Rena bedrägerier, ädla lögner och nödlögner

Förhållandet till sanning och lögn är något av det mest centrala i våra liv. Den som hävdar att vi alltid bör hålla oss till sanningen ställer emellertid orimliga krav. Till undantagen ska jag återvända senare i denna text.

På ett mer allmänt plan måste lögnen självfallet hållas kort. Jag ska nu illustrera den tesen genom att lyfta fram en autentisk nutidshistoria med flera bottnar nerifrån ett välkänt alp- och gökursland:

Berättelsen handlar om en schweizisk rikemansspoling, Jean-Claude Roland, som levde med sin hulda maka och tre minderåriga barn i småstadsidyllen Ferney-Voltaire ett fåtal mil från Genève. I slutfasen av sin läkarutbildning på 1980-talet kuggades monsieur Roland på en tentamen men struntade blankt i att åtgärda misslyckandet. Någon formell examen tog han således aldrig. Ändå presenterade han sig från och med nu som ”Dr Roland” och sade sig upprätthålla en forskartjänst vid WHO inne i Genève. I verkligheten levde han ett bekvämt dagdrivarliv, skodde sig från och till på de burgna föräldrarna och kvistade runt mellan bibliotek, näringsställen och allsköns noblare salonger dagarna i ända. Alla hölls i god tro. Dr Roland värderade sitt dubbelliv högt och tog sig ljugande fram i vått och torrt. I de vidaste kretsar respekterades han fullt ut.

Men en dag sprack bubblan. Föräldrarna började ana oråd, likaså hustrun, och slutligen rynkade även Rolands två äldsta barn på ögonbrynen. Med ens tedde sig läget synnerligen prekärt för herr doktorn. Av alla de utvägar som stod honom till buds, såg han blott en enda.

Polisen kallades en höstdag i mitten av 1990-talet till de pastorala villakvarteren i Ferney-Voltaire och kunde bevittna den förödelse som ”WHO-forskaren” Roland åstadkommit: i ett av bostadshusen fann man alla tre barnen och hustrun omsorgsfullt avdagatagna, och i ett närliggande residens hade bägge föräldrarna och deras hund gått samma öde tillmötes. Efter att ha verkställt mordorgien hade Roland även sökt ta det egna livet. Men i det uppsåtet lyckades han ungefär lika dåligt som på den gamla 80-talstentan. Han var illa däran men överlevde, dömdes till fängelse, fick krypa in i buren … och uppges ha betraktat sig själv mera som offer än som gärningsman.

”Affären Jean-Claude Roland” kan tyckas helt otrolig. Ändå är den alldeles sann – precis lika sann och monstruös som ”affären Helge Fossmo” i vårt eget uppländska Knutby. Som vi kommer ihåg, lyckades den famöse pastorn dupera hundratals individer i sin närmaste omgivning i åratal, och han gjorde det till yttermera visso i Jesu namn. Själva upplösningsfasen liknade den i schweiziska Ferney-Voltaire: då Fossmos effektfulla lögnmaskineri till sist behagade strejka, och då fruarna såväl som pastorns många älskarinnor fylkades dygnet runt i den äktenskapliga bädden, så röjdes några av de mänskliga hindren beslutsamt ur vägen. Med laddad pistol men utan betänkligheter. Hela förloppet återges i koncentrat i Aftonblads-specialen Knutby, som utkom den 1 juli i år.

I Helge Fossmos perverterade universum hade Kristus-showen olyckligtvis ingen ände.

Men det hade den i verkligheten. Pastorn i Knutby hamnade bakom lås och bom och fick se sin frihet radikalt beskuren. Även han lär för övrigt betrakta sig mera som ett offer än som gärningsman, detta trots det sannskyldiga helvete som hans lögnexcesser gav upphov till.

Ändå är det tillrådligt att fara med osanning under vissa bestämda omständigheter. Redan Platon tog strid för den ädla lögnen för mer än 2000 år sedan. ”Ädla lögner” i Platons mening är, enkelt uttryckt, osanningar av en typ, som politiska och andra eliter med jämna mellanrum ser sig tvingade att sprida till vanliga medborgare för att om möjligt undvika socialt kaos – allt i ädlaste syfte, enligt Platon. Med adjektivet gennaion broderade han ut sina lögnhypoteser. Det är gammalgrekiska för osjälvisk, nobel, förlåtande och vidsynt. Precis sådan är, menade han, den genuina ädellögnens innersta väsen.

Att ge exempel på en i bästa mening ädel lögn är ganska enkelt:

På tröskeln till andra världskriget befann sig den svenska försvarsmakten i ett tämligen eländigt skick. Likafullt bedyrade Per Albin Hansson, rent av med en dåres envishet, att ”Sveriges beredskap är god”. Det gjorde han naturligtvis för att stärka den blågula moralen och utså split i fiendeleden – således av idel ädla skäl. Hade det varit bättre om han talat sanning och bedyrat att vi, allt inräknat, enbart hade en uttjänt stridsvagn på Ränne slätt, en ask med tomhylsor i Boden och några spräckta marschkängor i Linköping? Nej, det hade inte varit bättre.

Även den typiska nödlögnen är ibland värd att försvara. Jag minns att en av mina ärrade lärarkolleger – adjunkt P – för cirka femton år sedan hade invaggat sig själv i övertygelsen att alla vi andra gav våra elever på tok för höga betyg. Fast förvissad om detta tyckte sig P bara ha två möjligheter. Å ena sidan kunde han följa sitt yrkesetiska samvete vid betygsättningen – med den orimliga följden att just hans lärjungar skulle få svårare att hävda sig i konkurrensen. Å andra sidan kunde P göra som alla vi andra, alltså betyga falskt.

”För mina elevers skull ser jag mig tvingad att välja den breda vitsordsvägen”, deklarerade P: ”betygs-lögner till nöds och nödlögner till betyg. Gör jag inte rätt?”

Själv är jag benägen att svara JA på den frågan. Också i andra sammanhang kan jag dra en lans för det osanna. Om en förmodad dråpare vördsamt anhåller om rätta adressen till ett presumtivt mordoffer, så anser jag mig oförhindrad att hänvisa vederbörande till ”Bättringsvägen 221B” eller något i samma stil. Även till vissa typer av artighetsfraser har jag ett ganska fritt förhållande:

”Det ska bli mycket angenämt att ses framåt helgen igen”; ”Jag är övertygad om att du slår personligt rekord i nästa tävling”; ”Din nya frisyr är utan tvekan ett jättelyft”; ”Under de senaste månaderna har ditt ordförråd blivit avsevärt bättre” o s v, o s v.

Sanningshalten är kanske inte hundraprocentig i någon av dessa haranger…

Trots det håller jag rätt så styvt på att man ska bekänna sig till den intellektuella hederlighetens ideal. Det betyder inte minst att man undviker att föra sig själv bakom ljuset när man tar till orda, eftersom självbedrägeriet är alla bedrägeriers moder. Hederligheten kräver därutöver att man tar fasta på och söker bemöta sina antagonisters mest skarpslipade argument och inte deras mest o- eller slö-slipade. Att man erkänner gjorda misstag och tidigare felbedömningar är också av fundamental betydelse.

”Alla ska veta att jag inte yttrade ett enda sant ord i vare sig IB-affären eller i Geijer-affären!” medger sent omsider Olof Palme från en av molntapparna i sin himmel.

Den nyligen bortgångna Yrsa Stenius påpekade vid något tillfälle att hon skrivit ett flertal djupsinniga och begåvade texter om det riksbekanta styckmordsfallet, alltså det fall i vilket Catrine da Costa samt ”allmänläkaren” och ”obducenten” hade viktiga roller. Därefter tillade Stenius: ”deras enda fel ligger i att jag sannolikt tog miste i precis allt jag skrev.”

Gott och väl! Precis så ohöljt och prestigelöst bör man formulera sig.

Lögn och sanning är långtifrån alltid varandras diametrala motsatser. Sanningen är tillbakadragen och sluten till sitt väsen. Den har glasklara ögon och forskande blick.