Bild: Lasse E i Berlin (Montage Redax)
Genom alla år, ända sedan slutet på 80-talet när DDR ännu fanns och staden fortfarande var delad, har jag besökt Berlin minst ett par gånger per år. Det har varit ett måste för att stimuleras och inspireras. När jag känt mig trött och modstulen.
Höstterminen 1993 var jag inbjuden som gästprofessor till Freie Universität (FU). Studentrevoltens universitet. Det var stort för ett gammalt rödskägg som fastnat i 68-andan. Och som tycker sig märka att samma anda lever kvar i dagens FU.
Något upproriskt sitter i väggarna som universitetsreformer som velat göra universitetet mer ”arbetslivsanpassat”, minns UKAS och PUKAS i Sverige, inte lyckats rå på.
Seminarier arrangeras med radikala rubriker som om det fortfarande var studentrevolt och de friskaste vänstervindar blåste. Det skulle vara Sverige, det.
Två år sedan jag senast var här. Coviden stängde universitetet. Och jag har inte mått tillräckligt bra för att vilja ge mig ut och resa.
Men nu, åter i den idylliska universitetsstadsdelen Dahlem, befrias sinnet och jag kan andas. Det är långt till Sverige och ett kvävande åsiktsklimat. Berlin är som alltid Berlin, säg inget annat. Och vad ”Berlin” är måste upplevas på plats, insupas.
Kriget inte långt borta. I tidningarna föreslås att den sedan länge nedlagda flygplatsen Tempelhof, Hitlers kelgris Albert Speer ritade ankomsthallen, skall användas för inhysning av flyktingar från Ukraina. Tusen sinom tusen flyr till Tyskland.
Dahlem förskonades från de allierades bombräder som lade Berlin i aska och ruiner. Men det vansinniga, onödiga kriget där borta i Ukraina kastar sina skuggor.
I mensan, där jag sitter med datorn, omges jag av högljutt samtalande studenter och jag snappar upp ordet ”Ukraina”.
Strax utanför fönstret skylten som det står Rudi-Dutschke-Weg på. Revoltledaren förärades en gata efter sin död under exil i danska Aarhus. Han ligger begravd inte långt härifrån. Graven skall uppsökas som vid varje Berlinbesök. Keps av.
Inte långt från hans grav vilar inblandade i 20-juliattentatet 1944 och som avrättades. Du undgår inte historien när du vistas i Berlin.
Lasse E, på vilka sätt är kriget i Ukraina vansinnigt och onödigt? Alla skribenter på lindelof.nu kommer fram till samma slutsats, att kriget är vansinnigt och onödigt. Men det politiskt avgörande är hur man kom fram till den slutsatsen.
Märker man mer av kriget än diskussioner och ukrainska flyktingar? Berätta mera, tack!
Den som gör en resa har, som bekant, något att berätta.
”…ända sedan slutet på 80-talet när DDR ännu fanns och staden fortfarande var delad, har jag besökt Berlin minst ett par gånger per år. Det har varit ett måste för att stimuleras och inspireras.”
Stimuleras till vad och inspireras av vad?
Jan Arvid Götesson!
Kriget kunde ha undvikits med alla döda, men det ville inte USA. Och nu verkar det som om en förhandlingsuppgörelse ligger mycket långt borta.
Bengt Svensson!
Jag har inte hört om några demonstrationer mot kriget och Nato, vid USA:s invasion av Irak för tjugo år sedan demonstrerade många tusen på Berlins gator, jag en av dem. Jag har inte heller hört om någon demonstration till försvar för Nato. Mycket i medierna, tidningar och tv, handlar om hur alla flyktingar från Ukraina på bästa sätt skall tas emot. Den forna flygplatsen Tegel används för inkvartering. Och nu verkar det således som om nedlagda Tempelhof skall tas i bruk för att hysa flyktingar.
Rudi Deutschke dog 1979 p g a skotten i ett epileptiskt anfall, drunknade i ett badkar i danska Aarhus.
Melodin ”Tre skott mot Rudi Deutschke” av Wolf Biermann ingår i min repertoar som jag tyvärr inte kan lämna ett bidrag. Smartfåne kostar 9.000 enligt en ungdom jag tillfrågade. Finns på svenska med Lena Ekman, Turid och Jan Hammarlund. Hösten 1976 var jag på studieresa i Rostock, DDR och vid ett tillfälle frågade jag en parlamentariker varför DDR-myndigheter var så rädda för Wolf B. Mycket känslig fråga som jag förstod när jag kom hem till Sverige igen. Då stod det i media att Wolf B blivit fråntagen sitt medborgarskap när han var på turné i Väst-Tyskland inbjuden av tyska Metallarbetarförbundet.
Här kommer orginalet på tyska.
Jan-Arvid G!
Jag kan inte låta bli att svara på din kommentar till Lasse E. Du frågar på vilket sätt kriget i Ukraina är vansinnigt och onödigt. Det enkla skälet är att USA/Nato/EU etc har använt och använder ukrainarna som kanonmat för att uppnå sina egna syften … och uppenbarligen till siste ukrainare (fast en ganska stor del av ukrainarna har på ett eller annat sätt lämnat landet idag).
På detta sätt är kriget i Ukraina vansinnigt och onödigt! Ukraina utkämpar ett krig – som ombud – som man inte har någon chans att vinna … och därför är det såväl omoraliskt, vansinnigt och onödigt att hålla dom kvar i kriget med hjälp av vapen som bara förlänger lidandet. Stoppa strömmen av vapen till Ukraina så kommer kriget att avstanna inom kort.
En fråga till dig: Har du någon gång tänkt igenom att det s k stödet till Ukraina faktiskt bidrar till att människor dör – och med tanke på att man inte har någon chans att vinna – alldeles i onödan? Och vad är det du tänker att Ukraina vinner genom att förlänga kriget?
Peter Pettersson!
Att insupa den frihetliga, antiauktoritära andan, det som för mig är FU och Berlin. Det är för mig en befriande känsla.
Lasse E!
Betänk att domens dag kommer. Inte domen över vår obefintliga själ, utan över vårt namn, rykte och eftermäle. En gång kommer inläggen i lindelof.nu att läsas, så som vi nu läser Tobias Hübinettes dokument Riksföreningen Sverige-Tyskland: 5689 medlemmar 1938-42.
Sören L skriver om vad effekten bleve av att vänligt sinnade länder avbröte tillförseln av vapen till Ukrainas lagliga statsapparat.
Svar: Ryska federationen intoge en större del av Ukrainas statsterritorium. Kriget fortsatte som reguljärt krig och gerillakrig. Lika många eller fler människor doge per dag.
Lasse E!
Den som gör en resa har som sagt något att berätta.
Den frihetliga och antiauktoritära andan är något även jag uppskattar, även om jag inte fann den i DDR. Inte fann jag den heller i den kommunistiska vänstern, men i många andra sammanhang i vårt eget land. Man finner det man söker, om man söker på rätt ställe!
Tommy S!
Det var en högerextremist som sugit i sig den reaktionära Springerpressens antikommunistiska hets som begick attentatet mot RD. Mannen hette Josef Bachmann, tog sitt liv i fängelset. PO Enquist skriver om honom i ”Berättelser från de inställda upprorens tid”. Wolf Biermann kallade Rudi Dutschke för ”den milde”. Vilket får mig att minnas att Rudi besökte faktiskt en gång Upsala, inbjuden av föreningen Verdandi, vill jag minnas att det var. Jag var ett tag sekreterare i denna förening, men tyvärr inte när RD var gäst. En av deltagarna berättade för mig att han bar sandaler, inga strumpor, och att han gav ett försynt, nästan blygt intryck. Jag har även hört människor berätta om honom under framträdanden vid stormöten på FU. Då var han karismatisk och övertygande, definitivt inte blyg. Nå, jag har nu besökt hans grav, stannat där en stund, kepsen av.
Lasse E!
Skall se om jag hittar den svenska texten till Biermanns låt, den är mycket upplysande hur attentatet och dess upphovsmän agerade.
Den måste finnas någonstans, jag har en handskriven variant med gitarrackord som jag satt och tränade på igår kväll. Vi får se.
Jag tycker det är spännande med W B, han använder annorlunda harmonier som skiljer sig mycket från anglo-amerikanska låtar. C7+ och Cm9 o s v.
31:55 min in på skivan kan man höra den version jag lärt mig.