ör tre år sedan fick jag av en ukrainsk kollega frågan, om ett fysikinstitut i Lviv kunde nominera mig till en s k identifieringskommitté (IK). När jag väl lyckats få klart för mig vad uppdraget innebar, blev svaret ”ja”. Från en lista på 70–80 nominerade inom alla vetenskapsområden från medicin till humaniora, skulle ukrainarna plocka fram nio personer som skulle utgöra IK. Efter en lång process var IK klar och vi träffades under hösten 2016 i Kiev för ett första möte. Vi blev alla mycket förvånade när vi insåg att vi var nästan alla fysiker. En kvarleva från sovjettiden, då sovjetmedborgarna hade stort förtroende för just fysiker. De ansågs särdeles adekvata, fick jag veta av min hustru. Nobelpristagare som Landau (1962) och Kapitsa (1978) var kända långt utanför fysikerkkretsen.
Uppdraget är att utse ett vetenskapligt råd i Ukraina, som är direkt underställd premiärministern, men överordnad vetenskapsakademi, universitet etc. Att man gav detta mandat till IK, till hälften bestående av fysiker aktiva i Ukraina och den andra halvan i Europa/USA, berodde naturligtvis på att man ville undvika korruption.
IK hade ett första möte i maj 2017, då vi utsåg ett råd bestående av 24 ledamöter från en lista på 70, alla aktiva i Ukraina, från Charkiv till Lviv, och aktiva i allt från medicin till humaniora. I april 2019 träffades vi för att förnya halva rådet, medan den andra halvan sitter på fyraåriga mandat. Jag kan alltså – utan tvekann – säga att jag har ingående kunskaper om ukrainsk vetenskap.
En kvinna som kom att ingå i det nya rådet gjorde mig nyfiken. Hon var tveklöst Ukrainas främsta inom livsvetenskaperna; stor internationell erfarenhet, publicering i de bästa tidskrifterna etc. Hon var född och uppväxt i Donetsk, där hon också verkat under hela sin karriär, bortsett från studier i Moskva.
Hon hade på ett imponerande sätt byggt upp en verksamhet av stor betydelse för folkhälsan i Donetsk-regionen, där hennes kontaktnät naturligtvis var omfattande. Efter den ryska ockupationen av delar av Donetsk oblast (län) hade hon omgrupperats till Mariupol, beläget i Donetsk oblast, men på regeringsidan.
Jag bestämde mig för att försöka träffa henne under 2018, vilket lyckades när vi båda var på besök i Kiev. Under en mycket intressant lunch berättade hon i detalj vad som hände i Donetsk våren 2014.
Donetsk invaderades av ryska manliga ”turister”, som inte pratade den lokala ryskan. Hon insåg direkt vad som var på gång och försökte få andra att förstå, men ingen lyssnade. Hon flyttade då med familjen till Mariupol, men de vetenskapliga instrument hon skaffat under årens lopp blev kvar i Donetsk, där de nu står oanvända. Hon kan inte bedriva sin folkhälsoverksamhet på samma sätt som tidigare.
Ryssarna lyckades alltså initiera upproren i Donetsk och Lugansk, men misslyckades i Charkov, vilket jag under våren 2014 såg som nyckeln till om ryssarna skulle lyckas klyva Ukraina, men det misslyckades man med. Under sommaren 2014 höll separatisterna på att förlora och nu räckte det inte med ”turister”. Reguljära militära ryska trupper gick in och slog tillbaks de ukrainska trupperna i ett blodigt slag.
Vid den avslutande lunchen med IK den sista april i år, då vi firade arbetets avslutning med armenisk konjak, passade vi utländska ledamöter på att gratulera ukrainarna till ett lyckat presidentval. Inte till utfallet, det är en sak för det ukrainska folket, utan till proceduren. Inget våld, knappast något valfusk, ett tydligt utslag och en förlorande president som snabbt erkände sig besegrad och gratulerade vinnaren.
Veckorna före valet genomfördes intensiva debatter i ukrainsk TV, som min fru tog in via internet. Vilken skillnad mot det ryska presidentvalet! Jag såg på de ryska nyheterna vid ett tillfälle, 10 zombies som stod och förde någon slags debatt, givetvis utan att huvudkandidaten deltog.
Faktum är att ryska nyheterna gav större utrymme åt det ukrainska presidentvalet än det ryska, onekligen mycket udda. The Moscow Times har en intressant artikel om det ukrainska presidentvalet.
Martin Kragh skrev på sitt twitter-konto (19 april): ”Mycket bra reflektioner kring Ukrainas presidentval och den plötsliga tystnaden från de som under fem år målat ut Ukraina som en fasciststat”, med referens till Fredrik Wadström.
Och Kragh har ju rätt. Bloggar som skrivit spaltkilometer om Ukraina blev plötsligt tysta. Jag kunde t ex inte hitta en rad om presidentvalet på Moon of Alabama, och Romelsjös enda inlägg på Globalpolitics föll inte ”Boris” på FB-sidan Anti-Euromaidan Sweden på läppen, vilket är ovanligt.
För att återgå till IK-lunchen; jag satt bredvid en astrofysiker från Charkov, och nämnde för honom att Anna-Lena Laurén att ryssarna tror att de förstår ukrainarna, men att det inte är så. ”Exakt så är det” utbrast astrofysikern, ”det är exakt det som är problemet”.
Här tror jag man hittar själva kärnan till att Rysslands försök att skapa ett ”Novorossija” av östra Ukraina så totalt misslyckades. En del ukrainare jag träffar börjar nu påpeka att kriget i Donbass pågått längre än Det stora fosterländska kriget, och Björn Nistad, som besökt de s k ”folkrepublikerna” i Donbass under 2018, vittnar om att befolkningen där är bittra på Putin för att de inte får ingå i den Ryska federationen.
En erfaren ukrainsk journalist, gammal vän till min fru, besöker oss i Stockholm. Han är född och uppvuxen i en by utanför Donetsk. Han berättar att hans mormor enbart pratade ukrainska och fnyser när jag nämner språkfrågan: ”rysk propaganda!”
Två veckor efter mötet med IK i Kiev är jag tillbaka igen, nu inbjuden till en vetenskaplig konferens. Under en kafferast kommer jag i samspråk med en ung kvinna, med sin högre utbildning i Tyskland, men nu tillbaka i Ukraina. Hon berättar hur hennes man anmälde sig frivillig och stred vid fronten på regeringssidan under ett år, ett långt år av mycken nervositet; de stod hela tiden i sms-kontakt med varandra. Jag frågar henne om hennes man uppfattade om han stred mot ryssar. ”Självklart”, blev svaret, de pratade ju rysk ryska. Min fru, som har ryska som modersmål, brukar använda exakt samma uttryck för att beskriva särskilt Moskva-bornas sätt att prata ryska. Hon bodde själv i Moskva under ett drygt år på sovjettiden, så hon är väl förtrogen.
Frågan är nu om president Zelenskij kommer att kunna göra slut på kriget i Donbass. Han har fått ett starkt mandat av det ukrainska folket, men frågan är om det räcker. Jag vågar i dagsläget inte ha någon bestämd uppfattning.
En korrupt oligark byts ut mot en annans korrupt oligarks Ihor Kolomoiskys komiker Zelensky.
De flesta av Petro Poroshenkos ministrar rensas nu ut av Zelensky. Men en som sitter kvar är Arsen Avakov, chefen för Ukrainas inrikesdepartement, som stöds av Kolomoisky och har länkar till grupper som är anslutna till Ukrainas ultrahöger Azovbataljonen. Under Avakovs tjänstgöringstid i Ukraina har Ukraina upplevt en våg av högerattacker mot minoriteter och journalister, som anlagd brand mot ett romskt läger i Kiev och mordet med syra på journalisten Kateryna Handziuk i Kherson.
Förövarna har sällan ställts inför rätta av landets polis, som Avakov leder, och misstänkta släpps ofta utan ordentlig utredning.
Inrikesminister Det har ryktats att Arsen Avakov som en möjlig kandidat till premiärministerposten.
Trots Zelenskys judiska bakgrund och identitet sade han i en intervju före valet att han accepterade fascistiska Stepan Bandera som “hjälte i Ukraina” för vissa regioner i landet.
I Zelenskys installationstal avslutade han med parollen “Glory to Ukraine”, som användes första gången av Ukrainas ultrahögra grupper OUN och UPA militära styrkor när de utförde krigsförbrytelser mot judar under andra världskriget, med stöd av nazistiska Tyskland.
Så låt oss ej ha några illusioner om att ukrainska folket kommer att få skratta när komikern Zelensky skall genomföra IMF-krav på nedskärningar, prishöjningar mm för de lån Ukraina fått och kommer att måsta ta framöver, de får nog snarare gråta då.
Torgny Forsbergs kommentar gjorde mig oroad. Inte för vad han skrev, jag hade kunnat skriva samma sak med ryggmärgen om jag blev väckt mitt i natten.
Nej, min oro ligger på ett annat plan. Mina två resebrev baserades helt på personliga upplevelser och erfarenheter. Torgny Forsbergs kommentar, som hade väldigt lite att göra med min blogginlägg, och som baserades på en total frånvaro av personliga erfarenheter, är ett exempel på en kommentar som inom kort, möjligen redan, kan skrivas av AI.
Detta har slagit mig många gånger, inte så mycket här, men oftare på andra bloggar.
Det är min personliga uppfattning, att om vi ska stå emot AI, så är det skrivande av personliga erfarenheter som är det bästa motvapnet.
De flesta i Ukraina har äldre släktingar som svalt ihjäl, försvann eller dog under kriget. Inte bara ryssar har svårt att förstå ukrainarna, det förefaller mig som att även många svenskar delar ryssarnas problem.
Slava Ukraina! [Leve Ukraina! Redax]
Mats L!
Dina resebrev tycker jag är intressanta och givande att läsa. Vad som fick mig att skriva var citat ”Martin Kragh skrev på sitt twitter-konto (19 april): ’Mycket bra reflektioner kring Ukrainas presidentval och den plötsliga tystnaden från de som under fem år målat ut Ukraina som en fasciststat.’”
Visst var lidandet som Ukrainas folk fick utstå under andra världskriget stort och svårt att förstå för en svensk som mig. Men vi måste också nu ta upp det dödande som sker idag som exempelvis syra mordet på Kateryna Handziuk (något jag inte såg i Svenska media) för att förstå vad som händer i Ukraina.
Se länk nedan så ökar vår förståelse vilka krafter som härskar. Vet ej vad ditt syfte är att avfärda det som AI-skriverier. Men när jag ser sådant som länken nedan så reagerar jag fast jag enligt dig citat ”och som baserades på en total frånvaro av personliga erfarenheter”.
Mats L!
Läser med stort intresse dina resebrev innehållande dina egna erfarenheter från dagens Vitryssland och Ukraina. Fördelen med egna erfarenheter är att man vet vad man har varit med om. Nackdelen med enbart egna erfarenheter är att man inte vet hur representativa dessa egna erfarenheter är. Speglar de egna erfarenheterna verkligheten på relevant sätt?
Jag anser att du har rätt då du indikerar att såväl dagens ryska som tidigare sovjetiska statsledningar saknar/saknade förståelse för ukrainsk och vitrysk etnicitet. Under Porosjenko visade den ukrainska statsledningen mycket liten förståelse för den ryska minoriteten. Får se vad Zelenskyj kan åstadkomma. Dock inga goda tecken i skyn.
Arne N!
Frågan ”speglar de egna erfarenheterna verkligheten på relevant sätt” är naturligtvis mycket viktig och svår att svara på.
Schabloniseringen av Ukraina och konflikten i Donbass inleddes i ryska media under 2014 och nådde stormstyrka kring 2014/2015. Enligt många jag pratade med, som hade erfarenhet av Sovjettiden, var propagandan på nivå, eller rentav överträffade Brezhnev-tidens. De bloggar som slaviskt följde Ryssland gav naturligtvis väldigt lite förståelse för vad som egentligen pågick – en kamp för nationell överlevnad.
Sedan beror det naturligtvis på vilka man träffar och pratar med. Det var därför jag tog upp exemplet med en person (den kvinnliga livsvetenskaparen) som stannade och byggde upp sin verksamhet i Donetsk, trots att hon med säkerhet kunnat få bättre villkor i Kiev.
Alla ukrainare har inte en nationell överblick. För att ta min frus exsvärmor som exempel. Hon är 85+, bor i Poltava-regionen och har aldrig satt sin fot i Kiev 34 mil bort.
Fredrik Wadström har alltid förnekat de högerextrema krafterna i Ukraina.
Allt tal om fascism är rysk propaganda och de som talar om fascism följer ett ”ryskt narrativ”. Särskilt hårt har han gått åt Aftonbladet Kultur och Åsa Linderborg.
Nu verkar även han fått svårt att blunda.
Först att spräcka tystnaden i en större dagstidning var Salomon Schulman.
Här ser vi Volodymyr Zelensky med spikklubban.
Salomon Schulman skriver:
”Man borde ha dragit öronen åt sig redan när Viktor Jusjtjenko svors in som Ukrainas president år 2005. Vid sin installation framträdde han med landets heligaste ikon – en spikklubba med den mest frånstötande nationalistiska symbolik som den nyfödda staten kunde uppvisa. Spikklubban tillhörde kosackhövdingen Bogdan Chmelnytskyj, vars uppror i mitten av 1600-talet blev inledningen till en grym historia som upprepats med hårresande regelbundenhet. Det som såg ut som ett berättigat bondeuppror mot en polsk-litauisk övermakt gled snart över i den grymmaste antisemitism, som inte stod korstågen efter. Flera tiotusentals judar slaktades obarmhärtigt av den framryckande pöbeln. ”
Jag är naturligtvis fullt medveten om att när jag skriver om Ukraina på denna blogg (och andra) så är jag som regel i kraftig minoritet. Även blogginnehavaren Knut L själv har vid tillfällen uttryckt sin skepsis, att ”trots förnämliga kontakter” så övertygar jag inte. Å andra sidan mår en blogg i längden inte bra om alla hela tiden är överens.
Om jag t ex uppehåller mig för mycket kring detaljer i en reseberättelse, så saknar jag det globala perspektivet, enlig Bo Persson.
Den 20 maj skrev Anders Persson om alla mina ”olycksbådande profetior” här på sajten, där han syftar på mina förutsägelser att Ukraina och Ryssland hela tiden driver längre och längre ifrån varandra.
Men nu hade minsann Anna-Lena Laurén skrivit något i DN som motsade olyckskorpen och vidimerade AP.
ES och TF uppehåller sig i sina kommentarer om högerkrafterna i Ukraina. De finns, men fick begränsat utrymme i presidentvalet. Jag har heller inte, trots många resor, stött på varken högerkrafter eller antisemitism.
Jag vill instämma i det Mats Larsson uttrycker; att diskussioner (bloggar) mår ”i längden inte bra om alla hela tiden är överens”. Nej det blir till sist mycket torftiga diskussioner. Och när det så gäller utvecklingen i Ukraina tror jag att Mats Larsson har väsentliga saker att bidra med – även om det han framhåller inte stämmer med min tidigare uppfattning. Jag tror att läget i Ukraina är just så svårbedömt så att många perspektiv behövs.
Knut L!
Du efterlyser flera perspektiv här kommer ett.
Intressant i Ukraina-diskussionen om framtiden är det Mats Larsson nämnt tidigare är Ukrainas relation med Kina mycket, mycket intressant. Här riskerar Ukraina att bli en bricka för utländska intressen än mer. Speciellt intressant är att läsa från Kinas perspektiv SCMP artiklar i ämnet se länk den artikeln borde översättas.
Läs den diskussionsvänner & ”-fiender” .
Ukraine at crossroads: a tool for the West against Russia or friend of China?
Tack för en intressant länk, Torgny Forsberg. Onekligen en intressant geopolitisk utveckling som blir intressant att följa och som säkert kan bli tveeggad för Ukraina.
Jag brukar använda stora, dyrbara civila forskningsanläggningar för att känna av det geopolitiska spelet. Det finns tre anledningar. I motsats till militära och kommersiella företag är de inte hemliga; jag har stor vana sedan många år att bedöma nivån; och de säger en hel del om hur olika länder samarbetar med varandra.
Jag fick för ett par månader sedan en föredragning i Shanghai av en av Kinas ledande experter om Kinas kommande civila storforskningsanläggningar. Stora satsningar i multimiljardklassen i dollar. En intressant kommentar under diskussionen som följde var: ”det militära forskningsinstitutet här i närheten har vi inte mycket samarbete med; de är ganska isolerade”. Detta i motsats till det civila forskningsinstitutet som jag besökte. Samarbetet med Ryssland var dock, på min direkta fråga, begränsat.
Hur skall Ukraina ställa sig i handelskriget mellan USA och Kina? Man har varit ett redskap för USAs aggression mot Ryssland. Nu måste man ta ställning i handelskriget mellan USA och Kina.
Se också länk i tidigare inlägg ovan Ukraine at crossroads: a tool for the West against Russia or friend of China?
Torgny F!
Knappast någon ny situation för Ukraina, snarare tvärtom. Men Ukraina tog sig igenom presidentval och val till Verchovna Rada utan problem, givetvis till stor besvikelse för en del betraktare. Som en ryss (boende i Ryssland) sa till mig i slutet av juni: vi börjar i Ryssland undra om ett presidentval måste gå till som hos oss (debatt mellan 10 zombies, Putin frånvarande). Ryssarna kan numera ägna ett helt debattprogram om vilken öl Zelenskij drack på sin semester.
Vad som är mer alarmerande är att nyheter om Ryssland på alternativa medier, som denna blogg, börjar bli mer och mer tunnsådda. En hel del saker händer i Ryssland, men endast MSM skriver om det i begränsad omfattning. Ingen bra utveckling. Samtidigt som ryssar jag pratar med (i Sverige, men givetvis med nära släkt i Ryssland) säger att Ryssland håller på att utvecklas till en polisstat.
Jag tror att vi behöver en oberoende granskning av Ryssland, men just nu brister även alternativa media (bloggar) gravt.
I senaste numret av Ryska posten (28/2019) kan man läsa en artikel rubricerad ”Kina köper in sig i Ukraina”.
Bo P!
Det skrev jag alltså om i mitt resbrev 1 från Ukraina den 27 maj på den här bloggen.
Jag efterlyste nyheter från Ryssland, och undrar om Aftonbladets Martin Kragh-fiasko har ändrat förutsättningarna. Å andra sidan kan ju fiaskot knappast påverka internationella skribenter. Var kan man läsa om olyckan i nordvästra Ryssland? Martin Kragh blev f ö intervjuad om just detta i svensk TV. Var kan man läsa om de rekommendationer som utgått till ryska forskare om vilka kontakter de får och inte får ha med väst?
Vissa frågor kommer knappast alls att diskuteras framöver, t ex MH17. Många vill vid det här laget glömma hur de hellre ändrade naturlagarna istället för att medge att MH17, kanske, sköts ned av rebellerna av misstag. Den nyheten [om rebellerna] gick f ö ut över hela Ryssland, innan det kom kontraorder och nyheten helt försvann. En god vän på långt avstånd från Moskva ångrar att hen inte gjorde en skärmdump.
Mats Larsson!
Och vad tror du nu? Kommer USA att klara av att stoppa den affär det här handlar om?
Mig förefaller det som de numera bara är ett slags desperat förlorare. Men Ukraina håller de kanske fortfarande i ett strupgrepp? En frontstat precis som vi är det.
Jag vet naturligtvis inte om USA kommer att kunna stoppa affären, men som jag sa, Ukraina har vana att balansera olika intressen som alltid uppstår för en frontstat.
Vad jag ser av unga ukrainare, senast i morse, är en tydlig rörelseriktning – bort från Ryssland.
Kan rekommendera Anna Applebaum’s Red Famine, Stalin’s War on Ukraine, som kanske inte faller en del på läppen, men som gett mig en hel del intressanta infallsvinklar (min frus farmor svalt ihjäl i Sovjetunionen och hennes farfar, mjölnare, ”försvann”).
Samtidigt, Bo Persson, får vi konstatera att i Europa pågår ett och endast ett krig, ett krig som ytterst kontrolleras av en person. Varför denne man har beundrare på denna och andra bloggar vet jag inte.
Mats L!
Du skriver ”Men Ukraina tog sig igenom presidentval och val till Verchovna Rada utan problem”, men är det inte nu problemen börjar? Nu startar utredningar mot Petro Poroshenko för korruption, högförräderi, och mycket mer av SBI (State Bureau of Investigation) till hjälp i de utredningarna kom advokaten Andriy Portnov från sin landflykt i Ryssland dagen efter Zelenskys invigning (Andriy Portnov som tidigare tjänstgjorde i administrationen hos Viktor Janukovitj). Portnov påstår att Poroshenko begick högförräderi genom att iscensätta en avsiktlig provokation i Kerch Straits-incidenten i Azovhavet. Enligt Portnov planerade Porosjenko att använda den efterföljande deklarationen om krigslagar för att skjuta upp val, förbjuda oppositionspartier och förbli vid makten. Visst är det mycket som saknas i rapporteringen nu från MSM om detta?
Lika entusiastiska som de var för ”demokratiska revolutionen” lika tysta är det från västmedia idag om de kommande korruptions-anklagelserna mot Petro Poroshenkos styre, och det kan man ju förstå, för då avslöjas det vilken korrupt, maktmissbrukande regering väst (CIA) mm hjälpte fram vid kuppen 2014.
Torgny F!
Självklart har inte alla Ukrainas problem gått upp i rök bara för att valen är avklarade. Valdebatterna i TV innan presidentvalet var livliga och intressanta, enligt min hustru som förstår ukrainska till 100% även om hon använder ryska som modersmål. De s k valdebatterna innan det ryska presidentvalet torde fungerat som ett billigt sömnmedel för den ryska befolkningen.
The Saker förutspådde att Ukraina skulle kollapsa redan 2014. Det hände inte. Därefter har Ukrainas nära förestående kollaps förutspåtts i otaliga blogg- och FB-inlägg.
Stephen Cohen hymlar inte om vem på den rebell-ryska sidan som sitter på nyckeln till fred – Vladimir Putin.
Donbass var, som jag ser det, en total strategisk felbedömning av Putin, och nu sitter han med försörjningsbördan för ett litet område som han inte vill annektera, samtidigt som separatistområdena ger honom noll inflytande i Ukraina. Svarte Petter i kvadrat!
Mats L!
Du skriver: ”Stephen Cohen hymlar inte om vem på den rebell-ryska sidan som sitter på nyckeln till fred – Vladimir Putin.” Jag läser artikeln i The Nation, som du hänvisar till, och jag finner inget stöd för ditt påstående. Rätta mig gärna med ett relevant citat.
Mats Larsson!
Ja, vi får väl se hur det blir i den aktuella affären. Sedan är det inte alltid så enkelt att avgöra vem som i en konflikt är den aggressive och vem som är den defensive, och t ex Molotov/Ribbentrop-pakten i vilken Ryssland och Tyskland delade upp östra Europa mellan sig är ju ett praktexempel på det.
Men som Hegel formulerade det så lyfter Minervas uggla först i skymningen och när det stora kriget bröt ut så blev det klarare. Tyskland var den aggressiva parten och Storbritannien och Ryssland den defensiva. Och till den senare anslöt sig också USA och Kina medan Japan anslöt sig till den förra.
Och sedan får vi bara hoppas att det idag inte blir något nytt storkrig. Och att USA låter sig detroniseras fredligt precis som Storbritannien efter Andra världskriget lät sig detroniseras fredligt.
Jag håller alltså inte med om att Putin/Ryssland är problemet. Däremot tror jag att Ukraina skulle kunna ta sig ur den nuvarande situationen genom att neutralisera sig.
Bo P!
MR-pakten var ingen ”uppdelning” av östra Europa utan helt enkelt bara en nonaggressionspakt.
Sven-Eric Holmström!
Som brukligt är, inkluderade jag det så kallade hemliga protokollet i pakten. Se till exempel Nationalencyklopedin.
Arne N!
Jag läser regelbundet Stephen Cohen och för mig var följande meningar ”nycklar”:
”The nearly six-year war having become a political, diplomatic, and financial drain on his leadership, Putin welcomed the overture.”
”As for Putin, who does not fully control the Donbass rebels or its leaders, he ’can never be seen at home,’ as I pointed out more than two years ago, as ‘selling out’ Russia’s ‘brethren’ anywhere in southeast Ukraine.”
Bo Persson, Ukraina var 1991 världens tredje kärnvapenmakt. Man avvecklade alla sina kärnvapen mot den enkla motprestationen att Ukrainas gränser skulle respekteras. Med Ukraina som riktmärke, vilka kärnvapenländer kommer i framtiden att frivilligt avveckla sina kärnvapen.
En fråga till både Arne Nilsson och Bo Persson: vilka länder har den självständiga nationen Ukraina angripit?
Det hemliga protokollet var likafullt ingen ”uppdelning”. I allt väsentligt var det riktat mot tyskarna.
Sven-Eric H!
Så här beskrivs det hemliga protokollet i Nationalencyklopedin: ”… en uppdelning av Östeuropa i en sovjetisk och en tysk intressesfär”
Mats Larsson!
Det är klart att Ryssland inte respekterat Ukrainas suveränitet men samtidigt har Ukraina låtit sig dras in den amerikanska intressesfären. Och det är priset för det som man nu får betala. Så går det till i stormaktspolitiken (Och man kan fundera på vad vi kan komma att få betala för att vi idag också låtit oss dras in i denna amerikanska sfär).
Mats L!
När jag först läste Cohen drog jag inte slutsatsen att Putin sitter på nyckeln till fred i Donbas. När jag läser dina citat ser jag inget som stödjer din ståndpunkt. Snarare tvärt om.
På RT har man nu börjat skriva lite mer om Ukraina. Det hänvisas bland annat till en intervju med Oliver Stone. Där torgförs Putins storryska chauvinism då han gör gällande att etniska ukrainare tillhör samma folk/nation som etniska ryssar.
Bo Persson!
Mer specifikt, vilket pris betalar Ukraina? Vad är enligt din erfarenhet och uppfattning den stora skillnaden med att leva i Ryssland jämfört med Ukraina?
Svåra frågor, kanske, och då kan det vara bra att konsultera Jan Myrdal, Skriftställning 12 (Norstedts 1982), sid. 131: ”Marx och Engels beskrev utförligt det ryska rikets utveckling. De gav också en serie förklaringar till hur denna märkliga statsbildning formerat sig och expanderat. För dem var den europeiska demokratins första uppgift att enas kring en kraftfull anti-rysk politik.”
Låter för mina öron som att Ukraina följer Marx och Engels rekommendationer.
Mats Larsson!
Priset har du ju själv formulerat. Alltså att man inte respekterar landets suveränitet.