Tisdagen den 12 november, vår resas tredje dag, nåddes vi av nyheten att Israel dödat Bahaa Abu Al-Ata genom vad Israel kallade ett ”kirurgiskt” bombanfall. Ett anfall som visade sig inte vara särskilt kirurgiskt när allt kom omkring och de påföljande anfallen mot Gaza senare den dagen och de följande dagarna var definitivt allt annat än kirurgiska. Mer än 30 civila dödades inklusive flera barn.
Vi var denna dag på rundtur i Jerusalem, bland annat till den ökända muren, en mur som har många namn – säkerhetsbarriär, separationsmur, apartheidmur. När vi stod där bredvid muren flög bombplan i formation över oss, på väg mot Gaza. Vi blev illa berörda – här var vi i Jerusalem i säkerhet, bombplanen flög rakt över oss mot Gaza och vi visste att det var många, både barn och vuxna, som inte skulle överleva denna dag. På något sätt blev separationen mellan israeler och palestinier extremt tydlig där vi stod – muren, bombplanen, Gaza, det ändlösa dödandet av palestinier för ingenting annat än att de är palestinier och som, faktiskt, kämpar för lika rättigheter och för att få leva i fred och frihet.
Vi diskuterade muren förstås. Vilket syfte har den? Enligt Israel är det en säkerhetsmur. Det påståendet ifrågasattes av dagens guide samt vår ciceron i Palestina, Miko Peled. Muren har enligt dem ingenting med säkerhet att göra. De berättade att minst 20.000 personer tar sig dagligen igenom alternativt över muren för att komma till sina arbeten. Just där vi stod har muren blivit lappad och lagad flera gånger på grund av att människor tar sig igenom. Men alla checkpoints, vägspärrar, det är väl ändå för säkerhet?
Vi körde runt en hel del i Palestina under denna vecka och efter ett par dagar märkte vi att vi aldrig passerade några checkpoints och vid direkt fråga svarade vår chaufför att han undvek dem. Så man kan verkligen undra om dessa massiva säkerhetsåtgärder går att undvika respektive ta sig förbi – vad har de då för syfte?
Den enda mur som inte går att lätt ta sig igenom eller över är den mur som omger Gaza. Gaza beskrivs ofta som världens största utomhusfängelse. Israel har total kontroll över allt och alla som passerar både in och ut. De tillämpar till och med kaloriräkning för det livsmedel som tillåts passera in till Gaza.
Eida Haredis eller Neturei Karta, Harediförsamlingen är en stor församling ortodoxa judar i Jerusalem, omkring 10.000 familjer och i USA finns 100.000-tals. Haredis finns över hela världen. Det som kännetecknar Haredis är att de redan från sionismens början såg den som ett hot mot sin existens. Vi träffade rabbin Meir Hirsch som berättade om Haredis historia och hur de hela tiden motstått sionismen och dess ockupation av Palestina.
Han berättade om Yaakov Yisrael Dehan som tillhörde Haredis och han kämpade för att upphäva Balfour-deklarationen och var, enligt rabbin Hirsch, på väg att lyckas när han mördades av sionisterna den 1 juli 1924. Före sionisternas intåg i Palestina levde den judiska befolkningen i fred och harmoni med palestinierna, både kristna och muslimer. När sionisterna började sin inflyttning till Palestina och när ryktet gick om att judarna planerade att ta över landet och fördriva palestinierna, blev det naturligtvis oroligheter. Neturei Karta skriver på sin hemsida:
När sionismens vindar började blåsa genom Palestina ändrade araberna sin inställning på grund av att de hörde att ”judarna” ville ta landet från dem och utvisa dem. Naturligtvis kunde de då inte skilja mellan de sionistiska bråkmakarna och medlemmar av det lojala äkta judiska samfundet som förespråkade tolerans och fred. Våld utbröt här och där och även blodsutgjutelse och många människor dog.
Rabbin Hirsch var mycket rakt på sak i sina åsikter om den sionistiska regimen som han anser skamlöst utnyttjar Förintelsen och som citerar Bibeln för att uppnå sina egna mål. Rabbin Hirsch var mycket tydlig när han sa att sionisterna inte representerar judaismen. Sionism och judaism är olika som natt och dag, ont och gott. Han menar också att hela Palestina ska återgå till palestinierna som är dess rättmätiga ägare och att ockupationen måste avslutas. Neturei Karta stöder helhjärtat BDS – Bojkott, Divestering, Sanktioner – mot Israel.
När vi skulle gå visade rabbin Hirsch stolt upp en gammal affisch som avbildar en banderoll upphängd på en balkong där det står ”Jews not Zionists”. Ett uttalande som också står på rabbin Hirsch dörr, på en skylt precis vid ringklockan. Likadana skyltar fanns även uppsatta på andra dörrar såg jag när jag passerade. Och på väg ut såg vi andra affischer uppklistrade på ytterväggen där det stod samma sak – ”Jews are not Zionists”.
Läs gärna mer om Neturei Kartas ståndpunkter på deras hemsida.
Och här du kan också läsa mer om Yaakov Yisrael Dehan.
Hemma hos rabbin Meir Hirsch, från vänster ser vi Kathy, Judith,
Kjersti, Margaret, Miko, rabbin Hirsch, Ziyad, Kevin och Omar.
Affischen som rabbin Hirsch stolt visade oss. 
Affischen på ytterväggen till rabbin Hirsch hus.
Flyktinglägret Aida – onsdag 13 november
Enligt uppgift finns det 58 officiella flyktingläger för de palestinska flyktingarna. De flesta kom till vid den palestinska katastrofen, Nakba 1948, några kom till efter 6-dagarskriget 1967 och ytterligare några 1973.
Vid ingången till flyktinglägret Aida möts vi av en stor port formad som ett nyckelhål med en enorm nyckel ovanför. Portgången och nyckeln tillverkades när 60 år passerat sedan palestiniernas Nakba. Det var en äldre man som kom på idén och stod för det mesta arbetet vid tillverkningen av nyckeln. Nyckeln var en oerhört stark symbol för denne man – han hade nyckeln till sitt forna hem, som han förlorade 1948, runt halsen. På Nakbas 60-årsdag hissades den stora nyckeln upp på sin plats över porten och den äldre mannen, som då var i 70-årsåldern, överlämnade den nyckel han hade om halsen till sitt barnbarn och han överlämnade därmed ansvaret till den yngre generationen. Mannen avled någon vecka därefter.
Porten och nyckeln till flyktinglägret Aida. 
Välkommen till flyktinglägret Aida.
När vi strosar genom de smala gränderna i flyktinglägret kan man nästan glömma att det är just ett flyktingläger. Vi ser att invånarna gör sitt bästa för att hålla det fint och rent och med fina graffitimålningar på väggarna. Vi ser Nalle Puhs kompis Nasse som visar vägen till en förskola. På väggen mitt emot ser vi en tiger på jakt färdig till språng. Vi går vidare och kommer till nästa hus och där finns en stor målning av en ung pojke och vår guide för dagen, Munther Amirah, berättar att pojken var den 13 år gamla Abdel-Rahman Shadi Obeidallah och han var på väg hem från skolan när han blev skjuten till döds av israeliska soldater den 5 oktober 2015. Det var lite
oroligheter i flyktinglägret och han stod och tittade på, på ungefär 70 meters håll, tillsammans med en kamrat, när soldaterna siktade och sköt åt deras håll. Det var uppenbart att de inte deltog i protesterna och dessutom uppenbart att de var barn – ändå siktade och sköt soldaterna dem. Abdel-Rahman dog av ett skott rakt i bröstet. Hans kamrat, som var 11 år, träffades i benet.
Vi traskar vidare, dystra och illa berörda, till flyktinglägrets skola. På något obegripligt sätt så samsas en bottenlös och obeskrivlig sorg tillsammans med framtidstro och hopp i flyktinglägret.
Vi avslutar vårt besök i Aida flyktingläger i souvenirshoppen – ja, ni läser rätt – det finns en souvenirshop. Och de säljer inte vilka varor som helst, utan de säljer konstverk tillverkade av avfyrade/använda tårgasgranater. På en skylt utanför affären står det att Aidas flyktingläger är det mest tårgasbombade platsen i världen och dessa tårgasgranater som israelerna skjuter omvandlar de till vackra konstverk.
Tårgasgranaterna är ”Made in USA” för övrigt…
Souvenirtillverkning av de tårgasgranater som regelbundet regnar över lägret. 
Tårgasgranat Made in USA
Missade du första delen? Läs då här >>
