Stefan Löfven måste omge sig med dåliga rådgivare, eller räddhågade såna – kanske både och. Efter den nesliga misstroendeförklaringen i riksdagen lägger han ju på samma sönderspelade skiva ännu en gång: V har gått samman med de ”högerextrema”.
Vilka är då dessa fula fiskar? SD?
Så med andra ord skulle ett ökat antal medlemmar inom LO-förbunden – Löfvens eget folk, kunde tyckas – sympatisera med ett högerextremt parti? Det kan väl han, eller hans högt avlönade rådgivare, ändå knappast tro?
Det är usel retorik och leder bara till att sympatierna för SD växer.
Löfven vägrar att prata om verkligheten, den de senaste åren radikalt förändrade i Sverige. Med ytterst svårlösta problem i spåren av en havererad integrationspolitik, om man nu ens kan tala om en sån.
Massinvandringen har skadat landet, det är bara att lyfta blicken från talarstolen. Och lyssna till dem som en smula nedlåtande brukar kallas ”verklighetens folk” – vanliga människor runt om i Sverige.
Samma dag som Löfven ännu en gång, efter omröstningen, orerade om att ”knäcka gängvåldet” sköts det på nytt i hans land. Mitt på blanka dagen, i Sätra.
Inom psykiatrin förekommer diagnosen ”psykotisk” när en människa lever med en förvrängd verklighetsuppfattning. Patienten träder in i sin egen idiosynkratiska ”verklighet” och tror att den är den sanna och enda. Ett mycket besvärligt tillstånd att komma åt med terapi.
Löfven surrar på som om han trodde på sina egna ord, skapar med dem sin egen verklighet, medan den krassa yttre existerar bortom hans pratande. En verklighet som vad våld och kriminalitet beträffar påminner alltmer om Sydafrikas.
En verklighet med ”fattigpensionärer”, Löfvens eget folk kunde tyckas, men som han aldrig ägnar ett ord. De ingår inte i hans verklighetsbild där allt som stör densamma hålls borta.
Det skulle med välvilja, nåja, kunna tolkas som att Löfven i sitt agerande liknar de fallna Ceausescu och Honecker. Den förre togs på sängen, fattade inte vad som pågick runt omkring och bakom honom. Om Honecker påstods det att hans chaufför körde honom på omvägar från bostaden ute i Wandlitz in till kontoret mitt i Östberlin. Så att han inte med egna ögon skulle konstatera hur illa det stod till med DDR. Inte vet jag om det var sant, kanske.
Men han upprepade att Muren skulle stå i hundra år. Som om han inte visste bättre.
Hur det är med Löfven vet jag inte. Kanske hålls han oinformerad och skyddad från obehaglig verklighet, men jag tror det inte. Snarare är han en cynisk realpolitiker som gör allt för att behålla makten. Den ena heliga S-kon efter den andra slaktas, ändamålet helgar medlen.
Landet behöver inte ett ”nytt” ledarskap som det efterlyses från borgerlig håll. Vad då ”nytt”? Det krävs ett politiskt ledarskap som inte har funnits under Löfvens olycksaliga tid vid regeringsmakten.
Han har inte tagit det ansvar han nu beskyller andra för att inte ta. Han har svikit.
Min salig mor skulle gråtit blod över hur Löfven, Damberg (jag tar mig för pannan så fort han visar sig) och kompani medverkade till att hennes socialdemokrati är borta. Kanske skickat tillbaka Hjalmar Branting-medaljen.
Fotnot. I frukostmatsalen på Teaterhotellet i Malmö observerade vi en åldrad rabbin i kippa som bad högt. Han visste sannolikt inte hur farligt det kan vara att bära en dylik huvudbonad i antisemitismens högborg i Sverige. Även här har S svikit, inte skyddat de utsatta. Trots fagert tal om ”det starka samhället”.
Man behöver inte vara akademiskt skolad för att känna när ens samtalspartner byter till en psykotisk kanal. Det känns i kroppen. Du känner hur mattan på den gemensamma kommunikationsplattformen hastigt rycks undan, hur du inte vet åt vilket håll du ska titta. Du blir förvirrad av det totalt osociala och responslösa i den andres åtbörder. Det finns inget att kroka arm med. Du vet inte om du ska bli förbannad eller omhändertagande. Helst vill du fly. Det hela är mycket svårt.
Precis så kände jag när statsministern skulle respondera på frågor i kammaren som gällde precis det du skriver om Lasse E. Men Stefan Löfven tycktes titta in i en dimmig novemberdag och svarade: ”Lagen om anställningstrygghet.” Där och då förstod jag att han var bortom all räddning. Och folk i kammaren hade den o-empatiska smaken att skratta. Karln behövde hjälp, inte bli utskrattad.
Kanske är det inte bara Löfven som är bortom all räddning? Trist att även på en seriös sajt som denna höra hur de som flytt från krig och fattigdom buntas ihop med det högerextrema begreppet ”massinvandring”.
Är ”Biskopsgården 1 juli 2021” också en del i den högerextrema begreppsapparaten? Eller får människorna (med Marx) äntligen ”se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”.
De här två pajsarna hoppade ut ur sin kokainsläde och började tjafsa. På bästa sändningstid, för snart 10 år sedan. Borde ha blivit en ögonöppnare för svenska folket. Men icke. Dessa gynnare sätter mer och mer prägel på samhället. Det kommer inte att kunna snackas bort…
Det verkar som denna tidsfråga från bland annat regeringens håll notoriskt ofta – vill få oss tro att ”fredagen den 13:e”, denna påstådda olycksbådande dag – numera verkligen existerar varje gång en svensk politiker uttalar sig i någon form!?