(Montage: Redax)
För första gången på tre år återvänder jag till Gomel i Vitrysslands sydöstra hörn. Färden går denna gång med bil från Kiev i Ukraina. Av någon anledning är jag road av gränspassager och mellan Ukraina och Vitryssland finns en riktig gräns med allt vad det innebär. Det som tar längst tid är granskningen av mitt pass på den vitryska sidan. Visserligen har jag ett exklusivt multipelvisum, men svenska pass är naturligtvis extremt ovanliga vid denna gränsövergång.
Bortsett från karavaner av långtradare på båda sidor av gränsen, är förmodligen den dominerande privattrafiken vitryssar som ska över och handla i det billigare Ukraina.
Demonstrationerna i Vitryssland
På hotellet märkte jag inga spår av gatudemonstrationerna och på hotellet jag alltid bor på i Gomel syns inga poliser. Annat var det för drygt fem år sedan, när vitryska valutan var i fritt fall. Då var det konstant fullt med poliser i lobbyn. Demonstrationerna nu riktade sig mot en ny lag, en straffskatt för arbetslösa, som var uppenbart orättvis. Hur ska den som inte har ett arbete kunna betala skatt? Efter samtal med vitryska vänner delar jag Knut Lindelöfs bedömning i ”Gatudemonstrationerna i Belarus och Ryssland”.
Mer intressant och av geopolitisk betydelse är relationen mellan Ryssland och Vitryssland, som nu är den sämsta sedan Sovjetunionens kollaps. Vitrysslands president har nyligen tagit flera beslut som provocerat ryssarna: demonstrativt uteblivit från ett toppmöte som Putin sammankallat; öppnat för viseringsfritt resande om man flyger till Minsk och stannar högst fem dagar; skarpa ordväxlingar mellan president Lukasjenko och Medvedev i Ryssland. Exakt vad som fått president Lukasjenko att vara den aktiva parten i konflikten vet jag inte, men jag har tidigare här på bloggen rapporterat om hur en person som står presidenten nära, och som jag sammanträffat med under informella former, poängterat Vitrysslands historiska band till Litauen, inte till Ryssland. Vitrysk TV rapporterar nu regelbundet om ökningen av antalet utländska turister som besöker Minsk. Ryssarna har hotat med att införa gränskontroller mot Vitryssland. Om Vitryssland ytterligare luckrar upp viseringskravet kommer i praktiken Rysslands västgräns att flyttas ett långt stycke österut, något som skulle få stor geopolitisk betydelse och knappast kunna accepteras av Moskva.
Föreläsningen i Gomel sker inför ett fullsatt auditorium – flera får vända i dörren – och med den lokala TV-kanalen närvarande. Efter föreläsningen dyker även en journalist med fotograf upp från Minsk för en intervju.
Universitetet i Charkov
Dagen efter går bilen söderut till Kiev igen, för att följas av flyg till Charkov i östra Ukraina, mitt första besök i den gamla huvudstaden sedan kriget mellan Ryssland och Ukraina började 2014. Jag försöker uppfatta tecken på att jag flyger mot en krigszon, men hittar inga.
Detsamma gäller tågresan tillbaka till Kiev dagen efter, trots att man är nära ockuperat område (”ockuperat” är det ord som vännerna i Charkov använder). Tågresan Charkov-Kiev sker med snabbt och mycket bekvämt tåg, och är som att åka mer än fyra timmar genom Skåne. Vilken kontrast mot att åka tåg St Petersburg-Moskva!
I Charkov grundades Ukrainas första universitet år 1804 (universitet i Lvov, som är äldre, grundades under den polska tiden), och på universitet finns ett litet museum om staden och universitetet. Den som tror att ukrainsk nationalism är ett västukrainskt fenomen har inte förstått mycket av ukrainsk historia. Redan från början stod det klart för mig att Charkov var nyckeln till Putins Novorossija (0.20 in i klipppet). Att Novorossija inte bidde en rock och inte ens en vante, utan möjligen en tumme, menar jag berodde på missbedömningen av Charkov. Hur ryska säkerhetstjänsten FSB så totalt kunde missbedöma situationen övergår mitt förstånd.
Jag besöker det stora forskningsinstitutet i Charkov, håller en föreläsning och får se en snart färdig hypermodern forskningsanläggning. Flera unga kineser är på besök och arbetar på anläggningen. Ett besök på institutet är ingenting man gör improviserat; det kräver kontakter och grundliga förberedelser. På kvällen går vi ett helt gäng på en restaurang i västukrainsk stil och äter en riktig ukrainsk middag. Gränsen till Ryssland ligger bara knappt 3 mil bort.
Dagen därpå besök och föredrag på universitet. Visst känns närheten till kriget, berättar man. Om jag skulle besöka sjukhusen i Charkov skulle jag se alla sårade soldater som vårdas där. Universitetet i Donetsk startade en gång som en filial till universitetet i Charkov.
Numera har all högre utbildning upphört i ”folkrepublikerna”.
Imponerande hur Ukraina kan fungera något så när, trots att Putin gör sitt bästa för att knäcka motspänstiga ”khokhols”. Trots den svåra situationen upplever jag faktiskt större optimism i Charkov (Sovjetunionens tredje vetenskapliga stad – se bild), än vad jag upplevde i somras i stad nummer fyra på sovjettiden, Novosibirsk. Jag tror det beror på att Putin begått misstag som kommer att få långsiktigt negativa, strategiska konsekvenser för Ryssland. Detta är ingenting man kan läsa om i MSM (nej, här har Anna-Lena Laurén inte koll), i bloggar som Steigan, the Saker, Moon of Alabama, 8dagar, jinge, eller på FB-sidor som älskar att älska Ryssland. Och nu är det för sent, pengarna är slut och tåget har gått; och hur man än vrider och vänder kan man inte skylla på CIA.
Gå vidare till kommentar- och diskussionssidan…
För några dagar sedan tyckte jag att jag i TV såg Putin och Lukasjenko mötas och prata hjärtligt, till och med krama om varandra. Var det ”faked news”?
Nej, inte ”fake news”. Men Lukasjenkos besök kom lite i skymundan av sprängattentatet i St Petersburg.
Ingen av mina vitryska vänner visste om att Lukasjenko skulle träffa Putin i St Petersburg, men i Gomel har de inte samma närhet till makten som i Minsk. Klassisk Lukasjenko i alla händelser, lika oväntat som han avstår ett möte, så dyker han upp med Putin och hälsar hjärtligt.
Min gissning är att det är oljepriserna som ligger bakom besöket. Höjda oljepriser har pressat den vitryska ekonomin och det kostar att uttala sig solidariskt om Ukraina (som Lukasjenko gjorde ganska nyligen).
Om detta är inledningen på ett närmande mellan Ryssland och Vitryssland vet jag lika lite som någon annan, framtiden får utvisa. När jag kom till Kiev och diskuterade Lukasjenko med en god vän som har åratals av erfarenhet av förhandlingar med ryssar i Moskva, sa han bara ”Lukasjenko är en slug räv”.
Mycket intressant och belysande. Tänker exempelvis då du skriver att du letar efter spår efter strider men ser inga. Konflikternas och krigens återkommande ibland spårlösa intervaller.
Det faktum att den ryska gränsen verkar flyttas påtagligt österut till följd av Vitrysslands avviseringspolitik. Att det påverkar det geopolitiska läget är nog helt säkert. Men hur? Är det den vägen framtida terrorister tar sig in i Ryssland?
Mötet mellan Putin och Lukatjenko var planerat sedan länge och att man kramas och kysser varandra är ju vanlig artighet. Kramarna ska inte misstolkas som om allt var problemfritt eller på väg åt rätt håll.
Dock svårt att orientera sig och dra någon slutsats varför Lukatjenko agerar som han gör i nuläget. Vad är avsikten eller skälet till det som utspelas? Svårtolkad för min del i alla fall. Det som utspelas på ytan är en sak, men vari ligger den verkliga orsaken till den försämrade relationen och därmed det spända läget?
Kollade in vad Putin sade om Novorossija och då enbart den engelska översättningen. Förstår inte vad du menar att man skall dra för slutsatser efter att ha sett detta videoklipp. Ser fram mot att du utvecklar resonemanget.
Fördelen med Youtube-klippet med Putin är att man får höra honom själv räkna upp definitionen av Novorossija på mjuk ryska. Han börjar med Charkov och slutar med Odessa. Han utelämnar i uppräkningen den gamla kossackstaden Zaporozje, knappast någon tillfällighet.
Om de FSB-initierade försöken att ta över lokala styren i de uppräknade städerna hade lyckats, så hade ett Novorossija, nära allierat och givetvis helt beroende av Ryssland, inneburit att Ukraina brutits i två delar, med Novorossija den del som satt med russinen i kakan; hela kusten mot Svarta havet, landförbindelse mellan Ryssland och Krim, och Charkov som naturlig huvudstad.
Nu blev det inte så. Och lär knappast bli så i framtiden heller. Putin sitter med Svarte Petter, ett vingklippt konkursbo i Donbass som inte ens omfattar hela oblasts (län). Den viktiga hamnstaden Mariupol fortfarande del av Ukraina och en viktig spärr för rysk expansion mot Krim.
Jag skriver och säger fortfarande Vitryssland på svenska, men alltid Belarus och aldrig Belarossija på ryska eller engelska. Men hemma kan vi skämta, när jag återvänder från Vitryssland, att jag är ”bulbasji” (”potatisätare”).
Noterar dessutom att du skriver Vitryssland och inte Belarus.
För den som bara kan det trycktstilta ryska alfabetet, och inte det kursiva, ser det ut som om Den Store Ledaren stavades ”Cmalun”. På samma sätt skulle ordet ”artist” stavas som ”apmucm”. Ty i det kursiva alfabetet blir ”t” ett ”m” och det ”bakvända N-et”, som står för ”i”, blir ”u”.
Tack Mats och efterföljande för läsningen!
Det brukar bli en polarisering av sådant som kriget i Ukraina. Efter en tid av statlig propaganda, säkert späckat med fake-news, så är Kharkiv-borna antagligen mycket mer positiva till sin regim än förr. Stödet i Kharkiv för Lvov-nassarna har säkert varit en växande grupp men det finns säkert en stor grupp patriotiska ryssar kvar som vill gå med LPR och DPR. De vågar inte säga så mycket nu för då kommer SS-gängen och knackar på dörren.
Jag vill tillföra denna sida att Rysslands inblandning utöver Krim är högst oklar. Det enda vi vet är att Ryssland ger moraliskt stöd och att frivilliga från Ryssland krigat i Ukraina, kanske tusentals. Tungt materiel har Ryssland inte kunnat hjälpa med, men antagligen ammunition, reservdelar och sattelitinfo, vilket nassarna fått av USA så det jämnar ut sig. Jag har följt detta sedan dag noll och har den tydliga uppfattningen att frivilliga i den lokala befolkningen är både drivande och drar det tunga lasset, och de är självstyrande.
Även utan Kharkov är Novorossiya mycket värdefullt. Även med Mariupol är det dock långt ifrån att Novorossia täcker hela kusten mot Svarta Havet. Klandra inte ryssar, som genom byråkrati råkat hamna i Ukraina, för att de försvarar sig när nassar som tagit makten genom en utländskt finansierad, våldsam statskupp, förbjuder det ryska språket, för många det enda språket. Det var vad som hände, jag minns det som igår.
Med vänliga hälsningar till alla som hamnat så här långt från SR,
Anton