Rasism utan raser

Margareta Zetterström

Jan Myrdal försvarar sin medverkan i Nya Tider med att denna tidning inte är nazistisk eller rasistisk utan ”identitär”. Och det låter ju inte så farligt, speciellt när han definierar detta begrepp som att det är någonting som har med ”hembygd och kulturspecificitet” att göra. Men i själva verket är hans beskrivning ofullständig, för att inte säga vilseledande. Den visar åtminstone att han i detta fall inte följt sin egen, ofta upprepade, uppmaning om att ”gå till läggen!”.

Den identitära rörelsen uppstod inom fransk extremhöger vid senaste sekelskiftet. Rörelsen är brokig och vittförgrenad, med avläggare i flera olika länder. Men det gemensamma är att den är islamofobisk, muslimhatande och kritisk mot speciellt utomeuropeisk invandring och det som förr i tiden kallades ”rasblandning”.

De identitära kallar sig ofta för ”etnopluralister” och predikar åtskillnad mellan olika ”kulturer”, vilket i praktiken är liktydigt med segregering. Men eftersom vetenskapen visat att det inte finns något sådant som mänskliga ”raser” och dessa högerextremister heller inte vill bli stämplade som rasister, så talar de i stället om olika ”kulturer”, där sådant som religionstillhörighet då spelar en avgörande roll. ”Rasism utan raser” har någon kallat denna företeelse.

Myrdal prisar tidningen Nya Tider för att den inte är i tjänst ”hos någon oss hotande imperialistmakt” (d v s USA), men glömmer att berätta att den är utpräglat Putinvänlig och ofta har en konspirationsteoretisk och pseudovetenskaplig slagsida.

Den ideologi Nya Tider stödjer sig på är föreställningen om att muslimerna håller på att ta över Europa och att det just nu pågår ett gigantiskt ”folkutbyte” där européer ersätts av utomeuropeiska invandrare. Denna bisarra tanke sägs härröra från fransmannen Renaud Camus som myntat begreppet ”Le Grand Remplacement” (det stora utbytet) och som hävdar att Frankrike håller på att begå självmord som nation. Och inte bara Frankrike för övrigt. Nyligen publicerade Nya Tider en artikel av denne Camus betitlad ”Folkutbytet och det tragiska fallet Sverige”. Det är för övrigt samma tanke som den tyske ekonomen och politikern Thilo Sarrazin 2010 framförde i sin bok Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig självt). Och som Karl-Olov Arnstberg nyligen framförde i Nya Tider (i artikeln ”Vår tids kättare”). Enligt Arnstberg föder svenska kvinnor alldeles för få svenska barn, vilket i sin tur, enligt honom, beror på att feminismen har ”gjort veklingar av PK-samhällets män” och att det förekommer barnalstring över de etniska gränserna.

Ja, på den nivån befinner sig dessa ”identitärer” för vilka begreppen höger och vänster förlorat sin mening och fienden alltid är invandraren och muslimen, aldrig finanskapitalet och den reellt härskande klassen.

Och en sådan högerextrem rörelse tycker Myrdal att det är okej att samarbeta med. Det är tragiskt på ett personligt plan, men också oroväckande i ett vidare politiskt perspektiv. Ja, någonting som riskerar att försvaga kampen mot svenskt Natomedlemskap, mot imperialismens krig och mot de växande klassklyftorna även i vårt eget land.