Denna korta berättelse om den stora boken Proletären FF – en del av världen! är ett samarbete mellan Dan Kotka och Knut Lindelöf. De har båda läst omkring i boken och sedan diskuterat sig fram till följande text.
Projektet PFF (Proletären FF, Göteborgskommunisternas – ”errarnas” – egen idrottsrörelse) har nu mycket tack vare elsjälen Bengt Frejd fått sin 50-åriga historia dokumenterad in i minsta detalj i text och bild i en praktverk på 421 sidor. Att recensera den är inte lätt eftersom det består av hundratals små korta berättelser som spretar åt många olika håll under en mycket lång tid. Genomgående är att disciplin, ordning och reda på allt tänkbart från utrustning till hur man beter dig mot sina kamrater, andra idrottare och inte minst mot publiken. Hög moral och en slags solidaritetsanda genomsyrar allt.
Kulturförankring
Att bläddra i boken och läsa lite här och där är som en nostalgisk resa i tiden. Det klart politiskt sekteristiska kommunistiska partiet KFML(r) hade – speciellt i Göteborgstrakten – också en kulturellt folklig sida. PFF är ett resultat av den. Man hade förankring på varven, på byggen och här och där på industrier under 1970-talet och en bit in på 1980-talet. Denna föranktring byggde rätt mycket på en gammal inte minst språklig gemenskap. När en ”errare” (t ex Frank Baude) uttalade sig kändes den på ett särskilt sätt i ett göteborgshjärta. Det svävade en slags Kålle å Ada-anda över mycket, som var sympatisk. Den andan bars också fram av skådisar som Bengt Bratt, Roland Jansson, Sven Wollter, Lennart Hjulström, Kent Andersson… Har jag glömt någon? Det samlade folk, därför blev ”errarna” relativt framgångsrika i Göteborgstrakten. De kom t o m in i kommunfullmäktige.
Trots detta har många unga tvingats utstå hånfulla kommentarer om att tillhöra ”kommunismen”, trots att de haft mycket vaga kunskaper om ”Det kommunistiska manifestet” av Karl Marx och Friedrich Engels. För de flesta har det bara varit att hjärtat klappar hårt för gemenskap, för att ha roligt och för att vinna matcher förstås, kanske inte till varje pris, men ändå med någon slags idrottsheder i behåll.
Klubbhusbygge
På sena 1970-talet byggde PFF ett eget idrottstillhåll med klubbhus och idrottsplats vid Åkereds Skogsväg nära Kannebäcksplan i Göteborg. I tider av allmän kommunal nedrustning blev PFF:s idrottsplats en viktig plats för många ungdomar, vilket bidrog till att man också lyckades få fördelaktiga kommunala lån på nära 300.000, som senare avskrevs. Man blev också inblandade och dömda i en mutaffär där kommunens tjänstemän tagit emot svarta pengar för att utföra ett jobb. Men de stora jobben utfördes av medlemmar och sympatisörer. Man var bra på att organisera och att bygga gemenskap.
Utbytet med andra länder har alltid varit genomgående, särskilt med klubbar i länder som haft svårt att resa av ekonomiska skäl. Lag från Afrika, Latinamerika, Mellanöstern gästade PFF i Göteborg under Gothia cup under somrarna. Detta var ett typiskt uttryck för solidaritetsandan i PFF, vilket tydligt avspeglas i bokens titel.
1998 inträffade den förfärliga diskoteksbranden i Göteborg då 63 unga miste livet och 213 skadades. I arbetet efter branden deltog PFF i den kommitté som stöttade kamrater och anhöriga i sorgearbetet. Det här säger mycket om bredden i PFF:s verksamhet.
Flickor har alltid varit självskrivna i PFF:s verksamhet. Det har t o m funnits en kvinnlig tränare i fotboll som tränat både damlag och herrarnas A-lag.
Så har vi det stora namnet i svensk damfotboll, Pia Sundhage. Hennes berättelse finns där på sidorna 294-295, där hon delger oss av sin entusiasm för fotboll och hur hon som ung tjej till sist kunde bli en riktig stjärna, tack vare lagkänsla, tolerans och respekt för att hennes kärlek till bollen verkligen var äkta. Riktigt hur det hänger samman med PFF framgår inte. Men hon var väl med där kan man tänka.
Sekterismen kikar också fram
Här och där sticker dock den sekteristiska bockfoten fram, bl a på sidan 15-16 där man skryter med den stora mobiliseringen 1977 man var en del av emot en ny Göteborgsopera. Det var ett klart antiintellektuellt och populistiskt bottennapp. Man profiterade på ett missnöje som egentligen grundade sig i kommunal nedrustning och som på ett olyckligt sätt ställde ”finkulturens” opera mot ungdomsgårdar i förorterna. Det var inte vår melodi i FiB/K kan vi berätta.
Fredsloppet
Så har de skapat det återkommande så kallade Fredsloppet, som går av stapeln varje vår sedan 40 år tillbaka. Medarrangörer 2024 var: Al salamförening, Nej till Nato, Kommunistiska Partiet, Svenska Fredskommittén, Solens Port, Palestinska Huset, Palestinagrupperna, Nej till EU, Svensk kubanska föreningen och Tidningen Proletären, vilket en typisk lista av små vänstergrupper på utdöende. Nå, dessa samlar åtminstone i Göteborg en hel del folk runt en försiktigt antiimperialistisk plattform, vilket ändå är bra. Det här är kanske den största och mest spridda aktiviteten av PFF:s verksamhet idag som bygger på idén om att göra något konkret tillsammans i solidaritet med de förtryckta folken. Gott och väl.
Alltså, PFF gjorde (och gör fortfarande) mycket för många. Medlemmar kommer och går, ibland försvagas lag av att unga söker efter annat att intressera sig för, men i regel återfylls lagen med nya unga som provar idrott och sporter de gillar. Fördelen med ett klubbhus är att det står kvar oavsett väder, vind och politisk snålblåst. Dit kan man alltid komma och ”tjöta” lite – som man säger i Göteborg.
Det är en fin bok de gjort, t o m riktigt inbunden och tryckt i Halmstad i Sverige, inte i Polen eller Litauen. Den var säkert dyr att producera och lär inte heller bli någon kioskvältare. Men bra att den nu finns och den berättar en inte oviktig del av svensk historia. Och för alla som på något sätt kommit i kontakt med PFF så finns mycket att läsa om och många bilder att titta på och känna igen.
Ja en bokanmälan kan ha nytta av att två skriver ”fyra ögon ser bättre än två”.