.
Orsaken är västvärldens inblandning i konflikterna i Mellanöstern med sönderbombade samhällsinstitutioner som påföljd.
Man kan inte kalla sig humanitär stormakt och samtidigt ha militär närvaro i t ex Afghanistan.
Vilks är en retsticka, varken mer eller mindre.
Såna kan man ha sina åsikter om. Jag tror i alla fall inte att dom gör nån nytta. Bland annat för att dom för det mesta – även när de är barn som retar andra barn – har en storebror som skyddar dom.
Håller med om det mesta, men vill nog sätta ett stort frågetecken då du skriver: ”… att polisbevakningen av honom [Vilks] måste få kosta skjortan”.
Samhällets tillgångar är inte oändliga. Därför måste man prioritera. Det finns i tiden närliggande exempel på att kvinnor som blivit dödshotade av sin nuvarande och tidigare män blivit nonchalerade och därefter mördade. Hotbilden mot dessa kvinnor känns mer angelägen att hantera än hoten mot Vilks.
Hade Vilks ritat sin judesugga innan rondellhunden presenterades hade han nog varit persona non grata i all anständig diskussion. Men nu blev det ju omvänd ordning… skrev om det för nästan sju år sedan.
Många hyllar Vilks som en orädd förkämpe för yttrandefriheten, men de som är gladast för att han finns och för att vi fått den aktuella boken måste väl ändå vara de som håller på västvärlden (USA, Israel, Nato, EU…)?
En av slutsatserna i artikeln är att nationalister och jihadister är två sidor av samma mynt som berikar varandra.
Så kan man bara resonera om man vill förbjuda båda och införa någon form av liberal diktatur.
Vad 46-06-20 Lars Roger Endel Vilks beträffar, så bör man inse att den mannen – oavsett vad man tror och tycker om hans konst, hans politik, hans vänner o s v – är ett offer, inte en förövare. Det är den reellt existerande Vilks som hotas till liv och lem av Islamiska Staten, al-Qaida och andra. Givet detta är det självklart att han förses med livvakter dygnet runt och att olika säkerhetsarrangemang vidtas.
Detta betyder nu inte att Vilks på något sätt skulle vara höjd över all kritik. För min del är jag högst måttligt förtjust i mycket av det han står för (eller som han tycks stå för). Som så ofta får man hålla mer än en boll i luften samtidigt.
Vad som i mitt inlägg tyder på att jag vill ”förbjuda” nationalistiska rörelser och införa någon form av liberal demokrati begriper jag inte. Förbud vore, om något, kontraproduktivt. Naturligtvis kan inte heller den radikala islamismen förbjudas. Det inser vi alla.
Lars Vilks personskydd 2010 kostade omkring 6 miljoner kr och då var inte polisens löner inräknade. Det var Skånepolisens initiativ efter samråd med säkerhetspolisen. Beslutet påverkades nog genom självmordsbombaren och brandattentatet mot Vilks bostad.
Naturligtvis ska Vilks ha ett starkt personskydd, men idag har det tagit orimliga proportioner. För den kostnad som man har årligen för Vilks, hade polismyndigheten kunnat skicka 20 erfarna mordutredare till Malmöpolisen, så hade flertalet mord uppklarats, vilket hade varit oerhört viktig för samhället som helhet.
Vilks har också ett ansvar för det han skrivit och kan inte räkna med att erhålla personskydd till de kostnader som är idag. Fullständigt orimligt. Jämförelsen med utsatta kvinnor som misshandlas av sina män och i många fall sedan mördas är adekvat. De begränsade resurser eller helt avsaknad av resurser och stöd och hjälp dessa kvinnor fick, ska jämföras med Vilks enormt tilltagna personskydd.
Varför ska Vilks behov av att få sin yttrandefrihet säkrad och tillgodosedd stå högre i kurs än alla dessa misshandlade och mördade kvinnors utsatthet. Det har enligt min mening på något märkligt sätt utvecklats en slags symbios mellan Vilks och polismyndigheten, där det gemensamma intresset är att peka ut islams ondska och den ständiga risken för attentat från Jihadister även i Sverige.
Ett reellt hot mot Vilks finns helt klart, men exakt vad som skulle kunna ske vet ingen. Däremot finns det hundratals kvinnor som dagligen lever under hot och misshandlas i nära relationer av sina män. Risken för att någon av dessa kvinnor ska dö är mycket påtagligt jämfört med Vilks.
Egentligen började det i slutet på 1980-talet när Salman Rushdie skrev Satansverserna vilket fick till följd att Iran utfärdade en fatwa och flera bokförläggare blev mördade runt om i världen, varpå Kerstin Ekman lämnade akademien i protest mot att den inte tog ställning för författarens yttrandefrihet.
Dessutom tror jag inte att Eliassons nyutexaminerade gröngölingar från polisskolan kommer att klara av att bekämpa de kriminella gängen som är utrustade med militära vapen och skottsäkra västar.