Moturs svastika från 100-talet e.Kr. i Sousse i Tunisien. Bild från Wikipedia
Förr kunde man enkelt enas om att rasism och fascism var politikens och kulturens ättestupa. Man hade Mussolini, Hitler, Förintelsen, Quisling, Petin, Franco, Salazar, Pinochet, apartheid, Papadopolous, Per Engdahl, Rasbiologiska institutet och … Det där var rasism och/eller fascism, trots de olika exponenternas inbördes stora olikheter. Öppet antidemokratiska politiska krafter var samtidigt instängda i en små källarskrubbar på okänd ort. Därmed var saken liksom ur världen.
Men så hände något som komplicerade bilden. Man började på 70-talet se likheterna mellan Sydafrikas apartheidpolitik och Israels politik gentemot palestinierna. Några började till och med kalla Israel för en apartheidstat, och detta synsätt blev snabbt ganska accepterat (trots Israelvännernas protester), åtminstone i vänsterkretsar.
I det här rymdes förstås ett trauma. Förintelsen, nazismens själva fingeravtryck, gav ju den judiska staten Israel sin legitimitet i alla demokratiska politiska läger. Skulle denna stats politik nu kunna jämföras med sin värsta historiska fiende, nazismen? Det var oerhört. Här öppnades ett sår som plågat, värkt och varat sedan dess.
Nu har saken komplicerats ännu mycket mer. Rasismen/fascismen har blivit som tvålen i badkaret, svår att få grepp om. Och ju mer man försöker, desto mer glider den undan och är till slut helt upplöst och integrerad i den grumliga omgivningen.
Nya begrepp och företeelser har förts in och gjort frågan svårt mångfacetterad och medfört att området nu är fullt av fällor och minor för den som vill hålla sig på rätt sida om den självklara skamgränsen. Man får tassa på tå i de flesta politiska diskussioner om man är rädd för att beskyllas för att stödja onda krafter.
Enligt Nationalencyklopedin bygger rasism på olika sätt att indela människosläktet i grupper och sedan rangordna dessa grupper. Alltså, all form av diskriminering på grund av hudfärg eller ”rasteori” (i vidare mening) är rasism. Det här är nog alla trots allt med på.
Men andra begrepp är svårare. Hur kommer vi runt det där med Israels diskriminerande politik, alltså sionismen som ju kan ses som en sorts apartheid? Och vad menas med strukturell rasism, afrorasism, islamofobi, ziganism och rasistiska hierarkier? Och är svenskfödda mäns våld mot kvinnor en hederskultur? Och hur passar nationalism, feminism, omvänd rasism och homofobi in i bilden? Personligen ser jag mobbningsvågen i samhället (på arbetsplatser och i skolan främst) som smygande fascism. För att inte tala om de kriminella nätverken, sexualiseringen, prostitutionen, drogerna och fördumningsindustrin, de är verkligen tecken på en gryende fascism! Om detta är man inte överens. Så nog har det blivit komplicerat.
Exempel ur livet 1: Jag fann följande YouTube-klipp,
ett CNN-inslag där Bouthaina Shaaban (en rådgivare till Syriens President) intervjuades efter Genèvesamtalen nyligen. Förvisso en partsinlaga om kriget i Syrien, men värd att sprida tyckte jag, för att hon faktiskt framförde skarpa argument på ett bra sätt. Så jag la ut den på Facebook.
Saken hade egentligen inget med rasism/fascism att göra. Men nu visade det sig att den länk jag lagt ut visserligen förde till klippet, men inom ramen för en hemsida där det även förekommer annonser och material av karaktären Förintelseförnekelse. Detta missade jag och blev beskylld för att sprida för mig själv komprometterande material och riskerade därmed att hamna i facket med misstänkta revisionister och Förintelseförnekare. Diskussionen om vad Shaaban sa uteblev förstås. Istället väcktes frågan om det kanske finns en koppling mellan Syrien och Förintelseförnekelse.
Uppenbarligen blockeras förnuftiga människor av att Shaaban fanns i detta sammanhang. Förutom för den gryende fascismen så oroar mig även för det här. Hur ska vi kunna föra diskussioner i en demokrati bättre än de förmår i Genève, och hur ska vi kunna bekämpa de verkligt farliga tendenserna till fascism, som uppenbarligen ser annorlunda ut än på 70-talet?
Exempel ur livet 2: Situationen i Ukraina är explosiv. Rapporteringen är intensiv i alla medier, men ofta motsägelsefull. Å ena sidan uppförstoras det fascistiska inslaget bland demonstranterna av den odemokratiske Putin och hans närmaste, medan västmedier helst ser de engelsktalande studenterna och den välutbildade medelklasen som den främsta kraften. Men vi måste gräva djupare och studera historien och försöka förstå vad som nu bubblar upp ur det förflutna där på Majdan i Kiev. Jag försöker följa båda sidors rapportering.
En av mina bloggvänner, som i o f s konsekvent försvara Putin i kampen om Östeuropa gentemot EU, har ändå viktiga poänger när han beskriver västmediers enögdhet om det som just nu pågår. Han är mycket historiskt och politiskt påläst om Ryssland och Östeuropa, men beskrivs på följande sätt av en annan gammal vän (ja vi var alla tre goda vänner på 70-talet) i en diskussion på Facebook:
”Det bjuder mig emot att ta in Putinmegafonen XX och smutsa ner mina trådar, men det är i rent studiesyfte så att man kan jämföra texterna. XXs text är förutom att vara ett direkt stöd till tjuvnarna och banditerna, också ett exempel på rå storrysk propaganda.”
Sådan är idag tonen. Men båda dessa debattanter ser jag som antirasister och vänner i kampen mot den gryende fascismen i Europa.
Exempel ur livet 3: På den stora och framgångsrika och mycket hoppingivande Facebookgruppen ”Front mot rasism och gryende fascism” (6395 medlemmar idag), som jag tidigare fört fram här på bloggen, uppstår ideligen problem. Alla vill vara med och bidra, men vad man ska göra blir allt svårare att veta.
Jag la upp en länk till en artikel om Dieudonné (trots att mannen är en kontroversiell figur), för jag menar att artikeln huvudsakligen handlar om hoten mot yttrandefriheten i Frankrike. Men den togs bort utan motivering eftersom den ansågs olämplig. Skälet var nog att det fanns en möjlig koppling till Israel-/Palestinafrågan och till högerextremister i Frankrike.
Men yttrandefriheten då? Tror någon att den kan överleva om man inför munkorgslagar och organisationsförbud? Är inte det just tecken på gryende fascism?
Vi som vill bekämpa rasism och gryende fascism vet inte hur vi ska bete oss längre. Man vågar snart inte lita på någon. Vi kommer att bli oense och kasta glåpord mot varandra så fort vi kommer in i samma rum och ska försöka organisera oss som förening. Jag kommer trots allt att försöka …
Avslutningsvis: Det finns en vinkel på rasism/fascism som sällan kommer upp. Det är den om att rasism och fascism uppmuntrar förståelse för krig mot ”de andra”. Kolonialism och imperialism var och är omöjligt utan att förringa ”de andras” människovärde, påvisa deras svaghet, underlägsenhet och ondskefullhet. Det kan ske på de mest oväntade sätt, men övertygelsen om ”den andres” underlägsenhet/ondska måste vara en utbredd föreställning bland ”de våra”, för att politiska ledare ska kunna starta sina krig. De måste göra dem också till våra krig.
Så har det alltid varit. Men efter Mussolini och Hitler fick rasism och fascism ett namn, ett tydligt ansikte som demokratins och även socialismens motpol och fiender.
Jag tror att det vore klokt att hålla denna ”krigsvinkel” klar för sig i diskussionerna och i kampen mot rasism och gryende fascism framöver. Möjligen kan vi då lättare undvika att allt löses upp och blir ogripbart som tvålen i badkaret.
Och vem tjänar på att antirasisterna slåss inbördes om vem som är antirasist/-fascist på rätt sätt? Ja just det – Sverigedemokraterna.
Ingen kan idag påstå att SD vill starta krig. Men samtidigt vet vi att politiska krafter som göder föreställningar om andras kulturella främlingskap gärna växer till att ”den andres” underlägsenhet, underordning, ondska eller allmän svaghet uppfattas som en realitet. Det här är i sin tur en förberedelse för just små korstågsprojekt, vilket säkerligen SDs väljare inte har riktigt klart för sig – ännu. Dessa krig pågår ju redan för fullt på flera håll i Västasien. Och svenska soldater deltar!
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: apartheid, Bouthaina Shaaban, Dieudonné, feminism, Franco, Förintelsen, hederskultur, Hitler, kriminella nätverk, kvinnovåld, mobbning, Mussolini, nationalism, omvänd rasism, Papadopolous, Per Engdahl, Petin, Pinochet, Quisling, Rasbiologiska institutet, rasistiska hierarkier, Salazar, sionismen, Ukraina, ziganism, Sverigedemokraterna
Knut!
Jag är enig med dig om att diskussionen om rasism är svår att få grepp om och jag gillar din resonerande text. Två anmärkningar i marginalen:
1. Kan man definitionsmässigt vara rasist utan raser? Ja, de människor som anser att mänskligheten består av olika raser och dessutom anser att den egna rasen (folkgruppen) är överlägsen alla andra och att övriga raser bör utrotas. Inte många blir då rasister. Desto fler är främlingsfientliga på olika sätt.
Islamofobi, ziganism och misstänksamhet mot människor av afrikanskt ursprung är olika uttryck av främlingsfientlighet, inte rasism. Jag menar att orden rasist/rasism missbrukas och därmed förlorar sitt rätta värde.
2. Svenskfödda mäns våld mot kvinnor är inte en hederskultur. Väldigt få svensk-svenska män får stöd av sin omgivning när de utövat sitt kriminella våld. T.ex. står de lägst i rang på fängelserna. Våld inom hederskulturer försvaras av gruppen/klanen som den kriminelle mannen tillhör. De sistnämnda är därför enormt svåra att utreda och lagföra, eftersom alla i släkten tiger som muren. Hedersvåldet är också planerat under lång tid, medan svenska mäns våld ofta uppstår ur ett gräl med alkohol inblandat. Grutzky/Åbergs bok ”Heder och samvete” belyser hederskulturen i Sverige på ett utmärkt sätt.
Som pensionär jobbar jag fortfarande på Höglundaskolan (F – 6) i Jordbro. Numera ca 600 elever varav 95% har en bakgrund i andra länder än Sverige. Numera är också lärarna från övriga världen i majoritet. Är det därför vi inte har några konflikter av främlingsfientlig karaktär (det är så få vita medelklass vuxna/barn)?
Jag menar: När jag läser kulturdebatten om främlingsfientlighet får jag en känsla av att de som uttalar sig befinner sig en bit från verkligheten. Detaljer som att en programledare skämtar om afrikaner eller debatten om ”Lilla hjärtat” känns väldigt långt från Jordbrobarnens verklighet.
Till sist Knut, tack för att du lade ut intervjun med Shaaban. Det är viktigt att alla röster får höras i en konflikt!
Tack Christer för att du läser, tänker och kritiserar!
Jag håller med om att främlingsfientlighet är ett mera användbart och framför allt mindre laddat ord. Främlingsänglan har vi alla i olika grad. Stämpling av rasism på enskilda personer är sällan vettigt. Bl a därför slår Arnstads fascismdefinition fel i flera fall. För en SDare är det bara att säga nej, så är saken avklarad.
Bra av dig om skillnaden mellan hedersvåld och svensk-svenska män som misshandlar kvinnor.
Bra att du fortfarande finns kvar i Höglundaskolan. Håll ut så länge du orkar.
Tack för en ovanligt sökande och öppen artikel. Såna är det inte vanligt att se på bloggar!
Jag tror att rasism-begreppet är på väg ner i en identitetspolitisk sörja som bara har som syfte att hindra breda allianser mot dagens profitpolitik.
Jag har alltid hävdat att ismer är problematiska, både som identifikationsobjekt och som busar att konfrontera mot. Således tror jag inte på konfrontation mot SD som bara kommer att framställa Reinfeldt & Co i förklarat ljus. Bättre då att hitta konfrontationsobjekt som talar både till SDs publik och till dem som SD konfronterar mot – exempelvis arbetsmarknadspolitiken – och få dem att samarbeta.
Fast sånt är förstås svårt. Lättare då att slå sig för bröstet och visa hur ädel man är som ogillar rasister.
Knut!
Racism is an ideology and a state of mind, rather then a name you can put on a State or on a political system. In a very few cases (Nazi Germany among them), racism has been the core of a national ideology and State policy. But most often you can find racism mixed up with different stances and motivations.
The example with Israel/Palestinians is a source of confusion. You can compare with apartheid politics in the sense that Israel, as a State is refusing total equality of rights to a part of the population under it’s control. But in this case, most of Arab countries, Russia, USA, probably Vatican State and so on, should also be labelled as ”racist”. In fact most of States are racist in the eyes of their neighbours.
Oversimplification is fostering just fascism and violence, more analysis and knowledge is what we need, generally speaking …
Piero!
I dagens värld finns EN enda stat som driver en ”apartheid”-politik, efter att den stat, som ursprungligen myntade begreppet, efter trettio år av gemensam internationell bojkott avskaffade rasåtskillnadsssystemet.
Huruvida det är ”rasistiskt” att särskilja medborgare utifrån deras etniska (och även, och kanske framför allt, och kulturella) olikheter kan vi låta semantikerna tvista om! För mig låter det i alla fall som att den officiella israeliska politiken ligger väldigt nära ursprungsformen för just ”rasism”.
En gång fanns också ett gällande FN-uttalande, som betecknade själva sionismen som en form av rasism. Det var ett klokt uttalande, som tyvärr drogs tillbaka efter påtryckningar från de inflytelserika israelisk-amerikanska lobbyorganisationerna. Men vi vet ju ändå vad dessa landtjuvar och folkmördare, som under mer än hundra år, sökt sig till det palestinska landområdet, går för.
”Confusion” and ”oversimplification” has nothing to do with what is systematically and protracted, going on in Palesine! For me this has been crystal clear since WWI, generally speaking!