Sommaren har varit bra här i Roslagen. Mycket sol och regnet lagom utspritt så växtligheten inte torkat. Jag var ensam en vecka, då gick jag varje dag vid middagstid och tog upp ett stånd potatis av sorten Amandine, utsökt fin med dill och en klick smör.
Vi har levt lantliv sedan första veckan i maj, och man har vant sig att gå utan strumpor, ofta barfota och bara ben, sitta i solen med en kopp kaffe och lyssna på lunchekot. Man kan göra så om man är pensionär. Sommarprogrammen har dåligt fångat mitt intresse i år. Mest artister och låtskrivare i 30-årsåldern, vars berättelser rör sig i en värld som är mig obekant. Marit Paulsen och Bert Karlsson var visserligen mina jämnåriga, och varken låtskrivare eller artister, men vad Marit sa har jag redan glömt, och Bert stängde jag av direkt. Gräsklippningen lockade mig mer.
Gräset har verkligen växt detta år, mer än någonsin tror jag. Nu har det vilda delarna av trädgården slutat växa, men där det är anlagd gräsmatta växer det som aldrig förr. Inga torra fläckar. Mjukt för och skönt för bara stora och små fötter. Åtta små fötter har sprungit runt här under nästan två veckor och blivit smutsiga. Svårt att tvätta barns fötter nuförtiden, konstigt! ”Paddintresset” hos barn över två har däremot ökat enormt och sagor är fortfarande gångbart om kvällarna. Jag läste Dunderklumpen (av Beppe och Per Åhlin) från början till slut i ett streck (den är lång, det var nog första gången) för Harry, som lyssnade noga och upprepade flera av alla roliga namn som dyker upp på 5-åringsvis; Jens, Humlan, EnDumEn, Dockan, Pellegnillot, Lejonel och Dunderklumpen inte minst. Ja, ni kanske minns?
Lite återstår dock av sommaren. Ett bröllop, ett par dagar i segelbåt i Bohuslän med två mycket gamla (i dubbel bemärkelse) vänner, några dagar i Ljungdalen med bland annat nyplockade kantareller stekta i smör samt filmvisning för Ljungdalens hembygdsförening av en film jag klippt ihop av gamla 8-millimeters från platsen på 40-talet. Sedan faller mörkret och då lockar åter stadslivet i Uppsala.
Sommaren har varit bra, men klimatet har hårdnat. Och då menar jag inte det meteorologiska, utan det faktum att man inte längre kan tala politik som förr. Man aktar sin tunga nu och samtalen söker sig riskfria vägar. Det är så lätt att hamna i galen tunna. Det trivs jag inte med. Har varit van att tala fritt och kunna vara oense utan att vara osams. Ryssland eller USA är den klyvande frågan.
Därför är jag glad att jag har bloggen där jag kan ställa mina frågor helt fritt efter eget förstånd. Senaste veckorna har faktiskt bloggen rusat upp i absoluta toppen bland svenska ”politiska” bloggar. Av 33.297 svenska bloggar (alla kategorier) ligger vi just nu på plats 30. Det kan bero på att jag (kanske till skillnad från många andra) inte haft bloggsemester de senaste veckorna samt förstås på att alla goda medarbetare inte heller har legat på latsidan. Men nog är det märkligt att ett sånt här rent amatörprojekt kan nå så långt. Lite nytta gör vi kanske.
Idag blåser det och är mulet. Jag tror jag ska gå ut i skogen och se efter kantareller, det borde finnas efter de senaste dagarnas växlande sol- och regnväder. Eller så kör jag till frisören i Östhammar. Måste vara fin på lördag då jag ska uppträda som brudens fader. Och som sagt sommaren går mot sitt slut, nu väntar en minst lika spännande höst – också här på bloggen…
Vad har hänt med bloggen?
Är det bara jag som inte kan kommentera?
Varför står det kommunist efter mitt namn?
Varför står det inte Moderat eller Folkpartist efter andra namn?
Ulla-Britt!
Inget har hänt med bloggen. Jag har saknat dina inlägg en lång tid. Jag trodde du var kommunist, men är det fel så tar jag genast bort det.
Ja, det är bara att gratulera till amatörprojektet som samlar så många nyfikna och debattglada människor… och grattis också till oss som hänger på (jag ogillar ordet ”följare”). Och lycka till med kantarellerna… och bröllop.