Resan i Österled

Jag var år 1960 nyutexaminerad civilingenjör från KTH i Stockholm och enligt traditionen anordnades en studieresa till utlandet för den avgående årskursen. De ansvariga för resan hade tagit ett nytt och djärvt grepp. Den här gången skulle resan för första gången gå till Ryssland. Man lade ned ett omfattande och alls inte lätt arbete för att få resan till stånd med de studiebesök till industrier och läroanstalter som var resans målsättning.

Vi reste med båt till Leningrad där en vänlig svenskspråkig guide efter bästa förmåga tog hand om oss. Utanför gränsen för hennes förmåga låg dock möjligheten att ordna de studiebesök vi halv om halvt utlovats och såg fram mot.

Däremot fick vi se flera av Leningrads sevärdheter som pansarkryssaren Aurora och Vinterpalatset. En föreställning på Leningrads opera var en höjdpunkt där vi kunde njuta av den vackra salongen med blå tygklädsel på stolarna. Samtidigt pågick en het debatt i Sverige om renoveringen av Dramatens stora scen. Ett förslag att byta till blå klädsel på stolarna nedgjordes totalt. En anrik teater skall bara ha röd klädsel på sina stolar.

Varje dag väntade vi på besked om ett industribesök. Så ett besök på Peter den stores palats Petershof möttes inte med större entusiasm. Det hade knappast hjälpt om vi fått veta att Petershof så småningom skulle hamna på Unescos världsarvslista. På egen hand vandrade jag genom salarna med tavlor av de franska impressionisterna i Erimitaget.

Så var det dags att med flyg bege sig till Moskva. Där kunde vi inte gå många meter på de breda trottoarer, som kantar de stora gatorna i Moskvas centrum, förrän någon ung grabb erbjöd oss svartväxling av valuta eller frågade om vi ville sälja vår nylonskjorta.

Ett par driftiga medlemmar av studiegruppen kom snabbt på en metod att förbättra växelkursen. Genom att ställa i utsikt avsevärt större belopp i svenska pengar förhandlade de sig uppåt i svartväxlarhierarkin mot allt högre växelkurs. Sedan insamlades svenska sedlar från alla medlemmar i studiegruppen och en sen kväll bytte avsevärda belopp ägare i baksätet till en taxi. Beloppet i rubel torde ha motsvarat årslönen för en rysk arbetare.

Vårt hastigt påkomna välstånd förvandlade snabbt hela gruppen till valutasvin vilket fick oanade konsekvenser. Några valde att i fortsättningen borsta tänderna i rysk champagne och anlita taxi varje gång de skulle korsa någon av de breda moskvagatorna. Mycket av den nyvunna rikedomen gick till varuinköp varför också nya och rymligare resväskor stod på inköpslistan. Själv försåg jag mig med några burkar äkta rysk kaviar och tre nya objektiv och en universalsökare till min Leica-kamera.

Vi närde fortfarande ett visst hopp om att få göra några studiebesök värda namnet och en dag bar det av till Moskvas universitet som grundades redan år 1755. Nu inhyst i en jättelik byggnad av den typ som vanvördigt kallas Stalinkrokan. Med sitt 240 meter höga centraltorn var det fram till år 1990 Europas högsta byggnad. Där skulle vi få besöka avdelningen för lågtemperaturforskning, vilket vi såg fram mot. Trots att vi ännu inte kunde veta att Pyotr Kapitsa skulle få 1978 års Nobelpris i fysik för sina banbrytande arbeten inom detta område.

Tyvärr kan jag inte påminna mig att vi fick se något av speciellt intresse. Några föreläsningssalar, men ingen lågtemperaturutrustning. Vi väntade fortfarande på ett industribesök och det skulle så småningom komma i form av en fabrik för tillverkning av elektriska motorer. Det blev också en stor besvikelse då vi bara fick se smutsiga och nedslitna lokaler med gammalmodig utrustning.

Så här i efterhand är det lätt att förstå de ryska myndigheternas bristande intresse för att visa sina fabriker. Femton år efter krigsslutet präglades landet fortfarande av den enorma förstörelse som kriget orsakat och vilken stormakt vill visa upp något de vet ligger långt efter andra länder. Man kunde ju knappast visa upp sin framstående utveckling av raketer och militär utrustning, som året därpå skulle göra Gagarin till den förste rymdfararen (kosmonauten). Och som några månader före vårt besök möjliggjort nedskjutningen av det amerikanska spionplanet U2 från över 20 000 meters höjd – vilket USA ansett vara omöjligt.

Jag fotograferade så gått jag kunde med den Leica jag inköpt strax före resan. Ovan med en småbildskamera blev mina bilder en besvikelse och de bilder jag hade velat ta fick jag sedan se i den franske fotografen Henri Cartier-Bressons bok The People of Moscow.

Cartier-Bresson hade 1954 fått visum till Ryssland och på sitt mästerliga sätt fotograferat både vardagsliv och yrkesliv i landet.

Vi i studiegruppen fick fortsätta att hålla till godo med vad som bjöds. Till exempel en dag på Landvinningarnas utställning, en slags permanent S:t Eriks-mässa som presenterade alla framsteg som gjorts inom olika områden. Givetvis tillrättalagt för att ge en ljus bild, men samtidigt imponerande med tanke på att Ryssland före revolutionen var ett fattigt land med livegna bönder som på tjugo år byggt upp den industrikapacitet som möjliggjorde segern över de nazityska angriparna.

En fin upplevelse var den centralt belägna Gorkijparken. Här sågs barnfamiljer ströva omkring i den vackra omgivningen och för den som ville läsa fanns möjlighet att låna en bok och slå sig ned på en soffa i skuggan av ett träd. En särskild begivenhet var utställningen av piloten Gary Powers utrustning från det amerikanska spionplanet U2 som skjutits ned den första maj, bara några månader tidigare.

Mitt intresse för satirbilder hade ännu inte väckts, men ändå studerade jag med intresse en utställning som visades i en lokal i parken. Jag försökte efter bästa förmåga uttolka vad bilderna ville förmedla.

Ett besök i mausoléet på Röda torget där Stalin fortfarande låg vid sidan av Lenin ingick givetvis i programmet. Vi besökte Kreml och fick se den stora samlingen av presenter som förärats tsaren, bland annat från svenskt håll. Vi fick trängas med övriga besökare på det mycket välbesökta Tretjakovgalleriet med rysk konst. På Bolsjojteatern fick vi uppleva en uppvisning av en rysk folkmusikgrupp men sedan var det dags att återvända hem.

Med en viss oro för att vårt kraftigt ökade bagage skulle väcka tullens intresse.

Bild 1: En familj på kajen i Leningrad

Bild 2: Hela studiegruppen samlad. I centrum lärarnas representant, professor Torbern Laurent med hustru, tillsammans med vår svensktalande guide. Jag syns längst till höger på bilden.

Bild 3: Guidad visning i Vinterpalatset.

Bild 4: På de breda trottoarerna i Moskvas centrum hittades vi lätt av svartabörshajarna.

Bild 5: Det amerikanska spionplanet U2 skjöts ned den 1 maj 1960 av en SAM2 luftvärnsmissil. Piloten Gary Powers landade oskadd med fallskärm. Delar av flygplanet och pilotens utrustning visades i Gorkijparken.

Text på plakatet:

UTSTÄLLNING
Bevis och dokument om det intrång som 1 maj 1960 begicks av ett USA-flygplan på SSSR:s territorium i underrättelse och spionsyfte

Bild 6: Moskvaborna studerar med intresse utställningen.

Text på plakaten över bilderna:
Den amerikanska underrättelsemannens utrustning
Piloten i det nedskjutna planet Francis Gary Powers

Bild 7: Delar av pilotens utrustning.

Bild 8: Delar av det nedskjutna U2-planet.

Bild 9: Satirbildsutställning i Gorkijparken med en aktuell kommentar till nedskjutningen av spionplanet U2 på bilden i mitten.

Text på plakatet till vänster:
Där demokratin undertrycks har Pentagon makten. Där upphöjs spionage och laglöshet till högsta lag.

Text på plakatet i mitten:
Tjuven och låset.

Text på plakatet till höger:
Den sortens styresmän (turkarna) är trogna kolonisatörerna och säljer folkets frihet och landets oberoende.

Bild 10: Prästerskapet får skarp kritik på satirutställningen.

Överskrift:
Agitplakat 528. Enkel mekanik

Texterna i bilden:
De lockar – De mystifierar – De själ

Bild 11: En kurskamrat och jag har hittat en spegel i varuhuset Gum för en ”selfie”.

Bild 12: Med kulramen vid sidan av kassaapparaten räknas priserna ut blixtsnabbt.

Bild 13: Ett besök på Landvinningarnas utställning förtjänar att dokumenteras i bild.

Bild 14: En familj passar på att betjäna sig av dryckesautomaten.

Bild 15: På Tretjakovgalleriet med rysk konst var intresset stort för tavlorna som bokstavligen hängde från golv till tak.

Bild 16: Kön till mausoleet ringlade sig längs hela Röda torget och längre ändå. Som utländska besökare fick vi förtur. Ännu låg Stalin på plats. När han flyttades till Kremlmuren byttes också stenen med de två namnen ut.

Se också Henri Cartier-Bressons bilder ur The people of Moskow.