Bassem Tamimi – gräsrotsaktivisten i byn Nabi Saleh och en av de ledande organisatörerna bakom fredagsdemonstrationerna som äger rum varje vecka i byn. Bassem har arresterats av IDF (Israeli Defence Forces) ett flertal gånger. Vid ett tillfälle satt han i så kallat administrativt förvar i mer än 3 år utan rättslig prövning. Under ett förhör 1993 blev han så våldsamt behandlad att han fick hjärnblödning och låg i koma i 8 dagar och det krävdes kirurgi för att avlägsna blödningen.
Vi träffade Bassem Tamimi under vår vecka i Palestina. Miko Peled och Bassem Tamimi har varit goda vänner i många år, ända sedan Miko påbörjade sin ”resa genom Palestina”. Vid vårt möte beskrev Miko Bassem som en av de få som rakt på sak kallade Mikos pappa, Matti Peled, för en ockupant. Även om det framgick i Mikos bok, Generalens Son; en israels resa genom Palestina, att hans pappa var medlem i Haganah och tog en mycket aktiv del i ockupationen av Palestina 1947–1948 så var det ändå ingen, som i boken, rakt ut kallade Matti Peled för ockupant.
Efter 1948 anslöt sig Matti Peled till IDF och steg snabbt i graderna. Han var under en period på 1950-talet militärguvernör i Gaza. Inför 6-dagarskriget 1967 var han en av de generaler som starkast talade för att genomföra det kriget. Efter 6-dagarskriget avslutade Matti Peled sin tjänst i IDF och blev istället en person som arbetade för fred och för en tvåstatslösning för Palestina/Israel.
Men här hade vi nu Bassem Tamimi som var den första som, rakt på sak, kallade Miko Peleds pappa för ockupant. Dessa ord startade en vänskap mellan dessa två, byggd på ärlighet och ömsesidig respekt.
Bassem Tamimis dotter, Ahed Tamimi, blev känd för många människor i världen när hon, som 16-åring, för två år sedan gav en israelisk soldat en örfil. Familjen Tamimis hem har invaderats och genomsökts av israeliska armén vid hundratals tillfällen genom åren. Israeliska armén föredrar att göra sådana här räder nattetid och vid detta tillfälle mötte Ahed upp soldaterna på gården utanför huset och tappade förmodligen tålamodet. Hennes kusin hade blivit skjuten i ansiktet samma dag och hennes uppfattning var att det var samma soldat som nu ville invadera hennes hem – igen. Så hon gav honom en örfil.
Bassems kommentar till oss angående örfilen var att Ahed ”örfilade honom därför att jag inte slagit tillbaka hårt nog”. Ahed arresterades och dömdes av israelisk militärdomstol till 8 månaders fängelse för denna örfil. Hon var 16 år när hon arresterades. Aheds mamma fängslades också under samma period eftersom hon var närvarande när incidenten ägde rum. Både Ahed och hennes mamma, Nariman Tamimi frigavs från fängelset den 29 juli 2018. Den 11 maj 2018, alltså tre månader innan Nariman och Ahed frigavs, arresterades Aheds bror, Waed Tamimi, 21 år, i en gryningsräd mot familjens hem. Han anklagades för att ha deltagit i ”olagliga protester / demonstrationer”.
Så under närmare tre månader under 2018 var hälften av familjen Tamimi inlåsta i militärt fängelse av Israel. En månad efter att Nariman och Ahed frigivits dömdes Waed till 14 månaders fängelse. Bassem menar att detta är ockupationsmaktens politik – att ha total kontroll över människors liv, deras land och naturresurser som till exempel vatten.
Bassem Tamimi blir ofta inbjuden till andra länder av fredsaktivister som vill att han ska komma och berätta om ockupationen och hur det är att leva under denna. Han blir av och till nekad visum och han säger att det beror just på ockupationen – inte nödvändigtvis Israels bokstavliga ockupation av Palestina utan på att människors sinne är ockuperat av Israel. En mental ockupation där människor världen runt inte tillåter kritik mot Israel och heller inte tillåts kritisera Israel.
Och visst kan vi se denna ockupation av sinnet till exempel i det faktum att kritik mot Israel ofta och av många klassas som antisemitism. Liksom att man sätter likhetstecken mellan antisionism och antisemitism, trots att detta är två helt skilda saker.
Bassem menar att den yngre generationen inte kommer att acceptera ockupationen. De kommer att vara än mer fokuserade och kräva förändring. De har oftast högre utbildning än föregående generationer och den unga generationen vill ha det som de ser att ungdomar i Europa och USA har – frihet och jämlikhet. Denna unga generation vägrar att vara offer och de ser sig själva som frihetskämpar.
Vi kan konstatera att familjen Tamimi och hela byn Nabi Saleh är hårt utsatta av israelisk militär. Men det är heller inte så att palestinier generellt har något val. Palestinier är illa utsatta och diskriminerade – detta oavsett om de gör aktivt motstånd mot ockupationen eller om de är passiva och bara försöker leva sitt liv så gott det går.
Ransoneringen av vatten
De israeliska myndigheterna och militären utövar total kontroll över palestiniers liv och leverne. Detta visar sig bland annat i den kontroll över vattenresurserna. Vattentillgången till de palestinska byarna är hårt ransonerad. I Nabi Saleh har de tillgång till vatten mindre än en gång i veckan och cirka 2 timmar per gång. Då råder full aktivitet för att samla så mycket vatten man kan. I alla palestinska byar kan man se svarta vattentankar monterade på taken, dessa fyller man upp under denna korta tidsrymd när Israel skruvar på vattenflödet.
Byn Nabi Saleh är omgiven av israeliska bosättningar – dessa bosättningar har obegränsad tillgång till vatten dygnet runt. Är inte detta diskriminering på högsta nivå så säg…
Situationen i flyktinglägret Aida, som vi besökte tidigare under veckan, är likartad. De har tillgång till vatten ungefär två gånger per månad och har naturligtvis också vattentankar monterade på taket för att samla upp vattnet under dessa korta perioder när Israel ger tillåtelse.
Befolkningsfördelningen inom Israel / Palestina är i stort sett jämnt fördelad, 50 % israeler och 50 % palestinier. Vattenfördelningen är allt annat än jämn – 97 % av vattnet går till israeler och 3 % (sic!) går till palestinierna.
Palestinier kan inte heller bygga egna brunnar eftersom dessa omedelbart rivs av den israeliska militären. Ett aktuellt exempel på det är den brunn som revs den 9 december i år i samhället Einnoun på Västbanken. En vattenreservoar som byggts med biståndspengar från Sverige med Oxfam som ansvarig. Anläggningen var värd omkring 500.000 kronor. Denna reservoar försåg omkring 200 familjer med vatten. Läs mer om det här.
I detta fall, liksom i många andra fall, skyller Israel på att bygglov saknades. Men för palestinier är det praktiskt taget omöjligt att få bygglov av israelerna. Diskrimineringen mot palestinierna blir allt mer tydlig. När kommer Sverige med flera länder bli mer tydliga i sina krav på Israel? Att mänskliga rättigheter även tillkommer palestinier. Att palestinier ska ha rätt till sina egendomar och att kunna leva sina liv utan att behöva leva under ständigt hot.
