I maj 2018 gjorde jag en djupdykning i Frankrikes, FN:s och svenskarnas engagemang i det urgamla kulturområdet Sahel, som sedan 60-talet bland annat innefattar den internationellt erkända staten Mali. Sverige hade just med Margot Wallström i spetsen kampanjat in sig i säkerhetsrådet och skickat drygt 300 soldater till den stora basen utanför Timbuktu för 800–900 miljoner kronor per år.
Men då i maj 2018 var det plötsligt osäkert om den svenska kontingenten skulle dras hem eller stanna kvar. FN-basen hade angripits och FN-personal hade dödats. USA höll dessutom på att bygga en drönarkrigsbas i Nieger som kanske skulle ta över den ganska passiva FN-basens (drygt 9000 soldater) roll i området.
Utdrag ur vad jag skrev om läget i Sahel maj 2018
Konflikten i Mali har koloniala rötter, som – syns det mig – har likheter med konflikten i Jemen, men även i Syrien. Gamla kulturer som livnärt sig på boskapsskötsel och handel i det så kallade Sahelområdet – en halvtorr gränszon till Sahara som ett band från väster till öster genom Afrika. De har gått på tvärs mot de gamla kolonialmakternas och deras senkomna bundsförvanters intressen. Efter avkoloniseringen finns här inbyggda konflikter som kan utnyttjas på nya sätt idag.
Mali formades som stat efter den formella frigörelsen från Frankrike på tidiga 60-talet, men är egentligen minst två mycket olika områden. Ett mer bördigt åt sydväst och ett bergigt och gradvis mer ökendominerat mot nordost, förstås med olika näringar, kulturer och traditioner. Många olika folkgrupper lever i Mali, varav man hört talas om Tuaregerna. De stod till och med nämnda i mellanstadiets oä-bok (Människan naturen och samhället – MNS) på 70-talet minns jag och beskrevs som boskapsskötande nomader i Sahara. En för mig okänd grupp är Fulani, som rört sig över landgränserna i Nordvästafrika och bland annat ställt till mycket problem för kolonialmakterna under lång tid. Dessa olika folk representerar mycket gamla kulturer som idag känner sig undanträngda och missgynnade på olika vis. Eftersom där dessutom finns kända fyndigheter av guld, fosfat, kaolin (porslinslera) och uran och säkerligen ännu mer okända mineralfyndigheter, är det upplagt för konflikter.
Frankrike var kolonialmakt pro primo, som lämnade en administration efter sig, som var etablerad i Bamako i sydväst. I nordost har formats ett andra centrum med den 1000 år gamla ökenstaden Timbuktu som centralpunkt.
Sedan 60-talet har det växlat mellan olika sorters regeringar, mer eller mindre demokratiinriktade och mer eller mindre militärdominerade. Malierna har fört en för oss ganska undanskymd tillvaro i sina traditionella revir, visserligen i stor fattigdom för majoriteten, men alltså utan att skapa några krisrubriker i västerländska medier.
Plötsligt blev det krig
Men i januari 2012 hände något dramatiskt. Från nordost trängde välbeväpnade och stridsvana islamister in tillsammans med en flyktingvåg undan bombregnet över Libyen. Islamisterna skapade lösa allianser med MNLA (Mouvement National pour la Libération de l’Azawad – en befrielsefront för Tuareger och andra grupper i nordöstra Mali) och konfronterade plötsligt regeringens i Bamako otränade soldater. Snabbt och effektivt tog islamisterna kontroll över stora delar av Azward (Malis nordöstra del), införde sharialagar och den 6 april utropades Azawad som självständig stat. 400.000 människor lär ha flytt norra Mali efter att islamisterna tagit kontrollen.
Regeringen i Bamako var en instabil skapelse, som inte klarade att försvara landet mot detta inre blixtanfall, vilket ledde till en militärkupp i Bamako.
Inom den nyproklamerade Azawrd-staten blev det också konflikt. Islamisterna ville ha en islamisk stat med sharialagar medan MNLA hade en självständig sekulär stat på sitt program. Vad den konflikten hade kunnat leda till fick vi aldrig veta, för den 11 januari 2013 skickade Frankrike in sina kommandos för att stötta några fredsbevarande soldater från ECOWAS (Economic Community of West African States) och en liten FN-kontingent – och förstås militärregimen i Bamako. Det var t o m så att MNLA välkomnade de franska trupperna, för de ville också nu framförallt bli befriade från islamisterna. Ja de backade även från kravet på självständighet. Situationen lugnade ner sig, de franska trupperna drog sig tillbaka och i juni 2013 slöts en vapenvila.
Den 25 april 2013 (ett par månader före vapenstilleståndet) klubbade FN:s säkerhetsråd resolutionen om MINUSMA, en “mission” som skulle bringa ordning och stabilitet i Mali. Enligt FN:s egna uppgifter sattes 9.200 soldater in (varav alltså 320 svenska). En stor och väl befäst bas nära Timbuktu har byggts upp. Inuti den stora basen finns en liten svensk, som kallas Camp Nobel.
Basen utsätts då och då för angrepp utifrån. Svenskar har skadats vid ett sådant anfall. Ett nytt anfall rapporterades i medier den 22 april 2018. Läget är spänt och drygt 9.000 man hukar nu innanför försvarsvallarna i den stora FN-basen och kan bara vänta på att lugnet ska återuppstå.
Mer än 80 personer i MINUSMA-missionen har dödats sedan 2013 i attacker från islamisterna i nordost.
Ny brytpunkt i maj 2014
Men vi återgår nu till maj 2014 då något uppenbarligen hade hänt, för då bröts vapenvilan och i oktober dödades nio soldater ur FN-styrkan. I ett senare raketangrepp dödade ytterligare tre och 14 skadade, de flesta FN-anställda. Islamister pekades ut som gärningsmän. Fler terrorattentat genomfördes under 2015 som riktades mot Väst eftersom de ”förnärmat profeten Mohammed”.
Vad som orsakade denna upptrappning verkar outrett. Det liknar inte MNLA, utan bär tydliga drag av islamistisk terror. Saken borde verkligen klargöras. En misstanke som osökt slår mig är att islamisterna kan ha fått stöd från krafter som tjänar på Malis fortsatta sönderfall. Ni förstår nog vilka krafter jag har i tankarna.
Situationen är i dagsläget [maj 2018] den att FN-insatserna blivit ett rent stöd till regeringen i Bamako, som åter angrips under islamismens svarta fanor. Man drar alla rebeller över en kam; MNLA (Tuaregerna, Fulani…) och islamisterna. MNLA är visserligen splittrade, men har framför allt företrätt en sekulär befrielselinje. De intervenerande islamisterna däremot – som kallar sig Ansar Dinem och AQIM (Al-Qaida in the Islamic Maghreb) har en sådan agenda, opererar i flera länder i regionen – är de som står för sharialagar och terror. AQIM har en internationell islamistisk agenda och förser MNLA med vapen och stridsutbildning. Det hela liknar taktiken som förts i Syrien där till slut allt motstånd dominerades av islamistiska terrorister. Det står en stank av oljediktaturer runt hela upplägget.
Åter till dagens situation
Så långt om läget för knappt två år sedan. Situationen i Sahel – som är ett enormt område – är uppenbarligen utom all kontroll. Visserligen har USA just färdigställt sin flygbas Air Base 201 i Nieger varifrån man med drönarkrig ska bekämpa terrorismen. Den skulle varit klar 2018, men blev ett år försenad på grund av svåra väderförhållanden.
Den minst 9000 man starka FN-basen utanför Timbuktu är uppenbarligen ineffektiv ur USA:s och Frankrikes perspektiv (kringskuren av en massa hämmande folkrättsregler). Nu ska Frankrike åter skicka in en specialstyrka – utan FN-mandat – och Sverige har fått en förfrågan om att delta. Frankrike har som gammal kolonialmakt stora ekonomiska intressen att försvara i Sahel. Hultqvist har varit på plats och inspekterat.
Varför ska Sverige delta i den gamla kolonialmakten Frankrikes miltäroperationer för sina intressen? Varför räcker det inte med 9000 FN-soldater?
Där finns åtråvärda metaller och mineraler – inte minst guld. Konflikterna i Sahel är mycket invecklade och till stor del ett inbördeskrig där olika lokala undanträngda grupper med olika intressen och näringar kämpar om ett krympande utrymme. Man ska inte blanda sig i inbördeskrig! Läs också alliansfriheten.se.
Peter Hultqvists uttalande 25 januari i SVT; att ”det handlar ytterst om att vi inte vill ha terrordåd i Europa” är minst sagt oförnuftigt. För, faktum är att terrorismen i Sahel och uppblossandet av jihaddistiska shariarörelser har skapats bland annat av Sverige självt. Denna terrorism är ju en direkt följd av de brottsliga bombningarna i Libyen, där Sverige stod för spaning och ledning mot vilka mål som bland andra franska plan skulle bomba. Det är faktiskt svårt att tänka sig något mer terrorfrämjande – i våra europeiska storstäder – än den föreslagna franska elitstyrkan i Sahel med svensk förstärkning. Den strider mot allt förnuft.
Alla utomstående bör lämna Sahel
Det som nu utspelar sig i Sahel är faktiskt i långa stycken resultatet av FN-resolutionen 1973 den 17 mars 2011 om en flygförbudszon över Libyen. Att Sverige nu ska blanda sig i detta fortsättningskrig är helt orimligt, ja brottsligt. Alla utomstående bör istället lämna Sahel. Lär av Syrien.
I slutet på 50-talet hade det varit ännu större skäl att stödja fransmännens krig mot ”terrorister”. Ty då verkade FLN med sina bomber, attacker m m i Algeriet, vilket var en integrerad del av Frankrike, ett ”departement” som alla andra med delegater till Nationalförsamlingen osv. Också Sydafrika hade vid den här tiden problem med ”terrorister” ledda av en viss Nelson Mandela. I Kenya härjade samtidigt ”Mau-mau” rörelsen under ”terroristen” Jomo Kenyatta.
Sverige bör dra sig ur FN som är en NWO skapelse och helt styrs av USA. FN sprider krig och förödelse i Afrika och är inget annat än en krigförande part och inte en fredsälskande organisation. Det har ju historien tydligt visat, det går att dra upp hur många länder som helst där FN varit involverat och krigförande, senast var ju Jugoslavien ett tydligt exempel, någon fredsbevarande insats gjordes inte liksom Sveriges roll och en viss Carl Bildt sprang i kulisserna med sina ”fredsinsatser”.