För Knut Lindelöf handlar det inte bara om en jakt efter publiceringsmöjligheter eller en manifestation för yttrandefriheten. Myrdal ”krokar arm” med de bruna ”av taktiska skäl”. Det finns risker med att ”då alltför mycket avstå från kritik”, framhåller Lindelöf. Men USA/Nato är ett större hot mot fred och demokrati än ”populismen (de identitära)”. Slutsatsen är underförstådd: i enhetsfrontens namn kan det vara lämpligt att stryka redaktörerna för Nya Tider medhårs.
Så skriver Mikael Nyberg på Clartés blogg den 31 oktober. Det är följande stycke han syftar på från mitt blogginlägg ”Det svenska hatet”:
Visst finns det risker med att alltför mycket avstå från kritik av dem man av taktiska skäl krokar arm med. Visst kan jag tycka att tonen hos både Myrdal och Lindgren ibland är isande kall. Men läget i världen är idag iskallt. Och nog får de oss vanliga dödliga längre bak i ledet att tveka ibland. Men huvudsidan är ändå att de båda många gånger fått oss att skärpa tanken, höja blicken och urskilja de stora mönstren. Frågan är – som jag ser det – varifrån hotet mot freden och demokratin idag kommer, från populismen (de identitära) eller från USA/Nato?
Mikael Nyberg skriver också:
Vi har bekymmer också på den andra kanten, i en vänster som försummar de avgörande klassfrågorna, förlorar sig i normkritik och identitetspolitik, demoniserar den vite, heterosexuelle mannen, blandar samman ledare och förledda hos Sverigedemokraterna och för kampen mot rasismen efter linjer som ibland tjänar de brunas syften. Det gör inte Myrdals artikel i Nya Tider ursäktlig. Tvärtom, hans tilltag virrar till det ytterligare, sprider missmod bland de kloka, får de obetänksamma att gå i spinn och skapar nya öppningar för de bruna.
Med undantag för det där om att Myrdalartikeln inte är ”ursäktlig” så håller jag med Mikael Nyberg om denna probelmbeskrivning angående vänstern.
Men, jag begriper inte vad det är som är så förgripligt med det jag skrivit. Hur han kan tolka in att jag i ”enhetsfrontens namn” kan finna det ”lämpligt att stryka redaktörerna för Nya Tider medhårs” förstår jag inte. Det är skruvat. Jag skulle istället kunna förklara det så här: Jag är beredd att tala med alla och sätter inte upp några politiskt moraliska staket i dessa förvirrade tider där ”vänster” och ”höger” blivit allt svårare att klart urskilja.
En politisk paradox idag är förresten att vi inte bara har en ”identiär” höger, utan också en ”identitär” vänster (identitetspolitiken) med starkt stöd inom stora delar av medie-, politik- och kulturetablissemangen. Det gäller att hålla balansen idag.
Och, att Myrdals ”tilltag virrar till det ytterligare, sprider missmod bland de kloka, får de obetänksamma att gå i spinn och skapar nya öppningar för de bruna” är jag inte heller beredd att skriva under på. Jag är osäker helt enkelt. Mig förefaller det emellertid klart att ”vänstern” gjort sig skyldiga till stora försyndelser i invandrarfrågan under många år. Detta är en åsikt som måste kunna skiljas från främlingsfientlighet, islamofobi eller rasism – eller från att ”stryka de bruna medhårs”. Eller, ska Åsa Linderborg och Ann-Charlotte Altstadt t ex också beskyllas för att stryka de… (se mitt blogginlägg länkat ovan)? Eller är de och jag bara opportunistiska hycklare?
Kanske man även bör påminna sig att kontakterna mellan vänster- och högerkanterna i politiken funnits så länge vi nu aktiva kan minnas. I skolfrågan t ex på 1980-talet, var det stor kalabalik i FiB/K och övriga vänstergrupper för och emot att stödja den så kallade kunskapsrörelsen. Har skrivit en bok om detta. I kulturfrågor i allmänhet har dessa vänster-höger-förbindelser funnits hela tiden, i försvarsfrågan och angående det nationella oberoendet lika så, för att inte tala om i EU-frågan. Så vad som ”lämpar sig” för ”vänstern” har alltid varit en diskussionsfråga.
Clarté är en ”obunden socialistisk organisation” för intellektuella och akademiker. Jag har aldrig varit med där. Har läst ibland och en gång försökt formulera en ”akademisk vänster-ståndpunkt” om skolan i dess spalter. Man har – precis som de kommunistiska smågrupperna och partierna – ett krav på sig själva att vara vetenskapliga och slå fast vad som är rätt och fel. Men, vad som är rätt och fel idag i politiken vet faktiskt ingen.
Min ”ideologiska kappsäck” är ganska blandad. I den finns liberalism, någon slags grundläggande kommunism (…åt var och en efter behov), reformism, agnostisk vetenskapstro och folkrörelsedemokrati – i en osalig mix.
Så, vem man ska tala med eller samarbeta med får man diskutera. En prövande och frågande inställning är mycket bättre idag än att resa ideologiska staket i olika riktningar. Det finns skit i alla hörn om man tittar ordentligt.
Du kan inte beskyllas vara en ideologisk inriktad vänsterföreträdare när du genom kunskapsrörelsen prioriterade akademiska ämneskunskaper före demokratisk fostran!
Till clartéisten Mikael Nyberg
Det är snart 30 år sedan som Jan Myrdal tog ut kompassriktningen i fråga om den gryende högern till höger om högern, typ Le Pen (Jean-Marie). JM skrev att alltmedan den s k vänstern demonstrerar under paroller som ”Rör inte min kompis” tar Le Pen upp arbetarklassen rättmätiga klasskrav. JM håller fast vid denna riktning – och den s k vänstern håller fast vid nya varianter av Rör inte min kompis (Refugees Welcome, kamp mot den vite mannen osv osv).
Eftersom världen inte går framåt på huvudet – utan på fötterna – så blir det väldigt mycket fel när man inte utgår från klasståndpunkten. Vem är vår vän? Den bibeltroende torparen eller den fritänkande greven? (Ja, det var JM som lärde oss även detta). Det var ju sådant här jag lärde mig i våra grundcirklar, bland annat i Clarté. Mycket tål de cirklarna att skrattas åt, men hedras ska de också eftersom de stod för klasståndpunkt och folk-vett.
Det talades på 70-talet mycket om ”enhetsfrontspolitik”, och här var det speciellt de förenade FNL-grupperna (DFFG) som utmärkte sig. Men i 90% av fallen gällde det då att skapa enhet med en massa olika vänstergrupper. Det lyckades man i stort sett med, bortsett från kfml(r), och en stor sak i det.
I ”vänstergrupper” innefattar jag också ”vänstersossar”, ”åsa-nissemarxister” (dvs vänsterflygeln i Centerns ungdomnsförbund) samt radikala liberaler.
På den tiden var ”vänstern” i denna mening mycket omfattande och bara genom denna enhet så skapades en massiv folkrörelse.
Idag så utgör de som anser sig vara ”vänster” en ganska liten del av den svenska opinionen. Däremot finns det idag en stor mängd människor som genom sina dagliga erfarenheter och svårigheter har kommit att omfatta vad som på 70-talet gällde för ”vänsterståndpunkter”. Men de anser sig vara ”höger”, ”borgerliga”, ”opolitiska” eller ”SD-are”.
Sådana fanns det också på 70-talet, ja också dessförinnan. Min pappa blev smått vansinnig i sina diskussioner med sin svärfar (min morfar, tullare i Helsingborg) som i konkreta politiska frågor omhuldade klart socialdemokratiska idéer, men pläderade för och röstade på ”Högerpartiet”.
Mikael Nyberg m fl m fl verkar leva kvar i 70-talsandan där ”enhet” innebar ”enhet inom vänstern”, när de borde veta att ”enheten” gäller ALLA SOM KAN ENAS.
Om inte DFFG:s gamla studiematerial räcker som argument så kan jag ge mer tungviktiga referenser från den anti-fascistiska kampen i Europa och det kinesisk-japanska kriget under 30-talet.
Bra skrivet, Knut!
Men vi ska inte kräva för mycke’ av Micke. Som Sveriges ledande mekaniska materialist kan han nog ha lite svårt att hänga med när det svänger i samhällsdebatten. Och det t o m visar sig att de så förhatliga Sverigedemokraterna hade rätt i frågan om flyktingmottagningen. Vilket de som gärna hissar vänsterflagg givetvis har svårt att acceptera.
Men nog vore det skönt med en lite mer sansad ton i inläggen. Det är ju nu en tid sedan ishackan var ett dräpande argument i debatten.
Du har rätt Knut!
I denna tid behöver vi enas om en politik som riktar sig mot den verkliga fienden. Den är i Sverige inte SD även om deras politik är unken och höger om höger. Men om man är rädd för att komma nära verkligheten kanske man bör söka sig till kyrkan och bli präst. Det är inte kattskit det heller, fast tjänst, trivsamt jobb, reglerad befordringsgång (oftast, dock ej Dag Sandahl) och en rejäl pension.
PS. Påvens besök var en höjdare. Både han och Antje Jackelén är för stor och bred enighet på jorden. Det finns ju bra och dåliga präster, precis som ”marxister”. Visst har de att annat program, men skit i det. Det viktiga är ju det som händer här på jorden.
En trivsamt präst utropade häromdagen: kom ner på jorden! Undrar vem han riktade sig till. Hälsar ”Bruno Röding”.
Jag menar, som Leif Stålhammar (om han nu menade så – eller var ironisk?) att påvens besök och försoningen mellan ortodoxi och reformation var en höjdare. Det är på håret att jag söker inträde till Svenska kyrkan… men lite mer vill jag se, men visst är jag lutheran (and proud).
Är vi där, äntligen? Har aldrig känt mig hemma utan desto mera hämmad av att stoppas i bestämda ideologiska fack. Vänster/högerskalan är så antikverad att jag bara gäspar. Glad att se att mina gamla kompisar på alla kanter tenderar att vara förnuftiga, framför allt!
Men en liten gnutta katolicism kanske kan vara bra också? När det gäller de fundamentalistiska sekterna är väl alla lika goda kålsupare, så de sansade kan ju ändå försöka ha lite utbyte av varandra på vägen till de flammande bålen här och var i jämmerdalen.
Men han, Påven, gjorde bort sig totalt i slutändan?
Anders Persson!
Du har drabbats av minneslucka. Såvitt känt deltog du en tid som trainee i Svensk-kinesiska vänskapsförbundets arbete. På 70-talet hade förbundet bland sina styrelseledamöter liberalerna Lars Gustafsson och Ingrid Segerstedt-Wiberg, direktören på Industriförbundet Erik Braunerhielm och generalen Carl-Eric Almgren. Detta väckte en del ont blod i sekteristiska vänsterkretsar, speciellt bland SKP:are.
Men Svensk-kinesiska tillhörde ju på intet sätt vänstern.
På 80-talet, innan jag var tvungen att flytta från Sverige, hade jag ofta kontakt med Mikael Nyberg och kom att hysa stor respekt för hans politiska omdöme.
När han nu fick Leninpriset gjorde Kerstin Gustavsson en intervju med honom som är mycket hörvärd. Mikael tillhör de vänstermänniskor som inte bara har åsikter utan också bedriva omfattande studier innan han yttrar sig – efter gott föredöme. Lenin i sin himmel är därför säkert stolt över att ha givit sitt namn till det pris Mikael fick!